Den långsamma bloggen

Den glade Nietzsche

2012-02-01T20:31:00.001+01:00

För att muntra upp mig själv i vinterkylan ställer jag frågan:
Finns det glada, entusiastiska, ja, positiva - pessimister? Måste inte den verkligt radikale pessimisten bara se allting i svart, resignera och helst lägga sig ner och dö?

I ett intressant kapitel i Dienstags "Pessimism", "Nietzsche's dionysian pessimism", skriver Dienstag om hur Nietzsches pessimism växer fram som en hållning till livet som radikalt skiljer sig från hans tidigare läromästare Schopenhauers. Denne hade bara sett den totala resignationen som svar på meningslösheten i människans villkor.

Men det är en sak att inse att det inte finns någon naturgiven eller någon av gud given mening i världsalltet eller i vår mänskliga tillvaro, och en helt annan att av detta dra slutsatsen att det inte kan existera någon mening alls. Det är en förhastad slutsats och visar på en fundamental misstro gentemot människan.

Nietzsche talar om en styrkans pessimism. Att kunna se meningslösheten - men också att ha styrkan att kunna skapa en mening i sitt eget handlande, i sitt eget liv, visserligen med vetskapen om det temporära i allt, med vetskapen om alltings förgänglighet - och trots denna insikt skapa mening.

"Nietzsche's pessimism advices each of us individually to cobble together a meaning for life out of lesser goals, to organize small portions of the world ourselves - but with the ultimate result that, when these are gathered together, 'the world might be far more valuable than we used to believe.' "

Framstegstanken är djupt rotad i vårt sociala och politiska tänkande, vare sig vi är liberaler eller kommunister. Och det är naturligtvis inte så att jag inte tror på vetenskapliga och tekniska framsteg, ibland t o m på sociala och politiska framsteg - men jag är långt ifrån säker på att allt verkligen är framsteg på lite längre sikt.

Nietzsches dionysiska pessimism är ett slags myndigförklarande av människan. En frigörelse från illusioner.

"Furthermore, there is a freedom to be gained when one's existence is detached from the narrative of progress. If human history is pregiven as a story of progress, then one's fate (however worthy) is already scripted, in a sense, by what has come before, and one becomes nothing more than 'an angry spectator of all that is past' "

Jag kan inte låta bli att plocka fram ett underbart Nietzschecitat, som jag nog använt förr, inledningen till "Om sanning och lögn i utommoralisk mening":

"I någon avlägsen vrå av världsalltet, utstött i ett flimmer av otaliga solsystem, fanns en gång en stjärna där kloka djur uppfann kunskapen. Det var den mest högmodiga och förljugna minuten i 'världshistorien': men ändå bara en minut. Efter några få andetag av naturen stelnade stjärnan, och de kloka djuren måste dö. - En sådan fabel kunde någon hitta på, och skulle ändå inte tillräckligt ha belyst hur ömkligt, hur skugglikt och flyktigt, hur gagnlöst och godtyckligt det mänskliga intellektet ter sig i naturen. Det fanns evigheter då det inte existerade: när det åter är borta, kommer ingenting att ha hänt. Ty det finns för detta intellekt ingen mission som leder ut över människolivet. Mänskligt är det, och endast dess ägare och upphov tar det så patetiskt som om världen rörde sig kring det. Men om vi kunde komma till tals med en mygga, så skulle vi få veta att även den svävar genom luften med detta patos och inom sig känner sig som denna världs flygande centrum."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006)

"Om sanning och lögn i utommoralisk mening". Nietzsche, Friedrich: Samlade skrifter. Band 2. Symposion, 2005, s. 501-514.

Den boken har jag läst. Väl? Kanske...

2012-01-28T21:17:00.001+01:00

I den ytterst långsamma läsningen av Dienstags "Pessimism" är jag nu inne på ett avsnitt som handlar om pessimisters - här närmast Unamuno, Camus och Cioran - tankar om hur man som pessimist ska förhålla sig till det absurda, det meningslösa i tillvaron. Ska man vara aktiv eller inte, ska man delta i samhällslivet eller inte? Där utmärker sig Camus som förespråkare för att aktivt liv, vilket fick mig att plocka fram "Myten om Sisyfos" och "Människans revolt" ur hyllan.

Och jag tänkte: Myten har jag alldeles bestämt läst - det är en klassisk röd Alduspocket från 1966, med förstrykningar (vilket innebär att jag kan snegla över axeln på en läsande yngling...) - men "Människans revolt" - den har jag väl också läst? Väl? Det är ju den som handlar om... eeh. Men utgåvan jag har är en pocket från 2002, som ser alldeles oläst ut... Men jag kan ju ha lånat 1953 års svenska utgåva på biblioteket? Nja... Jag vet inte. Jag minns inte.

Jag läser Richard Yates

2012-01-25T20:05:00.002+01:00

Det är kalla nätter nu. Dagarna är soliga, så den lilla snö som ligger kvar har fått en hård skare.

Det finns de som vill ha en riktig vinter. Jag tillhör inte dem.

För mig är vintern en tid att uthärda. Och i läsandet gäller det att hitta den rätta balansen. Därför växlar jag mellan fack- och skönlitteratur.

Richard Yates (1926-1992) var, har jag förstått, en författarnas författare, som efter genombrottet med "Revolutionary Road" (1961) fick sjunkande försäljningssiffror och sedan hamnade i skugga, men som på senare år fått en renässans, kanske genom filmatiseringen av genombrottsboken. Jag följer förstås med för dåligt i de litterära konjunktursvängningarna, men jag tror att det förhåller sig ungefär så.

Nu har jag läst dels en volym Collectes Stories, som innehåller hans två novellsamlingar "Eleven kinds of loneliness" (1962) och "Liars in love" (1981), dels romanen "The Easter Parade" (1971).

Hela hans utgivning finns i en tilltalande pocketserie, Vintage Yates. (Och naturligtvis har allt hamnat i min att läsa-hylla. Det här är en författare att läsa).

Richard Yates har sagt i en intervju:

"If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."

Yates stil är till synes enkelt berättande, traditionell om man så vill, utan åthävor eller berättartekniska trick. Man kan tänka på Tjechov, eller på andra amerikaner som John Cheever. Yates betydde mycket för Raymond Carver. Och i "Women with Men" uttrycker Richard Ford sin tacksamhet gentemot Yates, "I wish to record my debt to the stories and novels of Richard Yates, a writer too little appreciated".

Det handlar om "vanliga" människor i "vanliga" liv under efterkrigstidens USA, om en medelklass fylld av de amerikanska idealen om att alla kan nå framgång, människor fulla av förhoppningar och tro på framtiden, tron på att de inte är som alla andra.

Men de sitter fast i sina livsbetingelser, de är som alla andra, framgång visar sig vara en illusion. Ändå fortsätter de sina liv, trots alla bakslag och vägrar ofta att inse verklighetens bistra villkor och sina egna begränsningar.

"The Easter Parade" inleds så här:

"Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the troubles began with their parents' divorce."

Och så följer en berättelse, från 1930-tal till 1970-tal, om systrarna Emily och Sarah Grimes livsöden, med Emily i fokus. Efter föräldrarnas skilsmässa lever de med sin mor, som har ambitioner yrkesmässigt och socialt, utan att lyckas i något avseende. De flyttar ständigt runt, modern kan inte se realistiskt på sin situation, hon lever i sina illusioner, pendlande mellan optimism och depression. Tillvaron för flickorna är otrygg, en otrygghet som förstärks av faderns död.

