Jag föll till föga för känslan av att jag måste ha en papperstidning på frukostbordet och betalade DN-prenumerationen.
En bidragande orsak var kanske att det dykt upp en del bra saker i DN på sistone. Resten får jag väl bläddra förbi.
Några längre recensioner, Erwin Rosenberg om situationen i Ungern, den kloke Håkan Lindgrens essä om djävulen (hoppas den kommer snart på The Loser).
Och så i går, 27 april, Slavoj Zizek om askmolnet över Europa, "Det glöder under askan".
Vi är vana att se människans inverkan på naturen - global uppvärmning, t ex - som det stora problemet. För vår egen och framtida generationers skull måste vi besinna oss och agera nu.
Vilket är rätt. Men, skriver Zizek:
"Det finns dock något bedrägligt lugnande i denna villighet att ta på sig skulden för hoten mot vår miljö: vi gillar att vara skyldiga eftersom det betyder att allt hänger på oss. Om vi kan dra i katastrofens trådar kan vi också rädda oss själva genom att ändra vårt liv."
"Det pågående vulkaniska utbrottet är en nyttig påminnelse om att våra ekologiska problem inte kan reduceras till vår hybris, till vårt rubbande av Moder jords balanserade ordning. Naturen är kaotisk i sig själv, den bär på meningslösa och oförutsägbara katastrofer. Vi är skoningslöst utsatta för naturens grymma nycker, det finns ingen Moder jord som vakar över oss."
Slavoj Zizek drar slutsatsen att vi måste lära oss leva mer "nomadiskt", att vi måste se askmolnet som ett förebud om storskaliga sociala omvälvningar. Kanske handlar det om gigantiska folkvandringar. Och att vi för att kunna hantera förändringarna kanske måste skapa ett globalt, hårt reglerat, egalitärt - och totalitärt - världssamfund.
Har Zizek rätt finns det en god grogrund för att odla sin pessimism.
