Snigeln med det heta blodet

Jag har en viss känsla för naturen i vid mening - landskap, växter, djur - och jag rör mig gärna i skog och mark, något som nog framgår av vad jag skriver här. Jag tror också att jag har blick för företeelser och skiftningar i naturen och för mig som för många andra är mer eller mindre långa vandringar ett sätt att både hålla mig i fysisk form och att uppnå lugn och ro i själen.

Däremot är jag näst intill obildbar när det gäller fågelnamn, fågelläten, blommor och växter. Där fungerar mitt minne helt enkelt inte. Jag vet inte varför. Jag försöker leva med det och glädjas åt den begränsade kunskap jag har.

På sistone har jag försökt att åtminstone något bättra på mina kunskaper genom att börja  läsa Gunnar Brusewitz, som jag tidigare bara stött på som bokillustratör, men som skrev en hel rad böcker om natur och kulturhistoria. Jag har just läst "Strandspegling", där Brusewitz genom att följa årstidernas växlingar från sin skrivar- och tecknarstuga vid en strand i Roslagen gör fascinerande nedslag och iakttagelser i naturen och det kringliggande landskapets historia.

Jag vill rikta ett stort tack till Kurt, som kommenterar flitigt här, och som tipsade mig om Brusewitz.

Annars hade jag kanske aldrig kommit att läsa stycken som detta, i kapitlet "Snigeln med det heta blodet", om vinbergssnäckornas kärleksliv:

"Grå majdagar med ljumt regn kan vi se dem ligga fastgjutna vid varandra, sugskiva mot sugskiva i en ändlös och lidelsefull parningsakt där kyss och samlag är samma handling och där var och en av de båda älskande samtidigt är både hane och hona. Likgiltiga för omvärlden vältrar de sig vällustigt i det strilande regnet, safter blandas, erigerade retelseorgan stöts in i sugskivornas veck, de muskulösa kropparna rycker spasmodiskt i smärtfylld njutning.
En mer utlevd kärleksakt tror jag knappast förekommer i naturen."

 Bildkälla: http://www.bioresurs.uu.se/myller/stad/stadutou_snackor3.htm


Gunnar Brusewitz: "Strandspegling - naturupplevelser i tid och rum" (Wahlström & Widstrand, 1979; En bok för alla, 1993)

Jag framhärdar: mer Wivallius...

"Wivallius var ett sällsynt renodlat exemplar av en bestämd människotyp: den asociala. Han var en substanslös förvandlingskonstnär som kunde ikläda sig alla roller, också poetens. Det är betecknande, att nästan alla hans dikter tillkommit i fängelset eller fängelsets skugga. Wivallius ville med dem nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde; han tystnade så snart han var fri. Och poetiskt fruktbar, en betydande diktare är han bara några korta ögonblick, då hans öde dramatiskt vänder sig - till det bättre eller sämre."

skriver Sten Lindroth.*

Nå - dömd till döden och placerad i bur på Kristianstads torg, för att när han lyckas fly till Sverige låsas in i på Smedjegården i Stockholm, medan man funderar på hans öde. Som blir att sitta på Kajaneborg i Finland,  "i fem år under fruktansvärda lidanden, inlåst i en liten håla i fästningsmuren, utan fönster och med forsen nedanför", enligt Lindroth - vem skulle inte under sådana förhållanden försöka nå personliga fördelar, vädja till opinionen eller klaga över sitt öde?

Nu har ju Lindroth en del gott att säga om Wivallius som poet. Fattas bara annat. När jag nu bläddrar och läser lite i de utgåvor jag har tillgång till, så skulle jag vilja citera en hel del. Men de flesta dikter är väldigt långa. Här i alla fall inledningen till en dikt, skriven 1634 inför deportationen till Kajaneborg:

Warer nu glad, mine fiender all!

1.

Warer nu glad, mine fiender all!
Nu går thet effter edher willia!
Iagh föes nu bort drån edhert förtaal.
Gud wil migh från eder schillia.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

2.

Iagh hade wäll tänckt at vinna then nådh
migh till gunst i Swerike at komma.
Men mennischeligh hielp är ey modt Gudz rådh.
Thet skier alt siälen till fromma.
Iagh föres nu bort nordast i fiellen uthi boyor.