Den äldre Sarah gifter sig, får barn och lever i vad som först tycks vara en familjeidyll, men som så småningom utvecklas till ett helvete där hon långsamt bryts ner.

Emily ser sig som en självständig och oberoende yrkeskvinna, drömmer om den verkliga kärleken och männen i hennes liv avlöser varandra. Hon kan inte leva utan män, men hon väljer ständigt fel och blir till sist bortvald och ratad.

Man följer Emily genom livet i denna återhållna, mycket skickligt genomförda, berättelse och man ser snart det tragiska mönstret och vet genom hennes upprepade misstag mer om henne än hon själv vet - och man våndas. Yates skapar ett ödesdrama av denna kollision mellan orealistisk optimism och krass verklighet. Hans blick är skarp och han visar upp människorna sådana de är, men blicken är inte kall, snarare finns där en ömsinthet. Så här är det att vara människa. Han dömer inte. Han förstår.

På de gripande slutsidorna säger Emily till sin systerson:

"And do you know a funny thing? I´m almost fifty years old and I've never understood anything in my whole life."

Nej, jag ska inte berätta mer om hur allt slutar, om någon nu vill läsa den här romanen. Jag rekommenderar det verkligen.

Söndag med "Schubertiana"

2012-01-22T21:09:00.003+01:00

Lite fel hade jag, förstås, om vinterlandskapet - det töade, men det mesta av snön fanns kvar idag och plötsligt lyste solen från en blå himmel.
Det blev en lugn, ljus dag. Jag hjulade in lite ved och läste Richard Yates "The Easter Parade".

Och sent på eftermiddagen åkte vi in till anrika Varbergs Teater och lyssnade till ett spännande arrangemang där Irma Schultz Keller läste Tomas Tranströmers dikt "Schubertiana", interfolierad med musik av Philip Glass och Franz Schubert, framförd av Uppsala kammarsolister.

Läsningen var precis så som jag tänker mig att den ska vara, med Tranströmers blandning av anspråkslöshet och allvar, en vardaglig högstämdhet, om man nu kan uttrycka det så.

"Schubertiana" är kanske en av Tranströmers bästa dikter. Den avslutas så här:

"Annie sa "den här musiken är så heroisk", och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män,
de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och
tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i
alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland
skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen."

"conscious life is a minor and temporary deviation from the normal state of things..."

2012-01-21T15:29:00.000+01:00

Ett fullkomligt meningslöst snöfall har dragit in och skapar nu ett illusoriskt vinterlandskap. Illusoriskt, för det töar samtidigt. Men vackert blir det, för en stund.

Jag läser vidare i Dienstags "Pessimism". Både Rousseau och Leopardi, menar han, betraktade det som en historiens ironi att människan, från att i något slags djuriskt naturtillstånd varit omedveten, okunnig och lycklig, genom historiens gång blivit alltmer medveten, kunnig och - olycklig. Orsaken är vad Dientag kallar temporaliteten, insikten om alltings ändlighet, upplevelsen av tidens obönhörliga gång, från födelse till död, från uppkomst till undergång och vår oförmåga att förnöjt existera i nuet.

"The main culprit in this alteration is our departure from animal obliviousness of time and our insertion the world of history. Our capacity for reason, wich seemed to promise mastery over this new condition, instead compounded its effects."

Det är en innehållsrik bok. Dienstag fortsätter med Schopenhauer och Freud. Och levererar denna magnifika mening:

"Both Freud and Schopenhauer emphasize how, from a cosmic perspective, conscious life is a minor and temporary deviation from the normal state of things."

Bland annat därför är jag pessimist

2012-01-17T15:00:00.000+01:00

"A pessimist might initially seem like someone who bears the burden of expectation too thoroughly. But in reality the opposite is the case. The pessimist expects nothing - thus he or she is more truly open to every possibility as it presents itself. A pessimist can recognize and delight in the fact that we live in a world of surprises - surprises that can only strike the optimist as accident and mishaps, disturbing as they do a preordered image of the world's continuous improvement. This openness to the music of chance lends to the pessimist an equanimity that might strike an outsider as callous. The optimist, on the other hand, must suffer through a life of disappointment, where a chaotic world constantly disturbs the upward path he feels entitled to tread."

Joshua Foa Dienstag "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006)

Två slags tid

2012-01-15T20:23:00.001+01:00

Något som pessimister har gemensamt, enligt Joshua Foa Dienstag i "Pessimism: philosophy, ethic, spirit" (Princeton UP, 2006), är att de plågas av tidens obönhörligt linjära natur. Intet förbliver, allt fast förflyktigas, allt går från födelse till död.

Därför blev jag idag glad över att se dessa påskliljeknoppar skjuta upp nere i parken, som en påminnelse om årstidernas cykliska förlopp. Lökväxterna har ju den fördelen(?) att ständigt pånyttfödas.

Bildning

2012-01-14T20:26:00.000+01:00

Så blev det lördag kväll efter en dag med blå himmel och sol, en dag fylld av både roliga och nyttiga aktiviteter, en dag som avslutas med en god fisksoppa och ett gott alsacevin.
Men också ännu en dag utan att jag läst en rad.

Sedan åtminstone femtonårsåldern lämnar varje dag utan läsning mig med en känsla av att ha försummat något. Försummat vad? En pusselbit i min livslånga strävan efter att bli en bildad man?

Jag kommer att tänka på Crister Enanders "Skiftande speglar", som jag nyss skrev några rader om.

Boken inleds med några självbiografiska texter.
Enander bevistar i mitten på sjuttiotalet, som sextonåring, en sammankomst hos Humanistiska förbundet, med Stig Strömholm som föreläsare. Han möter där den bildade borgerligheten.
Han känner en klyvnad. Å ena sidan föraktar han tomheten i det rituella skådespel som utspelar sig, ett skådespel vars regler han inte begriper, den akademiska värld där bildningen finns.

Å andra sidan känner han en hunger efter denna bildning. Han kan inte förklara varifrån kunskapstörsten kom, vad som tände hans längtan efter lärdom och insikter.

"Läshungern var som ett okuvligt vulkanutbrott [ ... ] nätterna igenom lös sänglampan. Kassarna jag bar hem från biblioteket var tunga och besöken täta."

Men han inbillar sig aldrig att han är en av dem.

"Hur diskret deras charm än var så fanns inom mig en känsla av avstånd, gränsande till avsmak. Det kallas - det vet jag numera mer än väl - för klasshat. En nedärvd vilja till uppror och motsägelser..."

Den värld då det fanns en bildad borgerlighet är nu en försvunnen värld. Bildning är över huvud taget inte aktuellt längre. Bildning är ingenting för de rika, ingenting för medelklassen, ingenting för de fattiga. Nu handlar det om underhållning, livsstilar och heminredning. Kulturen är bliven en upplevelseindustri. Av arbetarrörelsens forna bildningskamp finns ingenting kvar; sänkta kunskapskrav har devalverat universitetsutbildningarna.

Det är en dyster bild Enander målar upp. Det han kallar "bildningsmisären" - den allmänna förflackningen - är ett samhällsproblem av omfattande proportioner.

