De döda barnen

I dagarna har jag kört in lite ved och eldat för första gången den här säsongen. Det skymmer tidigare på kvällen och det är mörkt när jag hämtar tidningen på morgonen. Nej, det går inte längre att inbilla sig att det fortfarande är sommar.

Jag läser som sagt Gunnar Brusewitz och det är det enda jag läser. Jag har följt honom genom alla årstider, i samlingsvolymen "Fyra årstider" och i "Vägval i minnesmark" och läser nu en vackert illustrerad volym som jag är mycket glad att jag kom över, "Folk och färder i Halland", utgiven av Ringsegården Konst & Café i Falkenberg.

Denna läsning liknar på något sätt en flykt. Men jag fascineras av all denna kunskap om djur och natur och historia och kultur i vid mening.  Jag kan med mina skrala kunskaper bara känna igen en bråkdel av alla iakttagelser av fåglar, medan jag är mer hemma i odlingslandskapets förvandlingar. Och flykten till denna rika kunskapsvärld är väl kanske legitim ändå.

Brusewitz skriver i "Folk och färder i Halland" om prosten Gustaf Fredrik Hjortberg i Vallda och Släps församlingar. Hjortberg var en av Linnés lärjungar (dock en självständig sådan, vilket enligt Brusewitz irriterade Linné) och tre gånger ostindiefarare innan han 1754 slog sig till ro som kyrkoherde.

 Bildkälla

Om Hjortberg har det skrivits en del och här vill jag bara påminna om det epitafium i form av en oljemålning som hänger under orgelläktaren i Släps kyrka. En kringvandrande kyrkodekoratör, tysken Jonas Dürch, har målat den. Även om denna detaljrika och oerhört fascinerande målning har det skrivits en del, bland annat finns en C-uppsats här, men mest inträngande kanske Sten Lindroth är i kapitlet "Vardagsro och söndagslust" i essäsamlingen "Fru Lusta och Fru Dygd".

Man kan fördjupa sig länge i denna framställning av ett livsverk och en livsvärld, men vad jag särskilt fastnar för är de döda barnen. Av kyrkoherdeparets barn är sju döda vid tiden för målningen, men de får ändå vara med, bortvända eller delvis skymda. De är döda, men inte borta. Jag kan inte uppbåda ett uns av Hjortbergs fromhet och tro på det eviga livet. Men jag nästan avundas den förtröstan jag läser in i målningen.