Sent på jorden

Söndag eftermiddag. Det regnar. Åskmuller hörs på avstånd.  Grönskan - träden, buskarna, rabatterna, vallarna och betesmarken - allt är intensivt grönt nu, innan sensommaren smyger sig på. 

Miljöhistorikern Sverker Sörlin skriver i sin bok "Antropocen - en essä om människans tidsålder"

om hur han kan önska sig att vara liten, liten i förhållande till jorden, till universum. Hur det kan inge en trygghet. Det finns något större, ett sammanhang, ett jordklot med möjligheter, ett jordklot som är förlåtande, som medger misslyckanden - och det befriande i att inte jag som individ måste ta ansvar. Jorden sköter ju sig själv och ger mig frihet att sköta mig själv. Min makt och mitt ansvar är begränsat till det som ligger mig nära. 

Det är en barnslig önskan. Men i vår moderna värld mindre barnslig. Snarare farlig. Människan har skaffat sig alltmer makt över jorden. Eller - inte Människan, utan människorna,"människorna som summa", som Sörlin skriver. Ingen kan undgå att trots sin litenhet ingå i mänskligheten och som del av mänskligheten har vi alla del i ansvaret för vad som sker på jorden. Nu menar jag inte att ansvaret är jämnt fördelat över jorden. Vi vet alla hur skriande ojämlik världen är, hur förödande för både människor och miljö konsumtionskapitalismen är - och hur vi i den rika delen av världen som konsumenter, vare sig vi vill det eller inte, deltar i ett orättvist utbyte och i förödandet av livsbetingelserna på jorden. 

Sörlins bok handlar om det relativt nya, möjliga geologiska begreppet antropocen, den tidsålder vi nu lever i och då människans aktiviteter och artefakter så till den grad påverkar jordens klimat och ekosystem att, bland allt annat elände, en global uppvärmning blivit resultatet. Ingen kan veta något säkert om framtiden. Men av allt att döma - forskarrapporterna, de alltmer frekventa extrema väderförhållandena, miljölarmen - så kommer framtiden inte att bli ljus. Vi lever kanske sent på jorden.

Svartvit flugsnappare

Midsommarafton i antropocen

Midsommaraftons förmiddag. I morse när jag gick en sväng med kikaren var det dagg i gräset. Råkorna skränade. Rödstjärtsparet var i farten. Nu är det redan tjugofyra grader varmt. Kanske blir det trettio, om man få tro på väderleksrapporten. Midsommarlunch hos äldste sonen väntar, så jag tar det lugnt. 

Annars präglas mina dagar av trädgårdsarbete och alla sysslor som boende på landet för med sig. Jag kan rentav säga att jag låter mig försvinna in i det praktiska arbetet. Kanske ett slags flykt. Jag läser inte så mycket. Och nyhetsmedierna gör mig bara dyster.

Putins angreppskrig mot Ukraina fortsätter och även om västländerna bidrar med vapen och poserande ledare på besök, så kommer sannolikt den ryska urskiljningslösa förstörelsen av städer och byar att fortsätta tills de ukrainska motståndet inte förmår hålla stånd längre. Vad blir resultatet? 

En aspekt av de många krigen tar Sverker Sörlin upp när han skriver i "Antropocen - en essä om människans tidsålder" att: 

"Själva jordskorpan är numera skapad av människan. Dess lager innehåller legeringar, föroreningar, isotoper, städer, infrastruktur, ja snart sagt vad som helst som kommer att vara kvar efter oss." 

"Tusentals miljarder skott har avfyrats i mänsklighetens historia och de flesta ligger kvar i mark och vatten. En triljon kulor har skjutits bara sedan andra världskriget. Man vet ganska väl hur kulorna sönderfaller. Blyet oxiderar och korroderar så att skotten lämnar fickor av blymineral i jorden. Hela planetens yta har tusentals kulhål per kvadratkilometer. I oräkneliga generationer kommer de geologiska spåren att bestå. När namn som Somme, Verdun, Dien Bien Phu, Aleppo har glömts bort och de människor vilkas liv offrades där inte längre är kända av någon kommer massmördandets molekyler fortfarande att flöda stilla genom jordskorpans översta skikt för det vi ännu kallar mänskligheten."

                                                        Den flitiga rödstjärtshonan.

då stenarna tänker som bäst

Jag kanske ska förklara frånvaron av inlägg här. Ni är ju några som envisas med att återvända hit, trots tystnaden.

Från mitt skrivbord ser jag genom fönstret en väl lagd stengärdsgård. Alltid samma mönster av rejäla stenar, större och mindre, helt oberörda av världens eller vädrets växlingar. Jag ser den varje dag.

Ju mer jag tar del av nyhetsflödet, desto mer känner jag ett behov av att bara glo på gärdsgården.

Jag har alltid varit fascinerad av stenar. Av det att de bara finns. Tyngden. Orörligheten.
I ett kortare perspektiv är de naturligtvis stumma, döda ting. I ett längre perspektiv är jag inte så säker på det.

Ekelöf skrev om sensommarkvällen:

En gammal gärdsgård är också med  / Det är den stund då stenarna tänker som bäst

En längre tid har jag inte läst så mycket, mer ägnat mig åt praktiska ting. Trädgård, ved, röjning, snickerier. Nu har jag i alla fall börjat läsa Sverker Sörlins "Antropocen - en essä om människans tidsålder" (Weyler, 2017).

"På bara några årtionden har det gått upp för oss att vi som summa besitter krafter som kan omforma världen och bokstavligen ändra jordens bana. Den jord som jag ville skulle förbli större än jag är nu tagen i vår makt, ett maktövertagande av människor. Vad vi gör med den kommer att förändra den och vi vet inte om det kommer att vara bra för oss eller inte, eller för jorden själv. Kanske är det bra för några, men inte för alla. Vi kan säga att frågan är öppen."

Den verkar lovande. Kanske blir det några rader här.