Nej, jag har inte gått i ide.
Men grå, ruggiga dagar som denna, när snön slaskar bort och nya nordanvindar med frost är att vänta, då har jag starka funderingar på det.
Jag läser nu två novellsamlingar av Einar Askestad, "Kvinnohistorier" (2009) och "Frånfällen" (2010), båda på MBM förlag.
Författaren deltog, liksom jag, för ett tag sen i en diskussion på Karin Stensdotters blogg om kvalitetslitteraturens framtid. Vi hade ungefär samma dystra syn, tror jag.
Att Askestad har rätt att tala om kvalitet visar dessa novellsamlingar, som på ett alldeles eget sätt skildrar den fundamentala osäkerhet som lurar under ytan i vårt mest triviala och självklara vardagsliv. Vad gör vi med oss själva och tillsammans med andra, i det sociala livet och i kärleken? De här novellerna är speglar som visar hur allt plötsligt kan rämna, när tillvarons grundläggande absurditet grinar oss i ansiktet. Det är ibland mycket korta prosastycken, och man får intrycket av att de är utklippta ur längre texter, men de är så infernaliskt skickligt gjorda att ett helt liv kan få plats på några sidor.
Om ni ska läsa en novell innan året är slut så läs denna.