fredag 27 april 2012

Samtal med en diktare


Det händer inte så mycket här som ni märker. Dagarna går och jag går mest i tankar på vad jag skulle kunna skriva, men skriver inget. Något slags dödläge, alltså.

Men det finns de som har det värre. Gustaf Ullman, till exempel. 

För några dagar sedan passerade jag honom på min morgonpromenad och fick för mig att hälsa.

- God morgon. Läget?

Han fortsätter att envist att se upp mot himlen och svarar utan att röra en min:

- Vad tror du? Byt med mig och stå här naken till allmänt beskådande, år ut och år in, i alla slags väder och tänk på hur allt du skrivit och diktat vittrar bort, medan det som finnas kvar i folks minne är det här bronsbelätet som ska föreställa mig. Jävla Nanna! För att inte tala om vad måsarna gör...

- Du låter bitter?

- Ja, ingen läser mig idag. Det senaste är väl de här språkmaterialisterna, bevars! Jag kunde ju ändå ta in och fånga den levande naturen och det levande livet i min vers. Vill du läsa?

Nu blir jag lite konfunderad. Hur är det möjligt att vi kan samtala med varandra? Nå, jag svarar:

- Ja, tack. Gärna något om havet, som du så ofta skrev om.



Och så, på något förunderligt sätt, får jag ett gulnat klipp ur Idun från tidigt 1900-tal i min hand. Det fladdrar lite i vinden, men jag kan läsa:


- Vackert. Mycket vackert.

- Ja, inte sant? Fast i dag skulle jag vilja byta ut måsen mot, säg, en havsörn. Har du en trasa och kan torka bort skiten?

- Nej, tyvärr. Men det blir nog snart regn.

- Ja, ja, är det något jag har så är det tålamod.

- Vi ses.

- Ja, jag är i alla fall kvar här. Få se hur det går för dig.


4 kommentarer:

Bodil Z sa...

Fint hopsatt samtal mellan dig och Ullman. Lustigt nog tänkte jag något liknande (ja, lite likt är det väl, men du gör mer av det hela, också av fågelskiten) om honom för ett antal år sedan. Tankar när man går längs strandpormenaden i verkligen eller i tanken, kantänka...
http://bodilzalesky.com/blog/2005/08/27/gustaf-ullman/

Lennart Erling sa...

Tack, Bodil! Jag har länge tänkt på ett lite skämtsamt inlägg om Gustaf Ullman-statyn. Nu fick det ersätta något mer seriöst som jag bara inte förmår prestera...
Men det här får mig också att tänka på mitt förhållande till äldre, traditionell bunden vers. Som är lite kluvet. Det mesta går mig förbi. Men där kan också finnas en skärpa, ett slags koncentration, som lyfter de mest banala ord... Förresten: dikten som Ullman gav mig här, klippet från Idun: rimflätningen är intressant. Är det något versmått? Vet du? Det är inte riktigt mitt område.

Bodil Z sa...

Jag överlämnar det där med versmåttet åt någon som kan. Själv är jag sedan alltid lite i otakt med versmåtten och en del annat i världen. Skyller på min vänsterhänthet.

Matte sa...

Den kontakten med naturen tycks vara utdöende. Hur kan det vara möligt tänker man...