3.

Wäxer ther gräs för vill Rene diur,
som i fiellen löpa och springha,
migh föder wäll Gudh innan boyor och muur,
fast werlden migh lenger will twingha.
Gudh blifwer wäll hoss migh nordast i fiellen, uthi boyor.

Jag har lagt märke till att när jag skriver om Wivallius så blir inläggen inte lika mycket lästa som de övriga. Jag förstår inte varför, måste jag säga. För mig är det en fröjd att läsa Wivallius. Bara detta språk: så färgrikt konkret och mustigt målande. Det har en "kroppslighet" och en blandning av högt och lågt som tilltalar mig.

Och för att nu verkligen pröva er - två utsnitt ur en dikt som ingår i en gravskrift över fångvaktaren Erich Roth, tryckt 1641. En dikt som för tankarna till Stiernhielm.

Om döden Til The Dödelige

Een kort tijdh wår Lijfstidh är,
Full Oroo, Sorg och Beswär:
Wäxer seent, men faller snart,
Fager först, sen Bleek och Swart.
Som een Roos, i een Grön Daal,
Ståår in moot Skogzlunden swaal,
Widh een Bäck, kall, djup och strijdh,
Prålar sköön om Morgon tijdh,
När som Soolen sköön vpgåår,
Och än Dagg i Gräset ståår:
Gööken gaal, och Foglars sång,
höres kring om marken lång:
Men förr än som Qwällen blåå
Faller in, och hwar wil gåå
Tijt, han Roo och Hwijlo fåår,
Och Soolen i Skogen gåår,
Ligger hon Wisnad och Bleek,
Mister Lucht och Fägringz Leek:
Trampas neer, och skämmes bort:
Altså är wår Lijfztijdh kort.

I dagh Vng, Skön, Karsk och Rijk,
Morgon död och Kolnadt lijk.
Wärldens hopp är Stofft och Mull,
Wij ståm vpp och fallom kull.
Som een Röök kring Luften körs,
Skuggen och hijt och dijt förs,
Är wårt hopp i thenna Wärld.

Det spelar ingen roll om man är rik eller har makt och myndighet att döma. Måhända är det någon vid Kristianstads Rådstuvurätt Wivallius har i tankarna när han skriver:

Och then här war Sposk och Gill,
Wrängde Rätt medh swaren ill,
Hönisk ord, och wrång dom gaf,
Fattigt Folck: Och androm af
Medh Orätt Gård och Grund togh:
Och altidh åt Ofärd logh:
Stegh fast breet medh Vthlänsk seed,
Yfdes stort, och brööt hwar Leed,
Wredh sin Mun, och sågh på snee,
Mälte alt medh Spot och Spee:
Skrytte stort, och som Vlf tööt,
Vppå Kroor som Leyon rööt:
Tychtes wara högst i Bänck,
Drogh om Hals och Hand Gullänck.
Lyste widt medh Topp och Länn,
Sade: iagh får leffwa änn,
Tusend Åhr i Wällust stoor,
Äntligh så från Wärlden foor,
At aff honom ey mehr fins,
Eller gott bland Godom mins,
Vthan thet: Sij, han är död,
Siälen i een ewig Nödh.

*i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Första delen. Natur och kultur, 1955.

På dagsvandring, i en annan del av Sverige...

Jag läste en novell

Nyss satt jag vid trädgårdsbordet och läste en novell som handlar om en fotvandring på svensk landsbygd under trettiotalet. Eller rättare: novellens händelser utspelas under en fotvandring. Sommarlandskapet och naturen har en viktig roll. Det som händer händer i människorna i sommarlandskapet och naturen. I minnenas underliga landskap. En spaning efter den tid som flytt, i miniatyr. Jag läser novellen så gott som varje sommar och läsare av bloggen kan säkert förstå varför. Det tar bara några sidor, sen är jag förflyttat till det här landskapet. Jag stannar till med paret som fotvandrar, innan vi kommer fram till gästgivaregården:

"Och medan vi stod där gick ett moln framför solen, så att färgen på åkrarnas stenar djupnade till violett och den nyslagna klövern och vägkantens gräs mörknade och blev mer påtagligt och levande. Vi såg molnskuggan vandra över det öppna landskapet, och en lätt vind följde och försvann med den. Ett moln av vägens damm hängde en stund kvar i luften. Längst bort på en höjd såg vi tre ensamma mycket höga och smala furor mot himlen, och vägen som vi skulle gå slingrade bort mot dem och försvann i skuggan av höjden."

