"a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences"

Mer snö föll i natt. Vinden skapar långsträckta drivor över vägen. Jag får skotta mig till och ner i källartrappan för att kunna elda. Det är verklig vinter nu.

I förordet till den utgåva av Virginia Woolfs "To the lighthouse" som jag läser karakteriseras boken, med hjälp av den köttgryta som serveras i slutet av första delen, som

"...not an encoded text with a hierarchical system of signs like a fixed elaborate alphabet but more like Mrs Ramsays boeuf en daube, a syntagmatic soup swimming with simultaneous differences. Individual ingredients are rich and various and the combined effects are unpredictable."

Bättre kan det inte sägas.

"Speech, thought, quoutation, verbal resonance, pure sensation, are tossed in."

Mrs Ramsay framställs som en inkarnation av det evigt kvinnliga, det icke-intellektuella, det intuitiva, moderliga (paret Ramsay har åtta barn), omhändertagande, tröstande, men också praktiskt realistiska, med blick för vardagslivets nödvändigheter - till skillnad från maken, akademikern med position att försvara, orolig för att ungdomen inte läser honom längre, manligt okänslig för barnens behov och tidsenligt (tidigt 1900-tal) despotisk, men också ständigt sökande bekräftelse och tröst hos hustrun.

Mrs Ramsay vill inte att barnen ska växa upp och därmed lämna ett lyckligt tillstånd för vuxenlivets oundvikliga besvikelser. När hon ger uttryck för sina tankar blir maken arg. Varför tänka så dystert? Det är oförnuftigt. Men, tänker Mrs Ramsay, han lever ett annat liv, ett liv som inte fylls av vardagsbekymmer och där han kan gömma sig i sitt arbete.

Mrs Ramsay tänker på livet:

"...and a little strip of time presented itself to her eyes, her fifty years. There it was before her - life. Life: she thought but she did not finish her thought. She took a look at life, for she had a clear sense of it there, something real, something private, which she shared neither with her children nor with her husband. A sort of transaction went on between them, in which she was on one side, and life was on another, and she always trying to get the better of it..."

"...but for the most part, oddly enough, she must admit that she felt that this thing that she called life terrible, hostile, and quick to pounce on you if you gave it a chance..."