onsdag 28 september 2016

Therese Bohman: "Den andra kvinnan"

Jag skruvar ner ambitionerna med den här bloggen ytterligare, om det nu är möjligt, och kallar det jag skriver "sporadiska anteckningar". Här kommer en.

Lite oväntat fick jag häromdan för mig att läsa Therese Bohmans roman "Den andra kvinnan" från 2014. Jag har inte läst henne tidigare, inte debuten "Den drunknade" (2010) eller den senaste, "Aftonland", bara några artiklar och debattinlägg. Och uppskattande ord om henne av personer vars omdöme brukar vara gott.

Huvudpersonen och den som för ordet i "Den andra kvinnan" är en ung kvinna med arbetarklassbakgrund som försörjer sig som timvikarie i restaurangköket på Norrköpings sjukhus. Hon har läst vid universitetet och gått en skrivarkurs. Hon känner sig inte hemma där hon är, hon skriver och vill bli författare, leva ett helt annat liv. Hon umgås i studentkretsar, men känner sig främmande även där. Hon upplever sig som ensam, ensam om att vilja leva ett liv med helt andra kvaliteter än de gängse. Hon tror på skönheten, på det sanna, på högre estetiska kvaliteter. Det är inte mycket som duger åt henne. Därav ensamheten, manifesterad i återkommande citat från Dostojevskijs "Anteckningar från källarhålet".

Det skulle kunna vara bara en odräglig och dåligt grundad elitism, men jag accepterar de stora orden för att de samsas med ett slags klarsyn, en realism som innefattar både hennes sociala bakgrund (de fabriksbyggnader där hennes mormor slet hyser nu utbildning och kultur) och insikten att det är på henne själv det beror om hon ska lyckas nå sina drömmar.

Hon bryter med gängse feministiska regelverk när hon blir älskarinna åt en äldre överläkare på sjukhuset. Här hittar hon vad hon vill ha - åtrå, passion, klassisk kvinnlighet - och hon tar det.
Men förhållandet får en oväntad vändning (som jag inte ska avslöja) och blir till ännu ett genomskådande av den brackiga borgerlighet som hon inte vill vara en del av. Hon kan gå vidare i sin strävan efter den verkliga konsten, den som höjer sig över det vardagliga.


Kan jag som äldre vit heterosexuell medelklassman (eller hur jag nu i identitetspolitikens tidevarv ska klassificeras...) egentligen förstå den här romangestalten? Har jag "rätt" att avge ett omdöme?

Javisst, det är ju därför den här skönlitterära berättelsen finns. Den skrevs för att läsas och det har jag gjort och mitt omdöme är att Therese Bohman har skapat en intressant romangestalt som jag både kan känna sympati för och ställa mig mer frågande inför. Berättelsen är välskriven och hennes kritik av ängslig normkritik som norm är bitvis mycket rolig.


4 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Det heter visst "cis-man" numera. Jag antar att de flesta (alla?) som kritiserar cis-mannen just råkar ha en sådan till far, men det kanske är oväsentligt eller ofint att säga?

Camilla sa...

Jag läste också Den andra kvinnan för bara ett par veckor sen. Och Den drunknade förra veckan. Väntar på Aftonland på biblioteket.

Jag gillade båda. Det är ju på sätt och vis samma person, en kvinna som låter livet hända, fast hon väntar på något men inte riktigt tar tag i det. Faktiskt lite svår att få grepp om. Den andra kvinnan tycker jag är intressant på det sättet att den liksom gestaltar vad man tänker att man ska göra, och vad man gör. Som kan skilja, utan att det går att begripa varför. Sen att den är lite skruvad med vissa saker och sammanträffanden, det glömmer man i det allmänna flödet.

I vilket fall som helst, bra bok det där.

Lennart Erling sa...

Björn: jaha, det var nytt för mig. Jag följer inte med riktigt, tror jag. Gubbe som jag är.

Lennart Erling sa...

Camilla: ja, kvinnan tänker och vill mycket, men gör inte så mycket, det är sant. Utom att bli älskarinna åt den äldre mannen. Som väl har sina drivkrafter. Hon tycks se allt, även deras relation, som ett sätt att uppnå sitt "kvalitetsliv", som ett erfarenhetsexperiment. Och sen går det inte så bra. Jag skulle vilja följa henne vidare. Kanske den nya romanen på något sätt gör det?