 När jag läser och läser om det här stycket så slår det mig att där finns ett mycket viktigt ord, nämligen "tre". Byt ut det exakta "tre" mot "några" eller ingenting alls. Då försvinner mycket av skärpan i bilden.

Vilken novell det är? Läs min repris här om du vill. Då blir det repris på reprisen.

Ett antikvariatsfynd: Lars Wivallius självbiografi

Jag var inne i ett antikvariat i Halmstad i måndags och kikade runt lite i hyllorna, utan att vara på jakt efter något särskilt. Några frestelser motstod jag, men inte ett verkligt fynd.
Nämligen en liten häftad volym, Lars Wivallius: Självbiografi : brev och prosastycken / i urval utgivna med kortfattad biografi av Erik Gamby (Uppsala: Bokgillets förlag, 2 uppl. 1957)

Wivallius är som vi alla vet en mycket säregen och fascinerande figur i vår litteratur. Vagant i 1600-talets oroliga Europa, skojare och bedragare, dömd till döden, rymling och till slut fästningsfånge på Kajaneborg i Finland, där hans författarskap sedan tar form.

Boken består av självbiografiska texter i form av inlagor till olika instanser, som Svea hovrätt, svenska Riksrådet, danske kungen och ett antal ståndspersoner samt ett antal brev till olika adressater, allt i syfte att framhålla, om inte Wivallius oskuld, så åtminstone omständigheter som förminskar hans skuld. Allt från opublicerade originalhandlingar.

Ett av hans bedrägerier är när han som friherre Erik Gyllenstierna lyckas gifta sig med en adelsfröken, Gertrud Grip, i det då danska Skåne och dessutom lägga beslag på svärföräldrarnas mest värdfulla lösöre. Oklarheterna i den här saken är många, men bluffen avslöjas och allt slutar med att Wivallius döms till döden. Dock lyckas han fly till Sverige, men bara för att deporteras till Kajaneborg.

Jag ska återge ett exempel på Wivallius underbara advokatyr, från hans försvarstal inför Kristianstads rådstuvurätt den 12 augusti 1630 (skrivet på en "rådbråkad" danska som utgivaren Erik Gamby korrigerat och moderniserat),  där  han vill framhålla förmildrande omständigheterna kring sitt frieri till Gertrud Grip.

Först anklagar han fadern, Ulf Grip, för att denna har gått alltför hastigt tillväga när han godkände Wivallius frieri. Wivallius uppträdde alltså bedrägligen som adelsmannen Erik Gyllenstierna, men en fader

"bør sådanne vigtige saker ikke så hastig og let uden tilbørlig forsigtighed tractere, og ikke nogen frier før tro og give, end han først om hans condition og lejlighed sig forhørt haver, og ret erfaret hvo han er, hvorfra og af hvad forældre, den han til sin dottermand antage vil..."

Ulf Grip borde alltså ha avstyrt det hela genom att avslöja Wivallius!

Sen skyller Wivallius på att han blev kär och "den som vorder af kærlighed indtagen er ligesom døv og blind..."

En ytterligare förmildrande omständighet fanns:

"Til dette er og drukkenskab sådan en ting, som en al forstand og eftertanke, navn och stand ligesom berøver. Som mig den gang skete. Jeg var drukken, og efter ungkarlis gemene brug gav jeg udi drukkenskab at forstå, at jeg samme dotter havde kær."

Och det kostligaste av allt - egentligen är allt föräldrarnas fel, de trodde sig ha fått en friherre på kroken åt sin dotter:

"... da jeg af frieri en gang mærke lod, have de mer til mig end jeg til deres dotter friet. Når jeg nu begyndte min tilstand at betænke og hvad derpå følge ville og søgte allehånde anledninger med læmpe derfra at komme, mens de ville ikke slippe mig, uden opholt mig med listige ord og tale."