"Visst går det att rynka på näsan åt den här typen av funderingar och föraktfullt fnysa över att detta väl ändå är ovanligt futtiga problem. Men så enkelt är det inte. Bildning och kunskap bildar själva grunden för tankeförmågan. Det är genom förmågan att associera, att göra - väntade och oväntade - kopplingar mellan dagens förhållanden och vad som en gång tänkts och skrivits, mellan hur föregångare betraktat världen och sig själva, som nya idéer uppstår. De oväntade infallen kommer inte flygande som stekta sparvar. De kräver möda. De kräver kunskap och medvetenhet om traditionerna. De kräver kort och gott bildning."

Har han rätt i sin svartmålning? Mer rätt än fel, tror jag. Och han drar en, kanske paradoxal, slutsats:

"Jag vill hävda att idag är kulturradikalismen med nödvändighet tvungen att ibland slåss för vad som kan se ut som kulturkonservativa inställningar och värderingar. På den del punkter sammanfaller den gamla borgerliga bildningen med folkbildningidealet. Det som skiljer, och som alltid varit den stora olikheten. är det kritiska och samhälleliga perspektivet."

Giacomo Leopardi: Ginsten (repris)

2012-01-11T08:52:00.002+01:00

En kommentar från Tobias Dahlkvist igår gjorde Leopardi aktuell igen och kom mig att återvända en stund till Dahlkvists "Förtvivlans filosofi: Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010).

Och eftersom jag förstått att det är tillåtet att köra med repriser så kommer här en text från 24 augusti 2010:

"Kvällen är ljus, men vinden sliter därute i träden och tunga regnmoln rusar fram över himlen.

En känsla av höst kommer över mig. Jag försöker samla mig och läser, återigen, Giacomo Leopardis dikt "Ginsten eller Ödemarkens blomma" i Ugo Foscolo & Giacomo Leopardi: I skuggen av cypresser. Dikter i tolkning och med kommentar av Ingvar Björkesson, Alastor press, 2007.

Här några rader och några saker jag tänker när jag läser.

När en koleraepidemi bröt ut i Neapel 1836 bosatte sig Leopardi med sin vän Ranieri och dennes syster i en villa i Torre del Greco, på Vesuvius ödsliga sluttning. Där skrev han också "Ginsten", som kanske kan ses som en sammanfattning av hans syn på människans lott i världen. Denna långa dikt inleds:

Här, på förbrända åsar
av fruktansvärda, intet
förskonande Vesuvius
som inga andra träd och blommor gläder,
syns överallt de glesa snår du flockvis,
doftande ginst, har utstrött,
förnöjd i ödsligheten

Människan borde ta lärdom av ginstens förmåga att uthärda de mest skoningslösa villkor och en säker undergång:

[...] Till dessa nejder
borde den komma, vilken hänfört plägar
människans villkor prisa, och begrunda
hur stort en kärleksfull natur bekymrar
sig om vår ras. Här kunde han värdera
och mäta kraftfullheten
hos detta släkte som den stränga amman
med en lätt rörelse, och utan varsel,
delvis förgör på några få minuter,
och en blott obetydlig
starkare rörelse kan lika plötsligt
förinta helt och hållet.
På dessa stränder ser jag
utmålad mänsklighetens
storartade och progressiva framtid.

Leopardi kursiverar den sista raden och hånar illusionerna hos sitt "stolta, stupida sekel", som tror på eviga framsteg och flyr

Sanningen om den kärva
lott och de usla villkor oss naturen
beskärde [...]

Men man kan också utläsa ett slags solidaritetstanke hos Leopardi. Om mänskligheten inser naturens grundläggande likgiltighet, lämnar illusionerna och

[...] vågar lyfta
sin blick emot det öde
vi har gemensamt, och med orädd tunga
som ej skyr bitter sanning
bekänner att vår lott är ond, och mänskan
själv bräcklig, oansenlig

[...] då kommer allt ärbart,
hederligt mänskligt samliv,
all rättvisa och fromhet att få en annan drivkraft och rot än högmodiga sägner,
i vilka redbarheten endast äger
en löslig grund, som allting
där villfarelsen utgör fundamentet.

Läget är hopplöst på längre sikt, både för individen och släktet, men just denna totala utsatthet kan - borde - utgöra grunden för en solidaritet, ett gemensamt ansvarstagande. Här finns en utopisk, social dimension. I våra dagar av global uppvärmning inte minst i form av ett gemensamt ekologiskt ansvar.

Jag tror inte att man måste vara särskilt pessimistiskt lagd för att inse att vi har långt till den ideologiska omsvängning som krävs."

Crister Enander: "Skiftande speglar"

2012-01-07T15:19:00.005+01:00

Idag regnar det igen. Det är åter mildväder och grått och alltså alldeles normalt för denna "vinter".

Jag ägnar några timmar åt att gallra och flytta om i bokhyllorna, en process som leder till, inte bara uppvirvlande damm, utan också till uppvirvlande läsminnen från långt tillbaka.

Jag har läst Crister Enanders "Skiftande speglar - essäer & porträtt" (Bokförlaget h:ström - Text & kultur, 2011). Det är en på många sätt handfast och gedigen volym, som "samlat det bästa ur de senaste årens produktion av författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten".

Här finns längre och kortare texter om äldre och nyare litteratur. Enander är en beläst man; personregistret upptar mer än 350 namn. Han skriver bra, placerar ofta sina författare i målande scener, räds inte drastiska formuleringar och är ibland jäkligt rolig.

Bara en anmärkning först, inte inom parentes, utan rakt ut sagt: jag saknar publiceringsuppgifter för de olika texterna. De bör finnas med. Allt skrivs i sin tid, i sitt sammanhang.

Jan Arnald karakteriserar i förordet Enander som "den svenska litteraturens verklige särling", en envis särling, som gjort sig omöjlig överallt i den svenska kulturella ankdammen, en rättshaverist, en bråkmakare, en galning. Han kombinerar, enligt Arnald, grova rallarsvingar med "en ytterst välutvecklad läsförmåga, där känslan för fina nyanser och stilistiska skiftningar är kärnan."

Enander har publicerat ett tiotal volymer. Jag har inte läst en enda av de tidigare. Och jag måste bekänna att särlingen Enanders bråkande har gått mig helt förbi. Några recensioner är det enda jag har läst. Men efter att ha läst "Skiftande speglar" så vill jag nog i alla fall hålla med Arnald om den avslutande delen av karakteristiken. Den stämmer.

De litterära porträtten är vältecknade och intressanta. I längre texter avhandlas Olof Lagercrantz, Gunnar Ekelöf, Kerstin Ekman, Sven Delblanc och många fler.
Porträttet av Lars Gustafsson och analysen av romansviten från sjuttiotalet, "Sprickorna i muren", är högintressant. Vem skriver så lysande om den offentliga lögnen idag? Och när så Enander dessutom utnämner "Kärleksförklaring till en sefardisk dam" till en av Lars Gustafssons förnämsta diktsamlingar, då är jag bara med...

En liten bock i kanten, kanske, för det väl devota porträttet av Jan Myrdal. Så skyddslös, oförställd och naket ärlig är han väl inte?

Boken inleds med några självbiografiska texter. Jag återkommer om dem.

Vad jag lyssnar på

2012-01-05T21:38:00.001+01:00

PS: jag köpte London Philharmonic Orchestras inspelning av Messias från iTunes. Snabbt, billigt och smidigt med en fil som jag ladda in lite varstans. Men jag saknar forna tiders pappersinformation! T ex, vem sjunger denna vackra aria?

Jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

2011-12-30T21:20:00.002+01:00

Nej, jag tänker inte på något sätt summera det snart gångna året. Att någorlunda helskinnad ha lagt ännu ett år bakom sig är väl vid min ålder bara något att vara tacksam för. Så jag ser inte bakåt, utan (mest) framåt.

Dessutom är ju det här en blogg om min läsning och mina tankar kring läsning, och inte - vad Horace Engdahl än må säga - någon hämningslös ordström som för mig tillbaka till adolescensen.

En viss insyn i privatlivet ger dock den här bilden som jag tog idag. Den visar min Att läsa-hylla.

Ni ser att jag föll till föga och köpte W. G. Sebald-volymen i Panacheserien. De 1084 sidorna kommer nog att dyka upp här i vår. Jag kan inte släppa Sebald.

Joshua Foa Dientags "Pessimism - philosophy, ethic, spirit" (Princeton U. P., 2006) emanerar från läsningen av Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen" och ser jag mycket fram emot att läsa den. Förhoppningsvis kan jag börja förstå vad jag är.

Den bok som jag läser mest i just nu är Crister Enanders "Skiftande speglar" (h:ström, 2011), en samlingsvolym med "författarminiatyrer, personliga och principiella reflektioner, människor och möten". Det är inte ofta man kan läsa en "klippbok" så här nästan i ett sträck, men jag gör det, för Enander har mycket väsentligt att säga och han gör det med skärpa, elegans och smittande entusiasm.

Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (Bonnier, 2011) kom med tomten. Den är däremot inte en bok lämpad för sträckläsning. Så här långt: mycket klokt, något strunt.

Jag har inte läst en rad av Richard Yates tidigare, bara sett filmatiseringen av "Revolutionary road". Efter att ha läst de två inledande novellerna i "Collected stories" (Vintage books, 2004) anar jag redan att jag kommer att läsa även romanerna.

Anders Olssons "Läsningar av intet" (Bonnier, 2000) och Eric L. Santers "On creaturely life - Rilke, Benjamin, Sebald" (Chicago U. P., 2006) är sannolikt alltför akademiska för mig, men vem vet, kanske dyker även de upp som läsfrukter här. Den senare har stått i hyllan ett bra tag.

Så, om jag inte syns till här mer det här året - gott nytt läsår!

Är varenda jävel pessimist?

2011-12-28T12:01:00.001+01:00

När jag fick syn på Johannes Ekmans "Den nödvändiga pessimismen - klarsyn och svartsyn i dikt och tanke" (Carlssons, 2011) så blev jag - självfallet - genast intresserad.
Nu när jag läst den är jag ganska besviken.

OK - Ekman skriver att hans "nedslag och resonemang i ämnet filosofisk och litterär pessimism saknar vetenskaplig analytisk eller täckande ambition." Hans ambition är den subjektive essäisten, som vill "förmedla vad som kallats den existentiella eller humanistiska pessimismens förmåga att ge oss fördjupning och ökad insikt i vår livs- och samhällssyn."

Men även med dessa reservationer så är den här boken, i sin första del, snarast en samling kortkorta notiser blandade med otaliga citat och bilder och infall och utfall där snart sagt alla, från Predikaren till Tranströmer, sorteras in under pessimismens etikett.
Personregistret upptar nästan fyrahundra namn! Är varenda jävel pessimist?

Den andra delens porträtt av Fernando Pessoa, Thomas Bernhard, Louis-Ferdinand Céline och E. M. Cioran är lite fylligare, men i det fall där jag har kunskap - Bernhard - så ger det inget nytt. Och även här kastas diktcitat efter diktcitat in som - illustrationer? Är det för att understryka och övertyga så fungerar det bara inte...

Ekman är kulturjournalist på Sveriges radio, och bokens språk är - journalistiskt.
Jag kan till nöds vänja mig vid att Ekman konsekvent använder det talspråkliga "dom" i stället för "de" och "dem", men gång efter annan stöter jag på otympligheter och när någon har "gjutit en ögonblicklig död..." - då blir det för mycket.

Det var värst vad det här blev surt... Boken kan naturligtvis fungera som läsinspiration och ingångar till olika författarskap. Den gjorde mig ännu en gång uppmärksam på att jag borde läsa Pessoa. Och så beställde jag ett par av Ekmans referenser.

Dagens vandring

2011-12-27T17:14:00.001+01:00

Äntligen kom vi iväg på en vandring. Molnen blåste undan, himlen blev blå och solen värmde fast den stod lågt. Efter ett par ordentliga uppförsbackar genom skogen förbi Norra Kanåsen fick vi upp flåset och kom så ner till Rörbäck, en ödegård som vi passerat på håll några gånger. Nu gick vi fram och tittade.

Här har tiden stannat. Inte tingens och byggnadernas oundvikliga förfall, men den mänskliga tiden. Ingen går längre in genom dörren.

Halm ligger kvar på loftet. Det liggande timret är sannolikt återanvänt från tidigare byggnader.

Plåttaket rostar, men väggen av lösa stenar har inte rubbats en millimeter. Lägg märke till de stora blocken till vänster. De måste väga ett par hundra kilo.

Vi slog oss ner och åt vår lunch och lyssnade till tystnaden. Och till ljuden ur det förgångna. Rösterna, en kos råmande, rasslet från en tjuderlänk.

God jul, etc.

2011-12-22T22:09:00.000+01:00

Nej, bilden är inte från i år. Här är fem plus, duggregn och grönt gräs. Men i alla fall - God jul, eventuella läsare. Jag försvinner in i julstök och julfirande under några dagar. Vi ses! (?)

Ett elakt inlägg

2011-12-19T18:37:00.001+01:00

Jag vet, det här är lågt, man ska inte slå på den som redan ligger. Men i det här fallet kan jag inte låta bli att göra ett undantag. Den här mannen är alltså landets kung. Läs bildtexten.

Betrakta även hans blick. Kungens vedersakare i pressen har anledning att vara bekymrade.

Bildkälla: Skogsland, nr 51 2011.

Jag fortsätter att läsa "Austerlitz"

2011-12-17T17:44:00.002+01:00

Femtio år efter att han år 1939 som fyraårigt krigsbarn räddats till England återvänder Jaques Austerlitz till Prag, för att återfinna den barndom han förträngt och förlorat. Genom ett arkiv får han reda på moderns, Agáta Austerlitz, adress från före kriget. När han ringer på öppnar Vera, den kvinna som då var hans barnflicka. De faller i varandras armar. Under långa samtal i lägenheten, som bevarats intakt, öppnas bit för bit hans barndomsvärld. Faderns flykt undan nazisterna, moderns död i koncentrationsläger.

I februari 1939, sex månader före transporten till England, följde Jaques med sin mor på en maskeradbal, klädd i en snövit pagekostym. Vera visar honom ett foto. Han betraktar det genom ett förstoringsglas, försöker att minnas:

"And in doing so I always felt the piercing, inquiring gaze of the page boy who had come to demand his dues, who was waiting in the gray light of dawn on the empty field for me to accept the challenge and avert the misfortune lying ahead of him."

Vi vet naturligtvis vad ett foto är och vi vet naturligtvis vad tidens gång innebär.
Ändå - vem kan inte vid betraktandet av ett foto av någon en gång levande få en känsla av att själv vara betraktad?

Här, som så ofta, skriver Sebald om tiden och om de döda och de levande.

