Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

För att fortsätta från gårdagen: Sven Lindqvist menar alltså att det bara är genierna, några få, som är skapande i meningen att de uppnår resultat av värde. Vi andra är på sin höjd dilettanter. Vi vill, men kan inte.

"Vi lever med diktens hjälp, men också under dess tryck. Vägen till ett rikare liv för oss går genom att ta emot av konstarterna. De oskapande lever på sätt och vis genom de skapande. Men samtidigt är konsten en fara för oss, som man kan kalla den egentliga publiken. Ju djupare vi upplever de skapandes verk ju nödvändigare blir det att reagera produktivt. Och för detta har vår kultur inga vägar."

"Så snart en verksamhet leder till resultat får den mästare, kunniga och passiva."

Men måste man till varje pris nå "resultat" i betydelsen konstnärligt fulländade verk?

I den ständiga strävan efter resultat ligger ett hinder för det som är viktigare, det som Lindqvist kallar "framträngandet". Och som jag tolkar som en ökad förståelse av och en användbar kunskap om världen, i vid mening.

Kanske finns det en väg även för oss oskapande?

"Jag vet att konstens metoder låter sig överföras till ett inre skeende, till en aktiv försjunkenhet, en meditationsteknik. Varje konstverk har en gång befunnit sig på detta meditativa stadium, varit en arbetsvision, ett sakspel, en själslek.
Samma metoder för förtätning och konkretisering, formgivning och metaforik som konstnären tillämpar på sitt material kan vem som helst använda på sina upplevelser. De kan användas för sin egen skull, för ett resultatlöst personligt framträngande. Det är en dagdröm i bestämd mening. Och med ökade framsteg skall så småningom behovet av resultat falla bort." 

Livet som dikt. Varje liv en roman. Det finns anledning att fortsätta läsa Sven Lindqvist. Och det kommer jag att göra.