Jag framhärdar: mer Wivallius...

"Wivallius var ett sällsynt renodlat exemplar av en bestämd människotyp: den asociala. Han var en substanslös förvandlingskonstnär som kunde ikläda sig alla roller, också poetens. Det är betecknande, att nästan alla hans dikter tillkommit i fängelset eller fängelsets skugga. Wivallius ville med dem nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde; han tystnade så snart han var fri. Och poetiskt fruktbar, en betydande diktare är han bara några korta ögonblick, då hans öde dramatiskt vänder sig - till det bättre eller sämre."

skriver Sten Lindroth.*

Nå - dömd till döden och placerad i bur på Kristianstads torg, för att när han lyckas fly till Sverige låsas in i på Smedjegården i Stockholm, medan man funderar på hans öde. Som blir att sitta på Kajaneborg i Finland,  "i fem år under fruktansvärda lidanden, inlåst i en liten håla i fästningsmuren, utan fönster och med forsen nedanför", enligt Lindroth - vem skulle inte under sådana förhållanden försöka nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde?

Nu har ju Lindroth en del gott att säga om Wivallius som poet. Fattas bara annat. När jag nu bläddrar och läser lite i de utgåvor jag har tillgång till, så skulle jag vilja citera en hel del. Men de flesta dikter är väldigt långa. Här i alla fall inledningen till en dikt, skriven 1634 inför deportationen till Kajaneborg:

Warer nu glad, mine fiender all!

1.

Warer nu glad, mine fiender all!
Nu går thet effter edher willia!
Iagh föes nu bort drån edhert förtaal.
Gud wil migh från eder schillia.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

2.

Iagh hade wäll tänckt at vinna then nådh
migh till gunst i Swerike at komma.
Men mennischeligh hielp är ey modt Gudz rådh.
Thet skier alt siälen till fromma.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

3.

Wäxer ther gräs för vill Rene diur,
som i fiellen löpa och springha,
migh föder wäll Gudh innan boyor och muur,
fast werlden migh lenger will twingha.
Gudh blifwer wäll hoss migh nordast i fiellen, uthi boyor.

Jag har lagt märke till att när jag skriver om Wivallius så blir inläggen inte lika mycket lästa som de övriga. Jag förstår inte varför, måste jag säga. För mig är det en fröjd att läsa Wivallius. Bara detta språk: så färgrikt konkret och mustigt målande. Det har en "kroppslighet" och en blandning av högt och lågt som tilltalar mig.

Och för att nu verkligen pröva er - två utsnitt ur en dikt som ingår i en gravskrift över fångvaktaren Erich Roth, tryckt 1641. En dikt som för tankarna till Stiernhielm.

Om döden Til The Dödelige

Een kort tijdh wår Lijfstidh är,
Full Oroo, Sorg och Beswär:
Wäxer seent, men faller snart,
Fager först, sen Bleek och Swart.
Som een Roos, i een Grön Daal,
Ståår in moot Skogzlunden swaal,
Widh een Bäck, kall, djup och strijdh,
Prålar sköön om Morgon tijdh,
När som Soolen sköön vpgåår,
Och än Dagg i Gräset ståår:
Gööken gaal, och Foglars sång,
höres kring om marken lång:
Men förr än som Qwällen blåå
Faller in, och hwar wil gåå
Tijt, han Roo och Hwijlo fåår,
Och Soolen i Skogen gåår,
Ligger hon Wisnad och Bleek,
Mister Lucht och Fägringz Leek:
Trampas neer, och skämmes bort:
Altså är wår Lijfztijdh kort.

I dagh Vng, Skön, Karsk och Rijk,
Morgon död och Kolnadt lijk.
Wärldens hopp är Stofft och Mull,
Wij ståm vpp och fallom kull.
Som een Röök kring Luften körs,
Skuggen och hijt och dijt förs,
Är wårt hopp i thenna Wärld.

Det spelar ingen roll om man är rik eller har makt och myndighet att döma. Måhända är det någon vid Kristianstads Rådstuvurätt Wivallius har i tankarna när han skriver:

Och then här war Sposk och Gill,
Wrängde Rätt medh swaren ill,
Hönisk ord, och wrång dom gaf,
Fattigt Folck: Och androm af
Medh Orätt Gård och Grund togh:
Och altidh åt Ofärd logh:
Stegh fast breet medh Vthlänsk seed,
Yfdes stort, och brööt hwar Leed,
Wredh sin Mun, och sågh på snee,
Mälte alt medh Spot och Spee:
Skrytte stort, och som Vlf tööt,
Vppå Kroor som Leyon rööt:
Tychtes wara högst i Bänck,
Drogh om Hals och Hand Gullänck.
Lyste widt medh Topp och Länn,
Sade: iagh får leffwa änn,
Tusend Åhr i Wällust stoor,
Äntligh så från Wärlden foor,
At aff honom ey mehr fins,
Eller gott bland Godom mins,
Vthan thet: Sij, han är död,
Siälen i een ewig Nödh.

*i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Första delen. Natur och kultur, 1955.