Något om Arne Melbergs "Essä"

Ända sedan i början av december har jag, den trögtänkte långsamläsaren, av och till läst i Arne Melbergs "Essä" (Daidalos 2013). Det är en bastant volym på 500 sidor som inleds med en sammanfattande introduktion till fenomenet essä, och följs av ett urval av inte mindre än tjugosju essäer, alla i sin tur med introduktioner, från 1500-talets Montaigne över Joseph Addison och Marcel Proust till dagens Horace Engdahl. Boken avslutas med "Fyra essäer om essäer", där Melberg diskuterar "essäns återkommande tematik, dess åtbörder och varianter, dess fenomenologi".

Det är knappast någon bok som man kan sträckläsa - och inte heller bör den sträckläsas. Det är en mycket innehållsrik volym. Några av essäisterna har jag läst tidigare eller kände till, några är helt nya bekantskaper. Både Melbergs egna texter och essäerna fungerar också som impulsgivare till vidare läsning, de väcker nyfikenheten på nya författarskap och får mig att (återigen) inse att jag på sin höjd är kvartsbildad. Melberg är professor emeritus och en lärd akademiker som kan skriva lärt på ett oakademiskt sätt, inte förenklande, men klart och redigt. Folkbildande för dem som vill bilda sig. Man känner sig mer intelligent än man är när man läser honom. Vilket alltid är trevligt.

Vad är då en essä?  Melberg redogör för några teoretiker på området och diskuterar också detta i sina avslutande essäer om essäer och det handlar om formen och stilen, sättet att skriva, men också om essäisten, om vad som får honom/henne att skriva essä. En intressant "orsak" här som Melberg pekar på är denna:

"Insikten i den egna dödligheten är nog den viktigaste orsaken till att skriva essä. Det är när döden närmar sig som essän blir till behov. Av samma skäl granskar essäisten sin kropp, spårar dess förfall. Kanske som ett sätt att hålla fast i den lilla tid som återstår, kanske som ett minnesarbete. Essäisten ser inte framåt, han-hon bearbetar det som varit och försöker hålla fast vid det som är. När tiden känns kort uppstår behovet av att förlänga den i skrift, helst permanenta den som ett ständigt nu."

Det där är en god sammanfattning av Montaignes utgångspunkt för sina "Essayer" och inte för inte tror jag att Melberg betraktar just Montaigne som inte bara essäns fader utan också som idealtypen för en essäist. Och kan man inte här tala om en livshållning, en livssituation, en vändning i livet som många fler än essäister kan hamna i, ja som vi alla kanske förr eller senare hamnar i, om vi lever med öppna ögon?

Roland Barthes är inne på samma tema i sin essä om Marcel Proust:

"Det kommer en tid (vilket är ett problem i vårt medvetande) när 'dagarna är räknade': då inleds en trevande men ändå irreversibel nedräkning. Man vet sig nu vara dödlig (det har man fått höra så länge man haft öron att lyssna med); plötsligt känner man sig dödlig [ … ] När man väl har gjort denna upptäckt förvandlas landskapet fullständigt…"

Det är denna vändning i livet, menar Barthes, denna "enskilda spets", som för Proust utgjordes av moderns död, som fick honom att börja skriva "På spaning efter den tid som flytt".

Nu är det ju väldigt få av oss som skriver jättelika romanverk eller essäer, men den där insikten som fullständigt förvandlar det landskap som är vårt liv, den borde vi kanske alla ta vara på, på de sätt vi kan.

Det finns mycket mer att säga, men jag nöjer mig med det här. "Essä" är en bok att återvända till, och om man över huvud taget ska ha ett privatbibliotek, så är det sådana böcker man ska ha i hyllan, böcker vars inre rum är så oerhört mycket större än de fysiska måtten, böcker som öppnar rum efter rum i (mänskligt sett) oändlighet. Hos mig får den som närmsta grannar andra av Melbergs böcker: "Läsa långsamt: essäer om litteratur och läsning" (1999), "Försök att läsa Montaigne" (2000), "Försök att läsa Nietzsche" (2001), "Mitt i litteraturen" (2002), "Resa och skriva: en guide till den moderna reselitteraturen" (2005), "Självskrivet: om självframställning i litteraturen" (2008). Som ni förstår uppskattar jag Arne Melbergs skrivande.

För den som till äventyrs vill läsa vad jag tidigare skrivit om essäerna i "Essä", så finns här länkar till Marcel Proust, Ralph Waldo Emerson och Thomas Browne.