"Vad skall kungen göra nu?"

Det är omöjligt att göra rättvisa åt inledningsscenen i Gunnar Petterssons roman från 1987, "Vad skall kungen göra nu?". Den är helt enkelt magnifik.

Det är mars 1799. I en salong i ett hus på Ile St-Louis i Paris ligger Hertig Karl av Södermanland, den blivande Karl XIII på ett podium, omgiven av fem åskådare, bland dem svenske ministern i Paris, Erik Magnus Stäel von Holstein, och hertigens livmedikus Sven Anders Forsberg. En inkallad turk sysslar med att under mycket bisarra former - svartkonst och ockultism - försöka få hertigens manlighet att resa sig. Vilket den gör. Med besked. Det yttersta syftet är att hertigparet äntligen ska kunna producera en manlig arvinge. Så sker också. Med viss assistans bestiger han sin hustru, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg-Delmenhorst.

Men barnet som föds, en pojke, är stumt och dövt, med dåtidens term en kretin, som lämnas bort och så småningom hamnar i Sverige, som arbetshjon, Stum-Joel kallad, hos en repslagare i Nyköping. Allt detta skulle kunna försvinna i historiens oändliga tystnad, om inte för två saker.

Det ena är att Stum-Joel gör en Sara med läppen med barn, en son som lämnas bort som fosterbarn. Denne son blir också far till en son. Som får en son. Osv.

Det andra är att ett dokument från 1799, med hertigens edliga försäkran att barnet är hans och hertiginnans och fött inom äktenskapet - och därmed rättmätig tronföljare - bevaras i ett skrin hos släkten Stäel von Holstein och att skrinet 1952 öppnas av släktens advokat. Därmed inleds en händelskedja där advokaten till slut 1986 tar kontakt med den sistfödde manlige ättlingen till Stum-Joel, Axel Robert Cory, en från Lillhagens mentalsjukhus nyss avviken patient.

Advokatens plan är att lotsa Axel Cory fram till tronen och att lagom till nationaldagen 1987 lämna in en omfattande dokumentation i ärendet till Riddarhuset, Konstitutionsutskottets ordförande och till riksdagsman Olle Svensson, för att inleda processen att fastställa den legitima svenska tronföljden - alltså bort med bernadotterna och in med Axel Cory!

Det låter som en skröna, en skälmroman, och det är det också och den är mycket underhållande. Författaren tar ut svängarna och hade förmodligen jäkligt roligt när han skrev. Här finns mycket av åttiotalssverige, trovärdiga personporträtt och dessutom en exakthet i detaljerna som tilltalar mig. Jag påminns om Gunnars oerhört väldokumenterade "Mannen som kom tillbaka från de döda" från 2000.

Satiren till trots så är romanens människor aldrig hjärtlöst skildrade, snarare framställs de som ohjälpligt sprattlande i omständigheternas garn. T o m vår - trots allt - fortfarande regerande konung ges mänskliga drag och får ge uttryck åt viss insikt om det absurda i sin situation.

Romanen mynnar ut i ett möte mellan Carl XVI Gustaf och tronpretendenten på Stockholms slott. Hur allt slutar ska jag naturligtvis inte avslöja...