torsdag 14 februari 2019

Jag har ett problem

Jag har ett problem. Varje gång jag avslutat läsningen av en bok så hamnar jag i beråd om hur ska jag kunna välja vilken bok som jag ska läsa härnäst. Vilket är det rätta valet? Varje val utesluter ju alla andra alternativ för den tid det tar att läsa den valda boken - och vem vet om det kommer någon tid efter den tiden? Kanske är det den sista bok jag läser. Med åren har jag kommit allt närmare den boken.

Men så kan man väl inte tänka? Det är ju att tillskriva läsandet en alltför stot vikt. Och dessutom spelar det inte någon som helst roll vilken bok som blir den sista. Inte heller läsfrukter går det att ta med sig när man går över floden. Allt det lästa suddas ut. Men det är ju inte för döden man läser, det är för livet. Och nu är jag en gång för alla så funtad att läsandet är en väsentlig del av mitt liv. Inte den mest väsentliga - långt ifrån. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning.

För ett par dagar sedan lyckades jag i alla fall bestämma mig. Den hade stått i hyllan för böcker att läsa en tid, Hans Falladas "I mitt främmande land. Fängelsedagboken 1944." (Lind & Co, 2016).

I september 1944 sitter den tyske författaren Hans Fallada inspärrad för observation på obestämd tid på anstalten Neustrelitz-Strelitzs avdelning III, bland "otillräkneliga eller delvis otillräkneliga brottslingar", efter att under oklara omständigheter ha avlossat en revolver under ett gräl med sin fru, med vilken han ligger i skilsmässa.

Han ges tillåtelse att skriva och skriver en roman och mellan raderna på detta manuskript skriver han,  med mikroskopisk skrift, en dagbok, som skildrar författarens liv under naziregimen. Han framställer sig som en svuren fiende till allt vad nazismen står för, men till skillnad från exilförfattarna har han stannat kvar i landet och trots ständiga problem, inte minst med sin frispråkighet, lyckats publicera sig. Dock inte utan en viss anpassning, vilket han nu försöker rättfärdiga. Efter krigsslutet påbörjar han en renskrivning, där en del antisemitiska formuleringar försvinner. Men boken kom aldrig att ges ut under Falladas livstid. Den kom på tyska först 2009.

Jag har läst några av Falladas böcker, bl a klassikern "Hur ska det gå för Pinnebergs" (1932) och framförallt den oerhört starka "Ensam i Berlin" (1946), om vilken jag då skrev att det är "en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?"



5 kommentarer:

Niklas Magnusson sa...

Att tänka på att nästa bok kan bli den sista är väl steget före att inte köpa gröna bananer. Men visst blir valet viktigt då, vi kan ju alla vara där före vi anar det, fast tänk om jag inte hinner läsa ut den där sista boken, då gör det ju inget om den inte var den bästa...
Tack för tipset om denna bok från en tid med starka (och viktiga) berättelser.

tant Hanneles bokparadis sa...

Julian Barnes hade liknande problem:
http://hannelesbibliotek.blogspot.com/2013/09/a-life-with-books.html

Lennart Erling sa...

Tack för kommentar, Niklas!
Hans Fallada är alltid läsvärd. Glädjande nog finns det nu fler av hans böcker i nya svenska utgåvor.

Och tack för boktips, Hannele - det skulle inte förvåna mig om Barnes' bok dimper ner i min brevlåda snart - det gäller att ha många alternativ tillgängliga....

Gabrielle sa...

Jag kan inte heller tänka mig ett liv utan läsning. Har alltid en bok på gång. Men känner inte igen bekymret att inte veta vad jag ska läsa nästa gång. Har alltid nån bok på lut. En annan grej är att jag inte så sällan festar på att läsa om böcker även om det förstås samtidigt tar tid jag kunde ha lagt på en ny bok. Hemingways noveller t.ex. The short happy life of Francis Macomber har jag läst flera gånger. En annan bok som jag läst om och nog snart läser om igen är Primo Levis "Är detta en människa?" och även "Fristen", fantastisk läsning. Känner mycket starkt för båda dom.
Har du läst Primo Levi?
Av Fallada har jag läst "Ensam i Berlin" och "Hur ska det gå för Pinnebergs" och i bokhyllan finns också "Varg bland vargar". Den sistnämnda är på 980 sidor! Vet inte om jag ska orka...

Lennart Erling sa...

Det som skiljer oss åt, Gabrielle, är min beslutsångest. Den är bara dum, det kan man utläsa av det vacklade resonemanget i inlägget. Jag kämpar med den. Kanske borde jag inte ständigt fylla på i Att läsa-hyllan? Å andra sidan ökar chansen att hitta något som passar...
Jag läser också om böcker. Lars Gustafssons Sprickorna i muren-svit, några av Walter Ljungquists noveller, och en del andra. De verkligt bra böckerna kräver omläsning, det är min bestämda uppfattning.
Primo Levi har jag inte läst. Varit på väg några gånger, som när jag läste Imre Kertesz. Jag ska komma ihåg din rekommendation!
"Varg bland vargar" är en bladvändare, jag lovar...