Jag brukar inte skriva om politik här, men gör ett undantag.
Ett inlägg av Bodil Under Pausträdet om Jan Myrdal och DDR utlöste långa och efterhand alltmer absurda diskussionstrådar Under pausträdet och på Pressylta Redux om Einar Askestads yttrande:
“Hur förklarar man denna i bloggsammanhang så vanligt förekommande attityd som mer tycks inriktad på att bekräfta bloggarens egen suveräna hållning än att förstå de fenomen som dryftas? Ensamhet i barndomen?”.
Så det är med en viss tvekan jag skriver dessa rader.
I diskussionen är det alla-mot-Askestad, ungefär. Och inte utan skäl. Askestad verkar mena att man som bloggare bör och kan inta en rent objektiv, saklig position i de frågor man tar upp.
En sådan position finns bara, menar jag, i triviala sakfrågor, som t ex om något har inträffat eller inte. Värderingar, bedömningar, åsikter om det inträffade, däremot, är alltid en fråga om just värderingar, bedömningar och åsikter. Vilket kan leda till diskussion - och det är väl just det man vill ha som bloggare?
Om Askestad menar att de flesta bloggare bara vill vara besserwissrar, så är det en åsikt. Jag delar den inte. Sådana bloggare finns, naturligtvis. Tycker man inte om en blogg så är det bara att strunta i den.
Om Myrdal vill jag bara säga att han som alla andra är ett barn av sin tid. Att han var en ledstjärna under vänstervågen var inte underligt. Det var en mäktig våg, i grunden buren av antikolonial kamp i tredje världen och ett rättmätigt ifrågasättande av kapitalismen. Myrdal var en av dem som fick vänstern att delta i en verklighetsfrämmande operettföreställning där vi (jag var med) spelade klassiska roller ur 1900-talets politiska historia. En del bra saker (fackligt arbete) kom ut av det, men det mesta rann ut i sanden. Vänstern var idealistisk och ville ha ideal och hittade dem på olika håll i världen och historien. Det visade sig vara just idealism.
Myrdals ställningstaganden är förklarliga, men enligt min mening, oförsvarliga. Förklarliga, om man förstår dem som grundade i ett slags historieteori där Myrdal ser sig stå på framstegets sida, ett framsteg som tyvärr kräver en del offer, men som ändå, objektivt sett, är framsteg för mänskligheten, på vägen till frihetens rike.
Jag delar inte den historiesynen. Oförsvarliga, genom sin instrumentella människosyn.
Om sedan Myrdal hade en taskig barndom, det vet jag inte.
9 kommentarer:
Ja, den där diskussionen spårade ur, det håller jag helt med dig om. Är inte så säker på att de inblandade är nöjd med den, den slutar ju rätt sorgligt hos Bodil, där Einar inser sitt tillkortakommande.
Vad gäller bloggosfärens egon så är det nog som ni säger allihop, utgångspunkten är ett jag och med det en subjektivitet. MEN, diskussioner kan föras på olika vis.
Den här tråden hos mig själv (hehe)
visar en helt fantastiskt diskussion
mellan Einar och Frederick. Man behöver inte hålla med dem, de håller inte med varann, men de diskuterar idéer på ett sätt som jag finner föredömligt.
http://blottsverige.blogspot.com/2010/01/en-till-som-ar-trott-pa-sina-landsman.html
Kanske var det något i den vägen Einar var ute efter?
Och en sådan diskussion blir nog närmast omöjlig om man i centrum ställer en så laddad person som Jan Myrdal. Det är som om man måste ha en åsikt om den karln?
Jag tycker mest illa om honom, men har ingen som helst lust att fördjupa mig i det. Kanske är själva smärtpunkten just det vänsterförflutna som många har och som visade sig och visar sig innehålla en hel del som inte är försvarbart.
Där är jag för ung, inbillar jag mig. Eller för opolitisk.
Jag skiter verkligen i Jan Myrdal.
Hej,
Erling, du spelade (frivilligt) klassik roll i en kommunistisk teater. Genom det stärkte du (ni) Myrdals röst så att förtrycket i kommunistiska länder fick bränsle och kunde spridas.
Att säga ..... ett barn av sin tid.....är barnsligt och tar inte bort vare sig din eller Myrdals skuld.
Absolution åt alla?
Bäste RenéV,
helt kort: med uttrycket "barn av sin tid" avsåg jag att peka på att de flesta människor lever nedsänkta i sin tid och under inflytande av de idéer och strömningar som där finns. Med uttrycket "verklighetsfrämmande operettföreställning" försökte jag karakterisera bokstavs-vänstervågen i Sverige.
Någon instans som kan ge absolution i frågor som dessa - eller inte - känner jag inte till.
Karin,
jag följde tråden hos dig. Visst kan man diskutera, om viljan finns! Och du gör rätt i att skita i Myrdal.
Erling, jag förstår inte vad du pratar om.
...människor lever nedsänkta i sin tid...vem lever inte i nuet? Vad flummar du om?
Samma historia som varit med nästan så länge jag kan minnas: myrorna försöker pinka på elefanten (om du förstår vad jag menar). Det lär inte fungera den här gången heller.
RenéV,
läs t ex Lars-Åke Augustsson och Stig Hanséns bok "Maoisterna i Sverige" (1997) så får du en ganska rättvisande bild av bokstavsvänsterns betydelse i Sverige, på gott och ont.
Björn,
vi har inte riktigt samma syn på Myrdal, det vet du. Han är ingen elefant bland myror. Men det där är en diskussion som jag inte tänker ge mig in i nu.
Björnflumm.
Erling. Nej, jag tänker inte läsa om maoisterna, jag har upplevt kommunismen och jag betackar mig för den. Men du hinner väl uppleva den än?
Du får en stjärna, nu är du helt begriplig!
Skicka en kommentar