PS: Jag kanske ska poängtera att det jag skriver och citerar här är sant och riktigt och ingenting annat - med tanke på det jag tidigare skrivit om Lars Wivallius...

Vandringsbilder istället för ord

En bild säger mer än tusen ord. Här är fem bilder, alltså mer än femtusen ord. Eller: några bilder med några få ord. Ett bildinlägg istället för de intressanta texter om min läsning som jag inte förmår att formulera.

Jag har länge intresserat mig för det gamla odlingslandskapets spår i nutidens landskap. En dag gick jag från kyrkan i Sibbarp upp genom skogen mot Valtersbo, genom ett område med fornåkrar, hålvägar och odlingsrösen. Tyvärr har granskogen gjort det svårt både att se och att ta sig fram. Men här i ett bokskogsparti fanns det många odlingsrösen.

 

Jag gick sedan ner mot Högryd och vägen tillbaka mot Sibbarp. Och stötte då på en mer sentida fornlämning.

 

Igår ställde jag bilen vid kyrkan i Källsjö för att gå runt sjön Barken. Det var tyst i byn. Vid kyrkan pågick reparationsarbete. Jag gick vägen ner mot sjön, längs södra stranden. Det var ganska svalt, tretton, fjorton grader, men solen värmde. Gick in mot Vik, en grusväg förbi några mindre gårdar, nu sannolikt sommarboende. Vägen övergick i en stig ut mot Grumsberg. Min plan var att ta mig upp genom skogen ett par kilometer till en vändplats. Och det bar verkligen uppför, med risiga, svårforcerade kalhyggen. Som å andra sidan bjöd på söta skogshallon.

Jag pustade ut en aning vid vändplatsen. Sen gick jag med lätta steg ner mot den välhållna grusvägen förbi Nyhem och uppför stigningen till Skammerhult. Att gå med lagom raska steg på en grusväg genom en tyst skog. Att höra sina steg. Att känna kroppen arbeta, ännu med reserver kvar, men så upptagen av gåendet att alla ovidkommande tankar försvinner, att vara här och nu och så mycket ett med sig själv som man kan bli...

Jag hade tänkt att ta stigen längs sjöstranden. Men den tar slut efter ett tag och hade krävt ännu en klättring upp till väg. Det får bli en annan gång. (Ha! I ett annat liv?). (Och: Obs! Ordvitsen...)

I Skammerhult vek jag in på en skogsväg österut, kom fram till en vändplats och gick sen på en traktorväg ner mot det smala sundet, eller snarare bäcken, som förbinder Barken med Hakasjön.

 

Här finns två broar. En träbro som sett sina bästa dagar och en stenbro, bestående av en enda häll, som sannolikt är den äldsta och den som kommer att finnas kvar i all evighet.

 

Jag satte mig här en stund och lyssnade till tystnaden och bäckens porlande. Solen glittrade i vattnet och molnen speglade sig i vattnet. Det var nog det här som var målet för min vandring.

 

Men det närmade sig lunchdags och jag fortsatte skogsvägen brant upp Nedragärde. Gårdar och hus låg här tätt och fortare än jag tänkt kom jag tillbaka till kyrkan. 

Så jag körde några kilometer och slog mig ner vid en rastplats vid Hjärtaredssjön och åt min lunch. Efter tolv kilometers vandring var jag rejält hungrig.

Från Bett af galna hundar till Strypsjuka

Jag förstår det inte. Det är som vore det en förbannelse (eller är det en välsignelse?), men det sker ett ständigt inflöde av böcker till vårt hem. Och - nej, jag är inte ensam den skyldige. Långt ifrån, om jag tänker efter. Visserligen har strömmen avtagit med åren och numera, med sprängfyllda hyllor, har ett visst utflöde också börjat ske. Mitt mål är i alla fall att inte sätta upp fler hyllor.

