Det jag har börjat läsa är Sven Lindqvists femtiotalsböcker. Något som man redan från början kan se är hur hans författarskap tar form och ges en inriktning som det sedan ska behålla. Tomas Lappalainen skriver i en utmärkt genomgång i Magasinet Arena, "att egentligen allting som senare ska blomma ut i Lindqvists klassiska undersökningar redan finns här i embryonal form."
Det handlar om stora frågor som hur man ska leva och hur man som författare ska skriva. Det finns ett stort allvar hos Lindqvist. Han vill någonting. Även om jag inte vill gå så långt som Lappalainen, som kallar honom "ett litet monster av vilja". Men han har ett ärende. Han har ett förslag och "ber om ett motförslag", som han själv formulerar det.
Debutboken "Ett förslag" (1955) innehåller ett antal essäer och anteckningar som diskuterar en mängd frågor om moral, konst och litteratur. Som exempel vill jag här ta upp några sidor där Lindqvist med utgångspunk i Krilons möte med Tollius i Eyvind Johnsons Krilonserie ( Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943)) skriver om något som han ser som problematiskt i mänsklig samvaro: det alltför personliga, blottandet av hemligheter, "bekännelser".
"Det känns bra att veta att man skulle kunna omfamna en vän som ett uttryck för att man tycker om honom, men det är odrägligt med människor som ofta omfamnar varandra. En samvaro där man vet att man inte skulle kunna tala med den andre om allt vad man kan tala med sig själv om är inte vänskap, men en vänskap helt och hållet präglad av den sortens förtrolighet måste gå över i fiendskap eller förljugenhet."Lindqvist menar att i Tollius och Krilon
"står två uppfattningar om mänsklig samvaro mot varandra. Krilon är den som tror på samtalet, som politisk princip och livsstil, samtalet där det personliga inte ligger i "blottandet" utan i problemsyn och exempel, i åsikterna, i formuleringarna - samtal inte för att duka fram sig själv utan för att upptäcka sig själv."
Jag tycker att detta är kloka ord. De säger något om det moderna livet och jag tror att det gör det än mer nu än på Lindqvists femtiotal. Bevittnar vi inte en accelererande intimisering av samhället, i betydelsen utsuddande av gränsen mellan privat och offentligt? Den grad av öppenhet som kan vara bra i olika sammanhang slår över i en vilja till total öppenhet och genomlysning av privatlivet. Eller en omedvetenhet om att och hur man blottar sig? Inte minst genom de möjligheter som informationsteknologin ger. En teknologi vars möjligheter är så fängslande att den gör oss till fångar?
Det som ska bekännas är ofta något skamligt: så här usel är jag innerst inne, så här skamligt har jag betett mig - och är jag inte värd beundran för att jag vågar vika ut mina sämsta sidor?
Det finns en vädjan här, ett publikfrieri, till en publik som gärna frossar i andras uselhet - kanske för att glömma sin egen.
Lindqvist skriver om "maskpsykologin", som säger att vi döljer vårt verkliga jag och att det längst därinne finns en sann kärna, vår sanna personlighet. Tollius ansätter Krilon: fram med sanningen om dig själv! Men Krilon
"prövar alla metoder att förklara den gamla sanningen: det är svårt att säga någonting om sig själv; lika svårt som det är att säga någonting - vad som helst - utan att samtidigt också säga något om sig själv. Människan kan inte säga oss vem hon är; men hon kan i längden inte undgå att visa oss det."Och om man lyfter upp detta till ett politiskt, samhälleligt plan så innebär det en ren katastrof - det politiska, sakliga samtalet förvandlas till fråga om privata trivialiteter. Politik som underhållning. Ja, ni vet.
Och varför inte läsa det här i ljuset av senare tiders bekännelselitteratur?
Så går mina funderingar när jag läser Lindqvist. Det går inte fort fram, men det är inte heller meningen. Den goda litteraturen kräver att man stannar upp, vilar i steget innan man går vidare.
*
Nå, än jag då? Är jag inte här en del av blottarkulturen? Jo. Men det enda jag visar upp är nog mina intellektuella tillkortakommanden. Och dem behöver jag inte nämna. De visar sig.
3 kommentarer:
Nu tar jag det privata först: Det finns vänner för vilka man kan berätta allt man behöver berätta, och vice versa, och det är ofta samma människor som vet hur man lämnar varann ifred. En annan sort är de som alltid pejlar, liksom vill sticka in i en, och behöver få kontroll över varje ovisst läge. Det förstör vänskap (och annat).
På det samhälleliga fältet ser jag mest en twitterifiering av budskapen; betyder att "slampighet" (manlig och kvinnlig lönar sig). Värst är alltid bäst.
Klart att det redan länge påverkat debattklimatet, som du säger: "det politiska, sakliga samtalet förvandlas till fråga om privata trivialiteter. Politik som underhållning".
Ska bli roligt att följa din resa med Lindqvist.
Vad beträffar "bekännelselitteratur" finns det ju olika sorter: Montaigne, Augustinus, Brögger, Knausgård, Tikkanen, ingen av dem tycker jag speciellt illa om. Men det finns andra...nu populära som, tja, nog om det.
Sven Linqvist kan man ju alltid läsa. Utrota varenda... var den senaste och det var ett tag sedan. Har börjat med Lars Gustafssons Fru Sorgedahls vackra vita armar. Bra. Eftersom jag bor i Hjo vid Vätterns strand numera ska jag ta mig an Vätterns diktare: Folke Dahlberg. Tiita gärna in på Första året i Hjo.
Tack för kommentar, båda!
Det är två mycket innehållsrika, förtätade böcker jag börjat läsa och läsa om igen, "Ett förslag" och "Handbok". Det går bara inte att sträckläsa, de kräver långsamt tempo. Så det här kommer att ta tid, men det är det värt.
Skicka en kommentar