"I feel more and more as if time did not exist at all, only various spaces interlocking according to the rules of a higher form of stereometry, between which the living and the dead can move back and forth as they like, and the longer I think about it the more it seems to me that we who are still alive are unreal in the eyes of the dead, that only occasionally, in certain lights and atmospheric conditions, do we appear in their field of vision."

"images at which we keep staring while the truth lies elsewhere"

2011-12-16T18:19:00.002+01:00

Jag fortsätter min långsamma läsning av W. G. Sebalds "Austerlitz". Eftersom det går så långsamt fastnar jag i detaljer.

Huvudpersonen kommer som krigsbarn från Prag till England, fyra år gammal, just före andra världskrigets utbrott. Han blir fosterbarn hos en metodistpastor och hans hustru i Wales, i en miljö som är kall i ordets alla bemärkelser. Hela hans tidiga barndom suddas ut. Hans namn blir Daffydd Elias.
När han skickas till en internatskola vet han inte längre något om sitt ursprung. Där får han en dag plötsligt veta att han egentligen heter Jaques Austerlitz. Ingenting om varför han heter så, bara detta faktum. Namnet betyder ingenting för honom. Det är helt främmande.

På skolan finns en historielärare, André Hilary, som är specialist på Napoleontiden. Han blir pojkens förtrogne. Hans levande och mycket detaljerade föreläsningar om slaget vid - Austerlitz - fängslar Jaques och de andra eleverna.

Men Hilary menar att hur han än försöker, så räcker hans framställning inte till för att återge verkligheten, det verkliga slaget...

"All of us, even when we think we have noted every tiny detail, resort to set pieces which have already been staged often enough by others. We try to reproduce the reality, but the harder we try, the more we find the pictures that make up the stock-in-trade of the spectacle of history forcing themselves upon us: the fallen drummer boy, the infantryman shown in the act of stabbing another, the horse's eye starting from its socket [ ... ] Our concern with history, so Hilary's thesis ran, is a concern with preformed images already imprinted on our brains, images at which we keep staring while the truth lies elsewhere, away from it all, somewhere as yet undiscovered."

Jag tror man kan se denna kunskapsteoretiska pessimism som Sebalds egen.

Överblivet citat

2011-12-13T12:51:00.002+01:00

"When I talk about a painting, I worry about not hitting off the effects of the colors, for that is the most important aspect. I can simply mention red, green, blue and yellow, but these words convey nothing visual. I have noticed that clever commentators overcome this inadequacy by resorting to metaphors. This seems to satisfy everyone. But can anyone say they have seen a picture when it is described for them in words? To depict it in terms of feeling (which seems better at first) is confusing in the end. The truth is, you need a universal alphabet to express the impact of a painting. Stefano's Madonna made me think of the meadows of Monte Viso in full flower (which gave me a similar pleasure). But who was present in the meadows of Viso on 6 July 1915 at exactly the same time as me, in precisely the same light, in exactly the same state of mind, and with the exactly the same angle of vision? The ideal person would also have to have been twenty years of age, a private soldier in the 159th Alpine infantry regiment, in a company commanded by a good sergeant, have come to a halt and be hungry as a wolf, have opened a tin of sardines in oil, be sure that there was a good hour's rest for his feet, and know that there was still a full month to go before leaving for the front. Not to mention the letter from home which I received the day before, and the money order inside it. A particularly good friend was also sitting next to me, and it was ten o'clock exactly. (By half past ten the situation was quite different, for the wine in my canteen had turned quite sour on the march.)"

Jean Giono: "An Italian journey"("Voyage en Italie", 1953). Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

"a kind of historical metaphysic, bringing remembered event back to life"

2011-12-11T20:09:00.002+01:00

Jag har inte mycket att skriva om nu. De här korta dagarna före jul, när man åker till jobbet i mörker och kommer hem i mörker; de här dagarna som snabbt avlöser varandra, intill förväxling lika, som om året skyndade sig fram mot sitt slut. Dagar då så mycket ska hinnas med inför julledigheten. Dagar av förberedelser.

Nå, söndagen var ganska ljus, med en del sol, och en hel del hanns med. Och igår kunde man glädjas åt Tomas Tranströmers leende när han tog emot sitt Nobelpris. (Och bortse från fjanten som delade ut det).

Den tid jag ägnar åt läsning ägnar jag åt en långsam omläsning av W. G. Sebald, "Austerlitz", i den engelska översättning jag läste i mars 2008.

"From the first I was astonished by the way Austerlitz put his ideas together, forming perfectly balanced sentences out of whatever occurred to him, so to speak, and the way in which, in his mind, the passing on of his knowledge seemed to become a gradual approach to a kind of historical metaphysic, bringing remembered events back to life."

Så skriver berättaren om sitt första möte med Austerlitz, i Salle des pas perdus på Centraal Station i Antwerpen 1967.

Karakteristiken kunde också gälla för Sebald.

"Egen död"

2011-12-06T15:15:00.004+01:00

Kan man skriva en bok om sin egen död? Det förefaller omöjligt.
Ändå har Péter Nádas skrivit boken "Egen död" (i översättning av Ervin Rosenberg, utgiven av Rámus förlag, 2009).

Jag blev uppmärksammad på boken när jag läste Bodils engagerade text om den Under pausträdet, men jag har inte kommit att läsa den förrän nu. Faktiskt har jag läst den här ganska tunna boken, med ibland bara en rad per sida, två gånger.
Ändå är jag inte färdig med den. Jag stryker för, bläddrar tillbaka, tänker efter. Hela tiden ser jag nya saker, nya betydelseskikt dyker upp.
Kanske beror det på en skenbart enkel texts verkliga komplexitet, kanske beror det på att jag inte fattar.

Om du har läst den: vad tyckte du?

Jag ser två delar i boken: en om flykt och förnekelse som reaktion inför en livshotande sjukdom och en om en nära-döden-upplevelse. Den första delen griper tag i mig direkt. Den andra har jag svårare för.

En varm sommardag märker bokens jag, en författare som kanske är identisk med Péter Nádas, att allting inte står rätt till. Han är femtioett år och vältränad, ändå orkar han plötsligt ingenting. Han får inte luft nog när han andas. Han går till tandläkaren, uträttar ärenden, möter människor och försöker hela tiden låtsas som ingenting. Men han kallsvettas och de starka bröstsmärtorna tilltar alltmer.

Han bär på ett korrektur som måste läsas till dagen därpå. Han klamrar sig fast vid uppgiften, korrekturläsningen blir hans förankring i det normala. Den måste till varje pris slutföras.

Han slår sig ner vid ett restaurangbord. Han känner krafterna sina och skräcken växa, men gör allt för att inte väcka uppmärksamhet. Med yttersta möda lämnar han restaurangen - och här växlar texten plötsligt mellan första och andra person singularis, något som understryker de paniska försöken att skilja mellan jag och kropp:

"Bara jag inte svimmar här, våndades han, bara jag inte kolar av härinne, utan ute på gatan. Försvar och fasa bemäktigar sig alla hans anletsdrag."

Hans stora problem är just hur han ska kunna dölja sitt tillstånd, komma undan de andra människorna. Han är "rusig av glädje" när han kommer ut på torget, efter att ha "gjort sig kvitt" dem.

Varför påkallar han inte de andras uppmärksamhet? Varför söker han inte deras hjälp?

