Vi flyttade in i lägenheten 1955. Den var min barndoms- och uppväxtmiljö.
Jag har bilderna i en mapp i datorn, men har ännu inte sett dem.
måndag 24 januari 2011
Frusen tid
När jag läser i OLM, Ordfronts litterära magasin, om Nelly Sachs författarhem på Bergsunds strand i Stockholm, som finns magasinerat och in i minsta detalj rekonstruerat, med möbler, smycken, konst, böcker och skrivmaskin, fyrtio meter under jord hos Kungliga biblioteket, tänker jag på den fotografiska dokumentation av min mammas lägenhet som en av mina söner gjorde efter hennes död 2006, innan vi röjde och städade ur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj. Klok son. Bra att du har dom där bilderna. Undrar hur det kommer att kännas att titta på dom. Jag har inte haft tillgång till såna dokumenterande bilder av mitt eget barndomshem. Mera lite hipp som happ av olika rum och grejer - eller mest människor. Och sen flyttade föräldrarna i ett par omgångar. Min pappas (och mammas) saker har jag dokumenterat(många av dom i alla fall)när vi röjde ur min pappas lilla lägenhet förra våren. Men det var ju inte ett ställe jag nånsin bott på själv. Har funderingar på att försöka komma in i mitt barndomshem nån gång framöver och åtminstone titta och försöka komma ihåg.
Någon gång kommer jag naturligtvis att se på dem. Men jag tvekar fortfarande.
Jag ryser lite när jag tänker på de föräldrar som låtit deras döde son/dotters rum stå intakt i tiotals år, ända fram tills att de också dör.
vikomten,
ja, det är ett extremt exempel på frusen tid, om något.
Skicka en kommentar