Stig Dagerman: Tysk höst

Som så ofta tar mig läsningen längs oväntade vägar.

Nu från Virginia Woolfs magiska modernism i "To the lighthouse" till Stig Dagermans återhållna, men oerhört starka reportage i "Tysk höst" från 1947.

Jag har läst en nyutgåva på Norstedts förlag 2010, med ett snårigt förord av Elfride Jelinek och med kommentarer av Hans Sandberg.

Av någon anledning har jag aldrig kommit att läsa Stig Dagerman.

Att jag nu läser honom beror på att W. G. Sebald refererar till honom i sina omstridda föreläsningar i Zürich 1997 om hur den tyska litteraturen inte förmått behandla de "materiella och moraliska ruiner" som blev följden av de allierades terrorbombningar av tyska städer under andra världskriget.

"There was a tacit agreement, equally binding on everyone, that the true state of material and moral ruin in witch the country found itself was not to be described. The darkest aspects of the final act of destruction, as experienced by the great majority of the German population, remained under a kind of taboo like a shameful family secret, a secret that perhaps could not even be privately acknowledged."

(Air war and literature, i: Sebald, W. G., On the natural history of destruction. New York: The modern library, 2004.)

Sebald återkommer i sitt författarskap ständigt till denna, som han menar, det tyska folkets kollektiva amnesi, en oförmåga - och ovilja - att minnas och göra upp med sin mörka historia. Det är också skälet till att Sebald aldrig återvänder från sin exil.

Dagerman i reser det förödda landet under senhösten 1946, i städer som är ruinlandskap och där människor bor och lever, halvsvältande, år efter år, i vattensjuka källare eller varhelst de kan hitta en tillflykt.

Han trängs på de överfulla tågen med människor på flykt från öster, eller fördrivna inom landet, eller på jakt efter föda eller ett bättre liv någon annanstans än där de är.

Han skriver om svartabörshandlare. Han skriver om de parodiska avnazifieringsdomstolarna, som fångar de små fiskarna medan de stora tillåts slinka undan.

Han skriver om det obeskrivliga, men menar att det inte är obeskrivligt.

"Det anonyma kött som de på ett eller annat sätt kan lyckas komma över eller de smutsiga grönsaker som de hittat gud vet var är inte obeskrivliga, de är djupt oaptitliga, men det oaptitliga är inte obeskrivligt, bara oaptitligt."

Han skriver om de allierades politik gentemot det besegrade Tyskland. Är vedergällningen rättvis?

"Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte kan råda mer än en mening."

Men är då det lidande som nu utspelas i Tyskland en rättvis vedergällning?

"Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det. Vidare är hungern och frysandet inte upptagna bland den juridiska rättvisans straffsatser av samma orsak som tortyr och misshandel inte är det, och en moralisk dom som dömer de anklagade till en icke människovärdig tillvaro, det vill säga till en tillvaro som sänker de dömdas människovärde i stället för att höja det, vilket ju bör vara den jordiska rättvisans outsagda avsikt, har själv ryckt undan grunden för sin rätt att existera."

Reportagens prosa växlar mellan en klar saklighet och ett återgivande av konkreta miljöer och situationer och skildringar av möten med människor, som aldrig blir ytliga, utan bidrar till autenciteten, till helhetsbilden av ett land i en fruktansvärd kris.

Och i sakligheten finns bilder med stark lyskraft.

Som i ett av reportagen, De ovälkomna, där Dagerman besöker järnvägsstationen i Essen. Nitton godsvagnar står där, fyllda med ett par hundra Essenbor, som varit evakuerade i Bayern och som nu deporterats till hemorten, utan att de har några hem att återvända till. Barn och gamla och sjuka, i godsvagnar, i det tröstlöst kalla, grå regnet.

När några uniformerade representanter från svenska Röda Korset kommer med torrmjölk till barnen får en chockskadad flicka i rullstol syn på dem:

"Uniformen som skymtar förbi måste väcka något fasansfullt minne hos henne, för med ens skriker hon till, ett ohyggligt gällt skrik, som plötsligt spricker, och flickan börjar gnälla som en hund. [ ... ] Någon lyfter ner den hysteriska flickans rullstol och börjar snurra den runt på perrongen. Runt, runt i regnet och leran."