"Genom att under de tio första åren av sitt liv förvägras kärlek och omsorger förmås man till att inte tynga de andra med sitt organiska livs sinnesförnimmelser."

Han lyckas ta sig hem till sin tysta lägenhet, där han känner sig trygg, "vad som än skulle hända".
Trots att han är medveten om att det är en pågående hjärtinfarkt duschar han.

"Innan jag dog ville jag av hänsyn till de andra inte desto mindre tvätta mig ren från dödens svett. [ ... ] Jag tog på mig rena underkläder för deras skull, de som skulle finna mig."

Detta, som jag uppfattar det, första tema i boken är den sjuka människan som likt ett dödligt sårat djur drar sig undan. Trots att han vet att han svävar i livsfara vill han inte erkänna vad som händer i hans kropp. Eller rättare, han vet, men kan inte förmå sig att handla på ett adekvat sätt. Framförallt vill han inte låta någon annan veta det.

"Det är bättre att låtsas att allting är som det ska. I enlighet med sitt nedärvda mönster från uppväxttiden struntar han lidelsefullt i sitt verkliga tillstånd."

Mannen i berättelsen registrerar sakligt och kyligt vad som händer med honom. Det är hans kropp, men det finns ett avstånd mellan det sakligt och kyligt registrerande medvetandet och kroppen.

Kanske är det detta avstånd som är det genomgående, djupare temat i boken?

"Mantegna avbildade Kristus nakna kropp i förkortat perspektiv sett från hans väldiga bara fotsula. Det var ur ett så slående, nästan groteskt förkortat perspektiv som jag såg ut över min egen kropp medan den låg på golvets väldiga stenplattor."

Till slut tar han sig i alla fall över till kvartersakuten på andra sidan gatan, där en ambulans genast tillkallas. Han först till sjukhus, får hjärtstillestånd under tre och en halv minut och räddas tillbaka till livet av elektrochocker.
Även denna traumatiska process skildras lika sakligt och kyligt (allt omkring honom återges i detalj) och här kommer så det andra temat, skildringen av en nära döden-upplevelse.

Det är en skildring som jag har svårt för. Den är på något sätt övertydlig. Jag vill inte säga konstruerad, för vad är inte konstruerat i litteraturen, men...

Jag är öppen för det mesta - men ut-ur-kroppenupplevelser och upplevelsen av ett urtillstånd bortom födelse och död och en återfärd tillbaka till livet från livmodern genom födelsekanalen till ljuset utanför "grottans ovala, starkt krullhåriga ingång." - det blir för mycket.

Trots min skepsis inför denna andra del så är detta ändå en läsvärd, ytterst fascinerande och egenartad bok.
Så du som också har läst den - vad tyckte du?

Några rader om "Grand final i skojarbranschen"

2011-12-03T16:55:00.000+01:00

Några rader om Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen".
Alla har läst den, nu även jag.
Eftersom alla har läst den eller läst ett otal recensioner så hoppar jag över innehållsresumén och går direkt på omdömet. Det är en bra roman.

Är det en smoothie? Nej, det tycker jag inte. Det är ingen lättdrucken söt mix. Snarare en elegant men stark cocktail. Och ibland en häxbrygd, både bitter och sträv. En remixad version av ett helt författarskap? Av ett liv? På sätt och vis. Men mycket välgjord och inte bara det. Också en roman med flera bottnar och skikt och en idéroman som diskuterar litteratur och skrivande.

En tidskrönika i satirens form. Både elak och självironisk. Litteraturvärlden i skrattspegeln. Och alla som ser sin bild är nog inte roade. Men jag tyckte alltså den var underhållande - och bitvis briljant - och vad är det för fel på underhållning, om den håller så här hög klass? Ska det vara autofiktion ska det vara Kerstin Ekman.

Jag får anledning att gå till tidskriftsarkivet

2011-11-29T21:24:00.001+01:00

Efter en försvarlig dos autofiktion i form av Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" (som jag kanske återkommer till här) så damp Gunnar Petterssons essäsamling "Endast propagandan är sann" (1995) ner i brevlådan. Den var inte lätt att få tag i. Har min Gunnar Pettersson-läsning lett till att marknaden börjat ana att här finns dyrgripar?

"Kreugeraffären, Sverigebilden, Palmemordet - vem håller i pennan när berättelsen om vårt samhälle ska skrivas ner? Den offentliga historieskrivningen utmanas allt oftare av alternativa versioner. Ingen har längre ensamrätt på vare sig sanning eller propaganda. [ ... ] medan informationsflödet kontrolleras och manipuleras som aldrig förut, befinner vi oss också mitt inne i en period av svindlande narrativ befrielse."

säger baksidestexten om dessa essäer. Det handlar, så långt jag har läst, mycket om konspirationsteorier. Något som varje läsare av Pressylta Redux vet tillhör Gunnars specialintressen.

Den är utgiven i serien "En Moderna Tider bok". Vilket fick mig att minnas.
Tidskriften Moderna tider startade med Jan Stenbeck-pengar och med Göran Rosenberg som chefredaktör. Jag prenumererade från första stund och under hela Göran Rosenbergs tid. När Susanna Popova tog över och tidskriften svängde åt höger och blev ointressant slutade jag.

I mitt tidskriftsarkiv har den överlevt alla utrensningar. Jag gick upp och hämtade ner några mappar och började bläddra. Här är första numret:

Jag vet inte om Gunnar var med på ett hörn från början? I alla fall, se här innehållsförteckningen för nummer 20/21 1992 (förstora med ett klick). Gunnar är i gott sällskap. Och "Rätten till ditt eget liv (eller åtminstone namnet på det)" kom att ingå i "Endast propagandan är sann".

Med ålderns rätt och rika erfarenhet vill jag nog säga: mycket var bättre förr.

En sak jag inte borde ha gjort men ändå gjorde

2011-11-27T16:51:00.001+01:00

Ibland gör man saker man aldrig gjort tidigare. Saker som man kanske inte borde göra. Saker som man aldrig mer kommer att göra. I morse gjorde jag en sådan sak.

Eftersom vi bytt till platt-TV (ja, på landet är vi lite efter) så behövde vi byta ut antennen från tidigt åttiotal.
Antennfästet sitter på husgaveln ovanför sovrumsfönstret. Sex meter nedanför sovrumsfönstret finns källartrappan.
Jag har ingen sex meter lång stege. Alltså säkrade jag mig på ett sinnrikt sätt med två livremmar, klättrade upp på fönsterkarmen och hängande i armkrok i den mittre fönsterbågen ut i luften, i lätt knäande ställning, kunde jag med den fria högerhanden demontera den gamla och montera den nya antennen.

Vilket låter enkelt, så här beskrivet.

Men jag kan försäkra att processen blev ganska långdragen, förenad med avsevärd möda och ackompanjerad av hela min repertoar av svordomar. Och min numera inte helt ungdomliga kropp känns inte helt ~~fräsch~~ ... opåverkad. Men det var ju länge sen den gjorde det.

Under dagen har vinden ökat alltmer. Man varnar för trettio sekundmeter här. Fan ta stormen om den blåser ner antennnen!

Vad jag just läst...

2011-11-24T18:13:00.000+01:00

Det är glest mellan inläggen här.
Kanske beroende på att denna grå, disiga och milda höst, som aldrig vill övergå i vinter, har nästlat sig in i mina hjärnvindlingar och ligger där som ett täcke, hindrande all tankeflykt och all inspiration.

