Då noterade damerna, med en viss förskräckelse, att vår vän grodan ville vara med. Jag har inte samma motvilja mot denna varelse. Kanske kände han detta och kanske var det därför som han plötsligt tog ett skutt upp i mitt knä. Han satt där en liten stund. Jag kände mig utvald.
8 kommentarer:
...skulle jag också ha gjort. Jag gillar grodor. Men ännu har ingen av dem blivit en prins.
Dock, detta ditt inslag kommer att föranleda ett lite story om en snigel. KOMMER INOM KORT.
"en liten story" - sa lärarinnan!
Grodor är trevliga djur- jag skulle också blivit mycket glad över att få så fint sällskap.
Gabrielle:
Du har alltså kysst grodor?
Ingrid:
Jag tror att vår vän grodan var nyfiken, helt enkelt. En cool typ.
Jag minns inte riktigt, det har varit ack så många ; )
En av dem bodde intill trappen där maken och jag hade sommarhus, på Arkö. Den var liksom mer paddig. Okyssbar. Men de små liven är förskräckligt söta. Vid skärgårdshuset fanns en gröngul, vackert tecknad sak. Någon har sagt vad den hette, men glömt är det
Jag tor den här kan bli din trivselgroda: Mannen som talade med grodor, typ!
Mannen som talade med grodor var kväkare.
Hellre en groda i handen än tio i munnen, som man säger...
Eller menar jag: hellre än tio som hoppar ur munnen?
Skicka en kommentar