Det är kalla nätter nu. Dagarna är soliga, så den lilla snö som ligger kvar har fått en hård skare.
Det finns de som vill ha en riktig vinter. Jag tillhör inte dem.
För mig är vintern en tid att uthärda. Och i läsandet gäller det att hitta den rätta balansen. Därför växlar jag mellan fack- och skönlitteratur.
Richard Yates (1926-1992) var, har jag förstått, en författarnas författare, som efter genombrottet med "
Revolutionary Road" (1961) fick sjunkande försäljningssiffror och sedan hamnade i skugga, men som på senare år fått en renässans, kanske genom filmatiseringen av genombrottsboken. Jag följer förstås med för dåligt i de litterära konjunktursvängningarna, men jag tror att det förhåller sig ungefär så.
Nu har jag läst dels en volym Collectes Stories, som innehåller hans två novellsamlingar "Eleven kinds of loneliness" (1962) och "Liars in love" (1981), dels romanen "The Easter Parade" (1971).
Hela hans utgivning finns i en tilltalande pocketserie, Vintage Yates. (Och naturligtvis har allt hamnat i min att läsa-hylla. Det här är en författare att läsa).
Richard Yates har sagt i en intervju:
"If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."
Yates stil är till synes enkelt berättande, traditionell om man så vill, utan åthävor eller berättartekniska trick. Man kan tänka på Tjechov, eller på andra amerikaner som John Cheever. Yates betydde mycket för Raymond Carver. Och i "
Women with Men" uttrycker Richard Ford sin tacksamhet gentemot Yates, "I wish to record my debt to the stories and novels of Richard Yates, a writer too little appreciated".
Det handlar om "vanliga" människor i "vanliga" liv under efterkrigstidens USA, om en medelklass fylld av de amerikanska idealen om att alla kan nå framgång, människor fulla av förhoppningar och tro på framtiden, tron på att de inte är som alla andra.
Men de sitter fast i sina livsbetingelser, de är som alla andra, framgång visar sig vara en illusion. Ändå fortsätter de sina liv, trots alla bakslag och vägrar ofta att inse verklighetens bistra villkor och sina egna begränsningar.
"The Easter Parade" inleds så här:
"Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the troubles began with their parents' divorce."
Och så följer en berättelse, från 1930-tal till 1970-tal, om systrarna Emily och Sarah Grimes livsöden, med Emily i fokus. Efter föräldrarnas skilsmässa lever de med sin mor, som har ambitioner yrkesmässigt och socialt, utan att lyckas i något avseende. De flyttar ständigt runt, modern kan inte se realistiskt på sin situation, hon lever i sina illusioner, pendlande mellan optimism och depression. Tillvaron för flickorna är otrygg, en otrygghet som förstärks av faderns död.
Den äldre Sarah gifter sig, får barn och lever i vad som först tycks vara en familjeidyll, men som så småningom utvecklas till ett helvete där hon långsamt bryts ner.
Emily ser sig som en självständig och oberoende yrkeskvinna, drömmer om den verkliga kärleken och männen i hennes liv avlöser varandra. Hon kan inte leva utan män, men hon väljer ständigt fel och blir till sist bortvald och ratad.
Man följer Emily genom livet i denna återhållna, mycket skickligt genomförda, berättelse och man ser snart det tragiska mönstret och vet genom hennes upprepade misstag mer om henne än hon själv vet - och man våndas. Yates skapar ett ödesdrama av denna kollision mellan orealistisk optimism och krass verklighet. Hans blick är skarp och han visar upp människorna sådana de är, men blicken är inte kall, snarare finns där en ömsinthet. Så här är det att vara människa. Han dömer inte. Han förstår.
På de gripande slutsidorna säger Emily till sin systerson:
"And do you know a funny thing? I´m almost fifty years old and I've never understood anything in my whole life."
Nej, jag ska inte berätta mer om hur allt slutar, om någon nu vill läsa den här romanen. Jag rekommenderar det verkligen.