Jag har i alla fall läst Therese Erikssons "Kerstin Ekman - en värld av berättelser" (Bokförlaget h:ström - Text & Kultur, 2011), utgiven i förlagets serie Litterära profiler. Serien ska "skapa lust och intresse för litteraturen" och "Författarna och verken skildras silade genom ett temperament [ ... ] personligt, engagerat och kunnigt", sägs det på baksidestexten.

Och så är verkligen fallet här. Therese Eriksson gör en personlig, engagerande men också reflekterande genomgång av Kerstin Ekmans författarskap, tematiskt indelad - kvinnorna, konsten och litteraturen, livsåskådning, naturen, det offentliga samtalet - och med en (i alla fall för mig) intressant närläsning av Vargskinnet-trilogin.
Att hon använder termen "berättelse" har irriterat en del, men om man irriteras kan man lugnt ersätta denna term med "tema". Att Kerstin Ekman tror på berättelsens avgörande betydelse för tolkningen av människors liv är det ingen tvekan om. Jag hyser samma tro.

Och så har jag nu ägnat några kvällar åt "Grand final i skojarbranschen". Jag återkommer om den.

An Italian journey

2011-11-19T16:40:00.001+01:00

Jag har läst Jean Gionos mycket egensinniga och fascinerande reseskildring "An Italian journey".
Författaren gör en resa i bil, med hustrun och ett par vänner, på småvägar och nya autostrador genom det tidiga femtiotalets Norditalien, ännu med tydliga spår av kriget. Färden går till Turin, Milan, Brescia, Verona, Venedig, Padua, Bologna och Florens. Han vill besöka faderns hemland, och det Italien där hans farfar varit revolutionär.

Om man nu kan kalla det en en reseskildring. Visst beskrivs landskap och natur, sevärda palats och intressant konst. Men det är mer det vardagliga livet, de vanliga människorna som är i fokus.
Man kan säga att Giono försöker att i allting hitta det som gör honom lycklig och det som trots alla hinder och svårigheter gör människor lyckliga.

"I tried to learn things by frequenting places where neither aesthetes nor historians were to be seen. [ ... ] I preferred to go to shops, cafés and bars where I tried to plumb the mystery of human beings as they are in our own time. People hardly change in five hundred years. Much longer than that it is needed to bring about major alterations in the way in which we enjoy life - in, that is, the way we live. The passions are always the same."

Jag stannade ofta upp under läsningen och gjorde förstrykningar. Som här nedan. Karakteristiken av Venedig och dess invånare har väl kanske inte full vetenskaplig stringens, men det är en underbar poetisk bild av en stad, en tid och dess människor.

"Venice, indeed, was a place where you tasted palpable reality. There were too many boats to allow the manufacture of characters capable of vanquishing death. The flat water, the whiteness of the light, the silence, and the slow pace at which everyone was compelled to move confirmed the existence of a beyond where no midnight pass would be accepted. Instead they fell back on what actually existed. The constant use they made of their reality stimulated their faculty for draining its pleasure to the very last drop."

(Jag tror mig kunna ana innebörden av uttrycket "midnight pass", men när jag försöker hitta belägg lyckas jag inte. Kanske någon mer språkkunnig läsare vet?)

Jean Giono: An Italian journey. (orig. titel Voyage en Italie, 1953). Evanston, Ill.: The Marlboro Press/Northwestern University Press, 2001.

Eftertanke: Anonyma kommentarer

2011-11-17T18:31:00.000+01:00

Jag tillåter anonyma kommentarer och jag har ingen förhandsgranskning. Det är fritt fram. Och jag har, vad jag kan minnas, raderat bara en eller två av mer än 1500 kommentarer genom åren.

Trollen hittar nog inte hit.

Men jag har funderat lite, efter Bengt O:s anmärkning i kommentarstråden här nedan under Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri".

Det är naturligtvis lite underligt att delta i en diskussion, speciellt om det hettar till lite, om en av deltagarna döljer sig bakom en signatur. Om man har en åsikt och vill delge andra den, varför då gömma sig bakom en mask?

Inte så att jag vill ha alla folkbokföringsuppgifter, men ett något så när öppet visir.

Ni som läser det här - ni få, tappra - vad tycker ni?

Notis: "en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri"

2011-11-15T13:31:00.000+01:00

Jag vantrivs i kulturen. Åtminstone i DN:s kulturdel.

I morse läste jag:

"Call of duty" är inte längre en spelserie – det är en maskin.Med sedvanligt buller och bång släpper Infity ward loss det moderna kriget. Thomas Wiborgh blir en entusiastisk kugge i världens största krigsmaskineri.

Det enda positiva jag kan säga om detta fenomen är väl att det är bättre att människor leker krig än att de deltar i krig. Men - varför?

Jean Giono: "Blue Boy"

2011-11-13T20:56:00.000+01:00

Ibland finner man formuleringar som i koncentrerad form sammanfattar en hel bok, kanske ett helt författarskap.

Jean Gionos fantasifulla och fantastiska bok, som baksidestexten kallar "fictionalized autobiography", "Blue Boy", utspelas i Provence under tidigt nittonhundratal. Författaren minns sin barndom och berättar om barnets försök att förstå världen och människorna. Porträttet av fadern, byskomakaren, och dennes vilja att göra sonen till en god människa är gripande, liksom de livsöden som pojken på olika sätt möter.

Jean är klen och skickas ut på landet som inackordering för att växa till sig och bli starkare. Han blir dessutom introducerad till den grekiska klassiska litteraturen av en beläst herde, som står i skuld till byskomakaren och som på detta sätt gäldar sin skuld.

I citatet nedan befinner sig herden ("the black man") och pojken ute bland fåren en sommarkväll.

"The dark man was lying in the grass. With the coming of the summer evening, when all the leaves, gorged and drunk with sunshine, were giving off their fragrance, he was there with his books. He talked first with his voice and his hand to point out forms and life all about me. He passed on to me the conviction that all this was not only an image perceived by our senses, but an existence, a pasture for our senses, something solid and strong which had no need of us for its existence, which had existed before us an would continue to exist after we were gone. A fountain. A fountain beside our road. He who did not drink would thirst eternally. He who drank would have accomplished his work."

Här finns sensualismen hos Giono, tanken att vi är i världen för att med våra sinnen lära känna den - naturens värld, människornas värld, kärleken - och samtidigt den djupaste kunskapen, den att vår livsväg går genom en värld där vi människor inte har någon särställning, en värld som egentligen inte bryr sig så mycket om oss.

Jean Giono: Blue Boy. (orig. titel Jean le Bleu, 1932). New York: Counterpoint, 2000

Mannen som kom tillbaka från de döda

2011-11-08T19:50:00.002+01:00

Ni vet det kanske inte, men det är Gunnar Pettersson-år i år. Eller så är det bara min nyfikenhet på verken bakom mannen bakom Pressylta Redux.

I alla fall, efter "Nattsvärmaren" (Norstedts, 1980), Reträtten" (Norstedts, 1982) och "Idiotikon" Janus, 1985) har jag nu läst "Mannen som kom tillbaka från de döda - en bok om skandalförfattaren Gustaf Ericsson" (Ordfront, 2000).

Jag hade inte en aning om vem denne Gustaf Ericsson var. Nu vet jag mer. Mycket mer.