Böckerna kommer på skilda vägar och av olika skäl. På sistone har en del kommit genom arv. Som denna fascinerande lilla volym, som jag då och då bläddrar och läser i:

 "Huskurer - Lättfattliga anvisningar, gifna af läkare, huru man bör förfara vid lindrigare sjukdomsfall samt i svårare fall, till dess läkaren hinner anlända. Sammanförda och bearbetade efter de bästa in- och utländska källor", utgiven av Wilh. Siléns Bokförlags Aktiebolag i Uppsala 1909, i förlagets serie "Siléns praktiska bibliotek".

Det är en alfabetisk uppställd skrift, en dåtidens 1177.

Bara ett exempel här. Jag tror att det är en allmän uppfattning att vår tid kännetecknas av ett maniskt sysslande med den personliga hygienen. Hur mycket tid lägger vi inte på att duscha, deodoranta och aftershava oss? Men ibland kan ju kroppens utsöndringar ställa till verkliga problem. Man får hoppas att det här exemplet från tidigt 1900-tal är fråga om ett extremfall:

Armsvett.
Tvätta dagligen armhålan med vatten, ättika eller franskt vin, eller ännu bättre med vatten och ichtyoltvål, hvars skum man låter torka in. Pudra därpå med salicylsyrepulver och lägg in salicylvadd i armhålan. Nämnda pulver ensamt användt till pudring tager också bort svettens dåliga lukt.
Under linnet i armhålorna kan man fasttråckla glanslärft eller annat lämpligt tyg och äfven fodra de yttre plaggen, rockar och klänningslif, på samma sätt under armarna, för att icks svetten må framtränga och blifva synlig. Lämpliga foderlappar finnas också tillgängliga i handeln.

Boken är verkligen ett stöd i mångahanda situationer. En del uppslagsord kastar man sig över. Här några exempel:

Bett af galna hundar, se Vattenskräck.
Dödstecken, se Skendöd.
Flygvärk, se Muskelreumatism.
Fulslag.
Furunkel, se Spikböld.
Gyllene åder, se Hämorroider.
Hängde, se Skendöd.
Ihjällegade barn, se Skendöd.
Korfförgiftning, se Förgiftning.
Lysgasförgiftning, se Förgiftning.
Nedfallen tungspene.
Onda bettet, se Fulslag.
Skendöd.
Stranguri.
Strypsjuka.

Om ni lider av, eller funderar på något av ovanstående, erbjuder jag gratis konsultation...

Med en groda i knät

I går kväll satt vi ute i växthuset och åt. Vi hade hunnit till osten. Vinet var gott. Det hade mörknat och de levande ljusen brann och speglades i väggarnas glas.

Då noterade damerna, med en viss förskräckelse, att vår vän grodan ville vara med. Jag har inte samma motvilja mot denna varelse. Kanske kände han detta och kanske var det därför som han plötsligt tog ett skutt upp i mitt knä. Han satt där en liten stund. Jag kände mig utvald.

"Vad skall kungen göra nu?"

Det är omöjligt att göra rättvisa åt inledningsscenen i Gunnar Petterssons roman från 1987, "Vad skall kungen göra nu?". Den är helt enkelt magnifik.

Det är mars 1799. I en salong i ett hus på Ile St-Louis i Paris ligger Hertig Karl av Södermanland, den blivande Karl XIII på ett podium, omgiven av fem åskådare, bland dem svenske ministern i Paris, Erik Magnus Stäel von Holstein, och hertigens livmedikus Sven Anders Forsberg. En inkallad turk sysslar med att under mycket bisarra former - svartkonst och ockultism - försöka få hertigens manlighet att resa sig. Vilket den gör. Med besked. Det yttersta syftet är att hertigparet äntligen ska kunna producera en manlig arvinge. Så sker också. Med viss assistans bestiger han sin hustru, Hedvig Elisabet Charlotta av Oldenburg-Delmenhorst.

Men barnet som föds, en pojke, är stumt och dövt, med dåtidens term en kretin, som lämnas bort och så småningom hamnar i Sverige, som arbetshjon, Stum-Joel kallad, hos en repslagare i Nyköping. Allt detta skulle kunna försvinna i historiens oändliga tystnad, om inte för två saker.

