fredag 16 maj 2014

Några rader om Krilontrilogin

Det har varit en sällsynt dålig läsvinter och läsvår för mig.

Jag befinner mig i alla fall nu mitt i sista delen av Eyvind Johnsons Krilontrilogi, "Krilon själv", och det är inte utan skäl jag säger "befinner", för om det finns något litterärt verk som man kan just befinna sig i, så är det dessa tre romaner.

Det är ett litterärt verk som har allt.

Hur i all världen kan någon komma på idén att skildra några stockholmska näringsidkare, en fastighetsmäklare, en möbelrenoverare, en tygförsäljare, en byggmästare, en radioingenjör, en läkare, som träffas i början av 1930-talet och formerar en samtalsgrupp för att diskutera politik, konst och tidens problem och vars affärsverksamheter under de första krigsåren attackeras av två fientliga företagare, som vill monopolisera marknaden, skapa ett slags diktatur - och där hela händelseförloppet i allegorisk form speglar den politiska situationen i Europa - kriget, Hitler, Stalin, den svenska eftergiftspolitiken - och pläderar för att man inte ska anpassa sig efter någon förment nödvändig utveckling utan stå det onda emot, att man ska kämpa mot diktatur och för demokrati, för det öppna samhället och det fria samtalet?

Och detta i tre romaner på sammanlagt över ettusen sidor, med hjälp av skilda stilgrepp och på ett ofta omständligt, mångordigt sätt, blandande högt och lågt, komik och satir, realism och saga, med fördjupade personporträtt och fina miljö- och naturskildringar. Romaner som delvis skrevs i realtid 1941-1943 och som berättar om motståndskamp och tortyr under den tyska ockupationen av Norge och om de nazistiska förintelselägren, en kunskap som man helst skulle tiga om?

Eyvind Johnson kunde det i alla fall. "Grupp Krilon" kom 1941, "Krilons resa" 1942 och "Krilon själv" 1943.

Jag tror att det är tredje gången jag läser Krilontrilogin. Senast var 1985. Nu närmast föranlett av att en av mina söner läser den. Och pocketböckerna i Delfinserien håller fortfarande. Det är kvalitet.

Jag vet inte om min omläsning är en del av en trend. Men det verkar som om Krilons budskap fått förnyad aktualitet, eller kanske aldrig förlorat den.
Jag rekommenderar den som vill läsa en bra text att läsa Gunnar Liljestrand, HÄR.





2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det var en sällsynt dålig vinter.
För alla. Utom Krilon.

Lennart Erling sa...

ja, varje gång man läser dessa fantastiska romaner så finns han där, denne outtröttlige förkämpen för demokrati och samtal. Odödlig som så många klassiker.