När jag nu skriver så är det bara för att förklara varför jag inte skriver. Hela den här pandemivåren och sommaren har jag haft en känsla av att det här är ett tillfälligt uppehåll, ett slags undantagstillstånd, en tid att bara vänta ut normalitetens återkomst.
Nu börjar jag mer se detta som en illusion. Att det är lika bra att inse att normalitetens tid är förbi. Utan att närmare precisera eller gå in på detaljer så tror jag att "allting" bara kommer att bli värre. Läsningen av en morgontidning, vilken dag som helst, är nog bevis för den saken.
Under den här tiden har jag väl läst en och annan bok, tänkt en och annan tanke, men att formulera något vettigt och för andra läsvärt, nej, om jag någonsin haft förmågan, så har jag den inte nu.
Mina dagar fylls av praktiska ting. Vi har installerat jordvärme och återställande av trädgård och altan har tagit tid. Målning, snickrande, reparationer. Vi umgås med barn och barnbarn, vandrar med vänner i det halländska landskapet, upplever naturens förändringar. Det är ett gott liv.
Nu, tisdag kväll, efter en varm och solig dag, vitnar himlen långsamt och luften blir svalare. Den stora lönnen har börjat skifta färg. Kastanjerna faller till marken. På fälten är skörden bärgad och plöjningen påbörjad. Kommer hösten att bli som höstarna brukar bli, kommer ett annat, klarare ljus, en stillhet, ett lugn?
4 kommentarer:
Det finns en anledning till att vi (jag) läser din blogg, även om den uttrycker sig sällan. Som allt annat så tolkar väl följarna den på olika sätt. Den ger för mig ett igenkännande, inte i första hand litteraturhänvisningarna, men perspektiv på hur tillvaron kan vara just nu.
Jag ska gärna erkänna, G, att jag glädjer mig åt att det ännu finns tålmodiga läsare... speciellt om de kommenterar...
Jag tycker ni verkar ha ett gott liv, där mellan hagar och hav. Och nej - vi ska inte läsa för mycket tidningar. Man blir sjuk av det.
Det är ett gott liv att leva. Och aldrig har känsla av att det är ett lån varit starkare än nu.
Skicka en kommentar