Det är ingen bra tid för läsning och ingen bra tid för eftertankar kring det lästa.Jag kan egentligen inte skylla på bristande tid eller stress. Här är tyst. Kvällen är svart utanför fönstren, det blåser och det regnar.
Det är nog årstiden.
Virginai Woolfs "Jacobs rum" var inte lika gripande som "To The Lighthouse" och "Mrs Dalloway", som jag läst tidigare.
Det är Jacob Flanders som vi följer genom romanen, från barndom och uppväxt fram till hans död i tjugofemårsåldern.
Eller inte följer, snarare får vi i en rad kronologiskt inte alltid sammanhängande scener snarare avlyssna och avläsa de intryck han gör på sin omgivning. Han är ett slags katalysator. Jacob är i centrum, är huvudpersonen, vars "livsrum" vi följer, men han är aldrig själv riktigt i fokus. Han, liksom människorna runt honom, karakteriseras genom lösryckta bitar av ett längre händelseförlopp.
Scenerna, från Cornwall, från studietiden i Cambridge, från London, från Paris, från Grekland, är färgrika, impressionistiska och återger miljöer och en mängd människors samtal och repliker.
Det är inte alltid lätt att hålla reda på personerna. Kasten mellan platser, rum och tid är abrupta.
Boken har en grundton av sorg.
Det är en roman om tidens obönhörliga gång. Om människors möten och om alla möten som aldrig blev av. Om de intryck människor får av varandra, om drömmar och förhoppningar som aldrig uttalas och aldrig blir verklighet. Om det man gör istället för det man vill göra. Om att aldrig riktigt nå fram. Om döden som klipper av allt och lämnar de levande kvar.
Nej, inte lika gripande. Men det som stannar kvar är grundtonen. Kanske är det en bok man ska läsa om.