Det ena är att Stum-Joel gör en Sara med läppen med barn, en son som lämnas bort som fosterbarn. Denne son blir också far till en son. Som får en son. Osv.

Det andra är att ett dokument från 1799, med hertigens edliga försäkran att barnet är hans och hertiginnans och fött inom äktenskapet - och därmed rättmätig tronföljare - bevaras i ett skrin hos släkten Stäel von Holstein och att skrinet 1952 öppnas av släktens advokat. Därmed inleds en händelskedja där advokaten till slut 1986 tar kontakt med den sistfödde manlige ättlingen till Stum-Joel, Axel Robert Cory, en från Lillhagens mentalsjukhus nyss avviken patient.

Advokatens plan är att lotsa Axel Cory fram till tronen och att lagom till nationaldagen 1987 lämna in en omfattande dokumentation i ärendet till Riddarhuset, Konstitutionsutskottets ordförande och till riksdagsman Olle Svensson, för att inleda processen att fastställa den legitima svenska tronföljden - alltså bort med bernadotterna och in med Axel Cory!

Det låter som en skröna, en skälmroman, och det är det också och den är mycket underhållande. Författaren tar ut svängarna och hade förmodligen jäkligt roligt när han skrev. Här finns mycket av åttiotalssverige, trovärdiga personporträtt och dessutom en exakthet i detaljerna som tilltalar mig. Jag påminns om Gunnars oerhört väldokumenterade "Mannen som kom tillbaka från de döda" från 2000.

Satiren till trots så är romanens människor aldrig hjärtlöst skildrade, snarare framställs de som ohjälpligt sprattlande i omständigheternas garn. T o m vår - trots allt - fortfarande regerande konung ges mänskliga drag och får ge uttryck åt viss insikt om det absurda i sin situation.

Romanen mynnar ut i ett möte mellan Carl XVI Gustaf och tronpretendenten på Stockholms slott. Hur allt slutar ska jag naturligtvis inte avslöja...

Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen

Jag läser några sidor då och då i Marcus Aurelius "Meditations" i en utmärkt Penguin Classics-utgåva, med introduktion, förklarande noter och ett tematiskt register, allt för att "aid the general reader's understanding of Marcus and the Meditations by explaining the various historical, literary, and philosophical references".

Det är en intressant, spännande och ibland förbluffande läsning. Eller med Gabrielles ord: häpnadsväckande. Jag kommer nog att återkomma i ämnet.

Men denna ovanligt varma sommar fylls de lediga dagarna med så mycket annat än läsning. 

Rakt västerut till havet. Över strandbetet och ner till en nästan öde sandstrand. Mycket långgrunt, visst, men det är bara bra för en man utan underhudsfett, som måste tillämpa s k "käringadopp". I år är det varmt i vattnet även för mig. Redan har jag badat 200 % mer än förra sommaren. Jag anger inga absoluta tal.

Löken är upptagen och ligger på sin bädd i solen. Doften är underbar.

Och i växthuset mognar tomaterna.

Att sitta kvar vid trädgårdsbordet efter en god måltid och läsa

Att sitta kvar vid trädgårdsbordet efter en god måltid och läsa. Klockan närmar sig tio, men himlen i väster är ännu ljus. Jag tar mig en klunk vin. Blodbokens, lönnarnas grenverk har svartnat och rör sig svagt i en vind som inte känns. Det är ännu varmt. Alla har gått in. Jag sitter kvar. Ljuset från fönstren lyser gult. Vore det inte för motorvägens aldrig upphörande brus skulle allt vara tystnad. Blommorna i perennrabatten lutar sig mot varandra och betraktar mig, som om de försökte lyssna till något. Jag tar en klunk vin. I det allt svagare ljuset läser jag en romersk kejsares tankar. Tankarna är lika nära som minnet av dagens bad i havet. Sältan finns fortfarande kvar i huden. Jag tar mig ännu en klunk. Jag vill inte påstå att det porlar inom mig av renaste lycka, men... ibland är allt som är outsägligt och fjärran outsägligt och nära.

(Hommage à Gunnar Ekelöf)