söndag 19 november 2017

Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth

Söndag eftermiddag. Det faller ett lätt snöblandat regn. Temperaturen sjunker. Jag lägger ved i pannan och läser Joseph Roth.

Joseph Roth skrev sju romaner, mest känd är väl Radetskymarschen, men han var under hela sitt liv även verksam som journalist. Kanske redan under sin tid som frivillig i Österrike-Ungerns armé under första världskriget. (Den ständigt fabulerande Roth förde i olika sammanhang fram olika versioner om sin bakgrund, bl a att han skulle varit löjtnant och sårats i strid i kamp för dubbelmonarkin...)

Efter kriget skrev han för den wienska dagstidningen Der Neue Tag, flyttade 1920 till Berlin där han skrev för olika tidningar, kom 1923 tillbaka till Wien och bodde från 1925 i Paris som välbetald feuilltonist för Frankfurter Zeitung - en tysk mark per rad. Han företog reportageresor till Sovjetunionen, till Polen och Albanien. Efter en nya sejourer i Berlin lämnade han efter nazisternas maktövertagande 1933 Tyskland för gott och levde sedan i exil i Paris och skrev mest för franska tidningar och i exiltidningar fram till sin förtidiga död 1939.

Nu läser jag "The hotel years", en samling av sextiofyra krönikor och reportage, feuilltons, i översättning av Michael Hoffmann på förlaget New Directions 2015. Texterna spänner över hela Roths karriär. Det är en mycket fascinerande läsning.

Ett exempel bara.
I "Germany in winter", publicerad i Frankfurter Zeitung 9 december 1923, skriver Roth om fattigdom, hunger och umbäranden i hyperinflationens Tyskland. Utanför affärerna står de hungrande i kö i disciplinerade köer.

Han ser en begravningsentreprenör i strikt svarta kläder, inte i vagn bakom svarta hästar, inte i blanksvart bil, inte ens i spårvagn, nej, cyklande, med blanka cykelspännen på byxorna. Han har inte råd med annat. Roth har svårt att känna respekt för denne evighetens agent på cykel:
"If I had been a corpse awaiting burial, this undertaker would have taken away all my fear of the coming assizes."
På stationen i Chemnitz ser han en myndig, storvuxen konduktör som slukar likörfyllda praliner från en ask som någon glömt på tåget. För sex månader sedan skulle han inte slukat kvarglömda praliner, det vore oförenligt med hans värdighet. Men nu är han hungrig. Och han måste äta.

Roth hamnar i samspråk med en arbetslös polis i Dresden. För en vecka sedan var han utan pengar. Han tog en ryggsäck och begav sig ut på landsbygden - för att tigga. En hund trasade sönder hans sista par byxor, nu är de lagade med ett snöre, i brist på sytråd.

Detta är vad som sker i Tyskland, skriver Roth. Sådan är verkligheten. Och det som är Roths kännetecken är att han ser till det konkreta i sina texter. Han rör sig längst ner, bland människor i det dagliga livet. Det är där historien utspelar sig. Han ser också framtiden:
"In the West End of Berlin I saw two high-school kids. They were walking along the wide, busy road, arm in arm, like a pair of drunks, and singing:
Down, down, down with the Jewish republic,
Filthy Yids,
Filthy Yids!
And passers-by got out of their way. No one stopped to slap their faces." 
På andra håll hade de mött motstånd. Men i Tyskland kliver man åt sidan.
"That's how law-abiding people are in Berlin. And that discipline is heading for a tragicomic ending."


PS: Joseph Roth är en ständigt återkommande läsning....  Sök på "Joseph Roth" i sökfältet här till höger!


Inga kommentarer: