Några bilder från Normandie

Man kan inte tillbringa en vecka i Normandie utan att besöka några av de många platser som påminner om invasionen 1944. Krigskyrkogårdar, muséer och monument och i vart och vartannat skyltfönster allt från vykort till militärparafernalia och musmattor(!). Så det blev en del sådant, inte bara Bayeuxtapeten, vacker natur och mycket god mat.

Krigsturismen är omfattande. Här fryses ett dramatiskt ögonblick fruset i brons vid Omaha Beach.

Den brittiska krigskyrkogården i Bayeux. Välklippta gräsmattor, perfekt kantskurna längs gångarna och så i räta linjer gravstenarna över runt 4000 döda, mest britter, men också från andra länder, däribland tyskar. 500 av de döda är oidentifierade. I pärmar i ett kapell kan man leta upp sin döde anförvants rad och nummer. 

När jag går här och läser namn och ålder på dessa unga män som offrade sina liv i kampen mot Nazityskland så är det alltmer med en känsla av dysterhet och sorg. Alla dessa döda i ett europeiskt 1900-tal där vår högtstående kultur resulterade i barbari. Och vad händer i Europa nu, med nyvaknad nationalism och högervindar?

Mittemot ligger Musé Mémorial de la Bataille de Normandie där man i nästan absurd detaljrikedom, genom texter och filmer och föremål, från tandborstar till artilleripjäser, får klart för sig vad invasionen innebar, för soldater och för civilbefolkningen. I vuxen ålder har jag aldrig kunnat känna någon fascination inför Andra världskriget. Inte heller här. 

Vi besökte också en tysk krigskyrkogård. Mer av en park med träd och glesare mellan stenarna. Det märkliga är att det först var en amerikansk kyrkogård, som sedan tömdes på kvarlevor och förvandlades till en tysk.

När jag ser en av de många anonyma stenarna tänker jag på Brechts dikt "Tala om vad soldatens hustru fick". Från Prag ett par handsydda skor, från Warszawa en slavisk blus, från Oslo en krage av Nerz, osv. Och till sist:

Tala om vad soldatens hustru fick
från ryssarnas ändlösa land.
Från Ryssland fick hon sitt änkedok,
sitt änkedok sedan allt gått på tok,
det fick hon från ryssarnas land.

Resor

Under Pausträdet läser jag om "den både fascinerande och sorgmodiga" reseskildringen "Vid Joniska havet", av George Gissing - och tänker genast att - den boken vill jag läsa!

Jag är ingen resenär, snarare en typisk halländsk stugsittare, även om jag gärna tillbringar en semestervecka i medelhavskulturen och helst i en liten by på landet, där man kan smaka på traktens mat och vin och turista i lugnt tempo, som nu senast i Piemonte.

Och vid den här tiden på året är det lätt att drömma sig bort till ett varmare klimat.

För den som inte är resenär, men som vill resa med hjälp av litteraturen, är Arne Melbergs "Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen" (Daidalos, 2005) en verklig guldgruva. Här företar Melberg "en vandring genom ett stort urval av modern reselitteratur" från 1890-talet och framåt. Det är en mycket rik bok, aspekterna på resor är många. Några kapitelrubriker: "Nomader", "Imaginära resor", "Lärda resor", "Romanresor", "Resor till intet"... - jag minns att jag slukade boken. Och den ledde till läsning.

Om jag ska nämna två mycket fascinerande böcker som Melberg uppmärksammade mig på så blir det Robert Byron: "Vägen till Oxanien" ("The road to Oxiana", 1937; i svensk översättning på mbm förlag, 2003). En ung brittisk lärd (avlägset släkt med Lord Byron) företar en strapatsrik resa genom Persien och Afghanistan 1933-34 på jakt efter den islamiska arkitekturens ursprung. En mycket egensinnig resenär.

Och så Nicolas Bouvier: "L'Usage du Monde" från 1985, som jag hittade i en engelsk översättning "The way of the world" (Marlboro Press, 1992).

Två unga schweizare ger sig iväg i en liten Fiat Topolino tidigt på sommaren 1953 och färdas genom Makedonien, Anatolien, Iran, Pakistan och Afghanistan under ett och ett halvt år.

De inte bara reser i rummet, det är också en inre resa. Melberg skriver: "Den långa resan består, i minnet, inte av någon episk eller kontinuerlig framåtrörelse - här finns inte det som reseberättelsen annars gärna har: en karta. Berättelsen handlar istället om det som händer när resenären stannar upp, om resans pauser mer än om själva resan."

Bouvier vill, skriver Melberg, nå fram till att uppleva världen i epifanier, "ett slags uppenbarelse, en illumination med sakrala dimensioner".

Bouvier står vid Khyberpasset:

"Världen strömmar genom dig som ett vatten och förlänar dig för ett ögonblick sina färger. Sedan drar den sig tillbaka och lämnar dig med din inre tomhet, denna själens grundläggande brist som man lika gott kan lära sig att konfrontera och bekämpa och som, paradoxalt nog, kanske är vår mest tillförlitliga drivkraft." (Melbergs översättning)

När jag bläddrar i böckerna nu känner jag ett starkt omläsningsbehov. Bäst att sätta dem i hyllan igen! Varför är tiden linjär och irreversibel...

En annan tanke: att resa i dessa områden på det här sättet idag är naturligtvis omöjligt. På det sättet var det bättre förr.