Den siste essäisten?

Den avsutande essän i antologidelen i Arne Melbergs "Essä" är Horace Engdahls "Den enskildes form" och den är så bra att jag måste skriva några rader om den. Detta kan även ses som ett litet svar på Bodils inbjudan att läsa Horace Engdahls "Ärret efter drömmen" tidigare i år. Det var i den boken som essän ursprungligen publicerades.

Engdahl utnämner här Freud till en av den moderna tidens främsta essäister .

Han skriver om Sigmund Freuds "Das Unheimliche" (1919) och visar på den essäistiska metod som Freud använder för att analysera "det kusliga". Det är en intressant läsning. Engdahl att menar Freuds "vindlande väg genom ämnet" är mer än ett framställningssätt. "Den är själva forskningsredskapet." Det är ingen traditionell vetenskaplig metod. Freud ger inte en färdig teori, "utan ett fält för eftertanke".

Och här börjar Engdahl att uttrycka sig så som bara Engdahl kan:

"För essäisten är de vetenskapliga begreppen kommandoord som han vägrar att lyssna till, eftersom han rivit av sig gradbeteckningarna. [ ... ] Essä är insubordination."

                                                                   *

Det är ingen tvekan om att Engdahl från sin kulturkonservativa position anser att den traditionella essäns dagar är över.

"Tyvärr har den intellektuella essän idag i många fall övergivit denna öppna hållning och lagt sig till med en hårt polerad briljans, effektiv som konkurrensmedel på den litterära prestigens fält men farlig för genrens hälsa."

Detta till skillnad från Melberg, som visserligen ser essän som hotad av den moderna  medieutvecklingen med bloggar, twitter och facebook, men som ändå lämnar frågan öppen om nya medier kan förnya den essäistiska traditionen.

Engdahl avslutar med dessa njutbara formuleringar:

"Essän är en kvarleva från lantjunkarnas värld, den sista återstoden av en gammal samtalskultur, som fick sin dödskyss när planeringskalendern blev var mans och kvinnas egendom. I databasernas och tvåminutersinslagens epok gör essän ett lika egendomligt intryck som en hästdragen kaross."

"Texter som inte går att sammanfatta! Det är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap."

"Essän är den enskildes form. Att skriva den är att samtala med sig själv utan att bli störd av de andra. Essäns eufori är av samma art som den lättnad man känner när man lämnar ett sällskap, hur angenämnt det än har varit. Äntligen ensam!"

Kanske är Horace Engdahl själv den siste essäisten?