fredag 4 juli 2014

Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet

Världen, vad är den? Kanske mer vad vi vill att den ska vara och vad vi föreställer oss, än vad den "är". Den enda synvinkel vi har och kan ha är vår egen. Vi vill gärna tro att vi kan tillägna oss de andras, men hur lyckas vi med det? Kanske är världen en roman som vi skriver på i huvudet, ömsom enligt vår vilja, ömsom under tvång, ständigt i efterhand, bara med den skillnaden mot en tryckt roman att den i varje (skriv- och läs-)ögonblick öppnar för ett stort antal okontrollerbara händelseutvecklingar och pågår dygnet runt ända tills vi når den sista sidan och pärmarna slås igen och vi hamnar bland de många aldrig mer lästa böckerna i evighetens bibliotek.

Vadan denna kanske något flumfilosofiska inledning? Tja, den är tänkt som en inledning till ännu en repris. Texten här nedan är densamma som när den publicerades, jag har bara redigerat den en smula. 
Och anledningen till att jag letade upp den var att den tanke som föranledde den - kort uttryckt: världen skiter i oss - blev aktuell för mig igen. Vilket den för övrigt alltid, under ytan, är.

                                                                                *
Är man rastlös och inte kan läsa så koncentrerat som man vill så kan man botanisera slumpvis i hyllan, ta en volym här och en volym där, slå upp och börja läsa och så plötsligt fastna någonstans, t ex i Lars Gustafssons "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv' ", en sliten pocketbok från 1969.



I denna innehållsrika bok diskuterar Lars Gustafsson i en intressant essä frågan om vad en roman är. Ett bland flera kriterier är att
"i varje episk skildring måste några saker träda i förgrunden, andra skildras på ett mera översiktligt eller perifert sätt eller kanske bara antydas".
Gustafsson kallar det romanens "uppmärksamhetscentrum, som olika personer och föremål kan stiga in och ut ur under berättelsens gång."

Vilket är naturligt eftersom romanen är linjär - allt kan inte sägas på en gång och för att bli begriplig måste romanen (liksom våra egna inre ständigt pågående försök att begripliggöra våra liv) ha en berättande struktur.

Sen kan man bryta mot regeln att bara "det väsentliga" ska finnas med i uppmärksamhetscentrum, t ex genom att låta alla triviala detaljer i rumsinteriörer etc. befinna sig i detta centrum. Den en gång nya franska romanen försökte något sådant. Resultatet blir att vi försöker förstå varför de finns där. Vi vill ju ha ordning och reda där, liksom över huvud taget i vår verklighetsuppfattning.


När jag läser denna essä minns jag en gammal idé som jag skulle vilja se genomförd: att skriva en roman där uppmärksamhetscentrum är tömt på människor. En roman med enbart miljöskildring. En skildring av tingens värld. Gärna en så skickligt anlagd roman att vi när vi läser den hela tiden (och med stigande irritation) väntar på att åtminstone en handlande människa ska dyka upp och göra allting begripligt. Men det sker aldrig. Världen finns där. Men utan människor. Världen finns där och dag följer på natt som följs av dag, allt enligt naturlagarna, och det är ett innehållsrikt och växlande skådespel. Men utan människor. Jag kan tänka mig att det är efter civilisationernas sammanbrott, efter den sista, totala miljökatastrofen.

Men hallå!, säger vän av ordning - ett skådespel kräver någon som skriver och någon som skådar, någon som ser eller läser - och jag kan bara hålla med. Det krävs en vilja och en föreställning. Det är en knäpp idé. Men intressant.

Normaltillståndet hos världen i förhållande till oss som existerande art är att vi inte existerar. Vår individuella existens och vår upplevelse av världen, vad vi vill att den ska vara och hur vi föreställer oss att den är (och därmed möjligheten att skapa skildringar av den) är historiskt sett bara korta, uppflammande undantag ...


Montaigne har en underbar formulering, som jag tidigare citerat:
"Vi tycker att det universella sammanhanget på något sätt blir lidande av vår förintelse och att det har medlidande med vårt tillstånd. Ty vår förvända syn föreställer sig tingen förvända på samma sätt, och vi tänker oss att tingen fattas blicken i samma grad som blicken fattas tingen..."
Jag kom aldrig att skriva den romanen. Kanske finns den skriven? Är det någon som vet?
Och med den frågan utkastad blir det ett längre uppehåll här, inte ens några repriser.

4 kommentarer:

Kurt sa...

Det finns ju gott om böcker där olika djur har huvudrollen, men oftast förekommer ju ändå människor i dem. Men sådana böcker blir ju oftast till någon form av allegori av människan ändå se t ex Richard Adams "Watership Down", eller Kerstin Ekmans "hunden". Annars kan jag uppskatta böcker där författaren valt att inte gen någon specifik människa någon form av huvudroll, utan mera skildrar ett skeende t ex Trude Marsteins "Gjøre godt", som har 118 st huvudrollsinnehavare!

Gabrielle Björnstrand sa...

Vilken underbar idé, Lennart. Märkligt nog tänkte jag något liknande häromdagen, som jag förstås inte ska avslöja. Men skriv den där. Jag hejar.

Och det är alltid roligt att läsa små enkla tankar av stora författare.
Men Montaigne, den gode, är för cool för mig. Vad betydde Lars Ahlins "Inga ögon väntar dig"? Egentligen att ögon är det enda som verkligen finns. The rest i Physics and silence.

Lennart Erling sa...

Kurt,
det är naturligtvis en omöjlig idé, den där romanen utan mänskligt perspektiv. Djur som subjekt blir väl oftast mycket mänskliga och kollektivromaner visar bara på mångfalden av samtidiga perspektiv. Och romanen utan människor är omöjlig eftersom romanen är otänkbar utan människor. Jag tror jag får släppa den tanken...

Lennart Erling sa...

Gabrielle,
om jag var nyfiken tidigare på vad du håller på att skriva, så blir jag det än mer efter din inledande mening här...

Lars Ahlins novell läste jag för inte så länge sedan. Den är fruktansvärt bra. Tala om att "inte bli sedd"...