Det var soligt men kallt, denna årets första dag. Förkylningen gjorde att jag höll mig inomhus. Genom köksfönstret iakttog jag en större hackspett som jagade bort talgoxarna och tog för sig av talgbollarna.
Jag började läsa Herta Müllers "Andningsgunga". Ett kapitel eller två i taget, med paus emellan. En mycket stark läsning.
Så några sidor Ekelund. Jag stryker för:
"Till den snabbhet som är värd något kommer man sannerligen endast genom långsamhet."
Ett lämpligt citat på bloggens tvåårsdag.
8 kommentarer:
Jag ber att få gratulera på tvåårsdagen och önskar ett gott nytt långsamt år.
Tack, Bodil! En mycket gråmulen västkusthimmel ligger som ett bokstavligt och bildligt lock över tillvaron just nu - men det blir nog ett bloggår till...
Det hoppas jag verkligen! Långsamhetens filosofi behöver sådana som du.
God fortsättning och tillfrisknande!
Tack, Lennart! God fortsättning själv.
Lars säger:
Angående rubriken "Första dagen, två år senare".
Beträffande din lilla lek med tiden, så kommer jag osökt att tänka på ett inslag i den suveränt roliga radioserien "Skillingspelet", som man kunde höra på 1960-talet (?). Jag är lycklig innehavare av bandinspelningar av två Skillingspel. Varje program omfattar en kort teaterpjäs, eller snarare musikal. Mitt utdrag nedan är en kort dialog (två repliker) i "nutid" och en berättarröst, som introducerar själva pjäsen som tilldrar sig i "historisk tid", då farfar (se nedan) var ung.
Så här börjar det aktuella programmet, vars pjäs tilldrar sig i cirkusmiljö:
Det lilla barnet: "Farfar, hur träffade du egentligen mormor?"
Farfar: "Ja, mitt barn, det är en lång historia, alldeles för lång ..."
Berättaren: "Senare samma kväll, sextio år tidigare ... "
(...)
Jag kan inte hjälpa att detta "Senare samma kväll, sextio är tidigare" är ett av mina litterära favoritcitat :-)
Övrigt:
I pjäsen förekommer en clown med namnet Erik L Dahlqvist. I slutet avslöjas att Erik L Dahlqvist bara är hans artistnamn, och att han i själva verket heter Erik P Dahlqvist.
Det där med att farfar träffade mormor är ju också lite klurigt.
Lars,
tiden är en obeveklig förstörare, en enkelriktad rörelse mot slutet, men under tiden kan vi alltid leka att all tid egentligen finns samtidigt…
Ditt favoritcitat är ett bra exempel. Underbart!
Jag googlade och hittade: http://sv.wikipedia.org/wiki/Skillingspelet.
På SR Minnen hittade jag dock inget.
Det där med hur farfar träffade mormor är kanske ännu ett exempel på släktklurigheter som jag är urdålig på att klura ut. Typ att någon egentligen är far till sin egen far. Finns det inte någon countrylåt på det temat?
Om det nu inte bara var så att de två träffades, bara?
Lars kommenterar:
Jag ser nu på Wikipedia (tack för tipset) att det program som jag citerade var det allra första i en serie om nio program. Det sändes redan den 6 oktober 1956. Hjärnorna bakom Skillingspelet är/var Tage Danielsson, Hans Alfredsson och Hatte Furuhagen.
-------------------
Slut på kommentar.
Läs inte det följande om Du inte absolut VILL ägna Dig åt filosofiska (dvs. meningslösa) spekulationer. Jag kan inte låta bli att helt ovetenskapligt grubbla över begreppet "tid":
Din tankelek att all tid finns samtidigt är inte fullt så orimlig som det kan förefalla. Den är i första hand orimlig på grund av omöjligheten att definiera begreppet "samtidighet" (ref. Albert Einstein). Rumtiden är vad den är för varje enskild "observatör", och någon absolut universell tid existerar som bekant inte.
Kyrkofadern/filosofen Augustinus menade, mycket träffande, att han visste vad "tiden" är, förutsatt att ingen bad honom förklara fenomenet. Hans uppfattning tycks ha varit något i stil med att tiden består av "före", "nu" och "efter", och att dessa tre väsensskilda tider motsvarar tre olika själstillstånd: minne, varseblivning och förväntan. För Gud existerar bara "ett evigt nu" enligt Augustinus.
Vi får nog i vardagslag nöja oss med att uppfatta "tid" som ett mänskligt-psykologiskt fenomen: en av Kants "åskådningsformer" med vars hjälp vi strukturerar vår uppfattning av "verkligheten". Den sanna verkligheten (om den finns) kan vi inte ha någon kunskap om. En hisnande tanke, som dagens fysiker tycks företräda, är att tiden och rummet båda har skapats ur "intet", kanske vid Big bang, kanske "tidigare" :-)
Vi kan knappast föreställa oss en verklighet utan tid och rum, men för fysikerna (när dom är på jobbet) är tid och rum kanske bara ett slags matematiska abstraktioner. Strängteorin spekulerar i att verklighteten har elva (?) dimensioner, av vilka vi endast kan uppfatta fyra (varav samtliga på fel sätt) med våra sinnen. Och verkligheten (om den finns) kan ju inte vara beroende av att människan existerar, eller ens av att det finns liv i universum.
Ur allt detta kan man dra olika slutsatser beträffande sin personliga livsåskådning. För egen del föredrar jag att hålla mig till rationaliteten och naturvetenskapen som enda kunskapskällor. I medvetande om att all kunskap är preliminär. Vad skulle vara bättre? Jag accepterar med jämnmod att människan har sina begränsnigar. Allt annat vore mänsklig hybris.
Jag beklagar min mångordighet, men jag varnade i god tid ...
Lars,
jag uppskattar verkligen kommentarer, gärna mångordiga… och intressanta, som din här.
Nej, jag hamnade inte i filosofiska spekulationer - men dina ord påminde mig om mina egna funderingar om tid. Det finns väl en fem, sex böcker i ämnet i hyllorna här.
Som inskränkt humanist förstår jag naturligtvis inte den naturvetenskapliga sidan av saken. Men som materialist kan jag bara acceptera vad som förs fram som de senaste rönen. Någon gudomligt sanktionerad tid eller evighet tror jag inte på. Däremot tror jag på den upplevda tiden, på dess mångfald, på att det egentligen bara är den vi kan erfara och leva i och där finns det så många vinklar och vrår så att ingenting är omöjligt.
Skicka en kommentar