Författaren vill inte bara teckna bilden av denne märklige man, följa honom i spåren på hans vingliga bana från ung kommunist till bästsäljande författare, alltmer rabiat antisemit och högerextrem konspirationsteoretiker, han vill också söka en förklaring bakom denna utveckling, en grund i Ericssons psykologi och personlighet.

Boken bygger på ett gediget källmaterial. Vid en hastig räkning: otryckta källor från ett trettiotal svenska och utländska arkiv; litteraturreferenserna omfattar mer än hundra monografier och artiklar.

En källa är Ericsons döttrar, vilket ledde till en del trubbel. En text om detta och en hel del extramaterial hittar man på Pressylta Redux.

Jag gör det enkelt för mig, jag skannar baksidestexten. Inte bara för att jag är lat. Jag skulle inte kunna skriva den bättre själv. Klicka och läs!

Tio fingrar blir ingen utopi

2011-11-03T18:31:00.000+01:00

Bodil Zaleskys översättning av Herta Müllers "Hunger och siden" (Tranan, 2011) har hittills, vad jag kan se, bara recenserats i två dagstidningar. I Expressen (intetsägande) och i DN (lysande, av Aris Fioretos).
Det är märkligt, för det är en ytterst läsvärd och tänkvärd bok. Hur fungerar litteraturmarknaden? Upp som en nobelpristagare, ner som en...?

Den består av ett antal essäer, ursprungligen tal, föredrag och artiklar från början av 1990-talet, och utgavs i Tyskland 1995. Temat är livet i Rumänien under och efter Ceaușescu-diktaturen, DDR, högerextremism i Tyskland och kriget i Jugoslavien i början av 1990-talet.

Jag ska här bara skriva några rader om en av bokens essäer, "Tio fingrar blir ingen utopi".

Det är en essä som jag läst och läst om och återvänt till och vridit och vänt på åtskilliga gånger. Den väcker många tankar.

Müller börjar med att säga att hon aldrig behövt ordet "utopi". När hon slår upp det får hon inget grepp om ordets betydelse, det "fladdrar dit det vill." Och det används av "den som behöver glänsa med fina ord", "precis som det för tillfället passar honom."

Müllers erfarenheter av den socialistiska diktaturen har färgat hennes uppfattning av vad en utopi är. Dessa erfarenheter har, som hon skriver, skadat henne. Och gjort henne immun mot allt utopiskt tänkande. Müller behöver inget idealsamhälle. "Jag önskar mig inget mer än att man lämnar människor ifred från alla slags förmätna lyckotankar."

Müller sätt att uthärda, att överleva diktaturen var att leva i detaljernas myller, att vägra se helheten, den socialistiska helheten, den förljugna ideologi som påtvingats samhället av makthavarna.

Hon ville inte, kunde inte, vara en del av systemet.

Av detaljerna, av de tio fingrarna, blir det ingen utopi; de är en symbol för livet, människornas "oräkneliga försök att göra livet uthärdligt", livet i all dess komplexitet.

"Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur."

Müller tycks, jag kan inte läsa henne på annat sätt, sätta likhetstecken mellan utopi och socialism, och här då den form av socialism som utgjorde den socialistiska diktaturen i Rumänien.
De som idag tror på en socialistisk utopi, menar hon, blundar för diktaturen. Och den som idag säger att man kan fortsätta att använda ordet socialism är "antingen aningslös eller cynisk".

"Att det i dag åter är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen."

Den korta essän innehåller många mycket tänkvärda iakttagelser. Som:

"Utopisterna anser att ingen ännu har varit i deras huvudbyggnad. De tycker att det är bra att de alltid är på väg, det är som om det enda svåra vore ankomsten."

"Det finns inget tillstånd, där ordet lycka betyder samma sak för många människor. Det borde inte finnas ett sådant tillstånd."

Men - jag är inte beredd att dela Müllers totala sågning av utopiskt tänkande. I dessa tider av globaliserad kapitalistisk hegemoni, västlig eller kinesisk, och krig om resurser och naturtillgångar, blir framtiden nattsvart om vi inte kan se alternativ. Hur de ska se ut har jag ingen aning om. Men någon form av social rättvisa är fortfarande något att eftersträva.

Stoicism - från Aurelius till McFerrin

2011-10-25T13:55:00.000+02:00

"Rikta ofta dina tankar på hur snabbt allt varande och vardande förgår och försvinner. Tillvaron är som en evigt ilande ström, krafterna är stadda i oavbruten förändring och deras orsaker är underkastade tusen växlingar. Knappast något består, och tätt intill oss gapar det förflutnas och det kommandes avgrund vari allt försvinner. Är alltså inte den en narr som sätter sin lit till dessa ting, mödar sig för dem eller betraktar sina motgångar som en djup och långvarig olycka?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Eller - varför inte? - Bobby McFerrin...

Marcus Aurelius, förvandling, ved

2011-10-23T21:31:00.001+02:00

Hösten är naturligtvis den perfekta årstiden för att läsa de gamla stoikerna, t ex Marcus Aurelius.

"Skrämmer dig förvandlingen? Men vad kan väl ske utan förvandling? Vad är alltså kärare för allnaturen, mer överensstämmande för den? Kan du själv ta ett bad utan att veden förvandlas, kan du livnära dig utan att födan förvandlas? Eller kan något som helst gagneligt nå sin fullkomning utan förvandling? Inser du då inte att det med din egen förvandling förhåller sig på samma sätt och att den är lika nödvändig för allnaturen?"

Marcus Aurelius: Självbetraktelser. Forum, 1967.

Bilden: > 40 kubikmeter fastmått. Må vinterkölden komma.

Jean Giono: "Vårvinden"

2011-10-22T08:08:00.002+02:00

Om Jean Gionos "Kullen" (som jag skrev om här) handlade om människans litenhet och utsatthet inför naturens och de materiella villkorens hårda obeveklighet, varnade för hybris och manade till ödmjukhet, så handlar "Vårvinden" om hur människan ändå, i rätt samspel med samma naturgivna förutsättningar, kan uppnå ett gott liv.
Också här finns det "ekologiska" perspektivet, den närmast animistiska synen på naturen.

I "Vårvinden" är vi åter vid randen av den vindpinade högplatån i Provence, i den lilla byn Aubignane, som övergivits och vars hus förfaller sedan byborna lämnat den och åkrarna vuxit igen och all odling upphört.

Kvar är bara de mest seglivade, den gamle smeden Gaubert, som kan konsten att göra plogar, den likaså åldrade Mamèche, brunnsgrävarens änka och så Panturle, en fyrtioårig ungkarl och jägare, som lever på att sälja sina villebråd. Jakt är det enda näringsfång som återstår.

När de båda åldringarna också de lämnar byn och vintern kommer förtvivlar Panturle, i ensamhet och isolering.

Av en slump kommer en skärslipare och hans hunsade kvinna, en avdankad gatusångerska, till byn.
De räddar Panturle när han fallit i en fors och mötet mellan Panturle och kvinnan, Arsule, blir också inledningen på Panturles räddning ur ensamhet och förtvivlan.

De dras oemotståndligt till varandra. Arsule stannar kvar och nu följer en veritabel solskenshistoria, där de båda tillsammans, gripna av vårvinden som skänker fruktbarhet åt både jord och människor, i kärlek börjar odla jorden som legat i träda. Doftande bröd kan åter bakas i ugnen. Livet återvänder och byn börjar leva upp igen. En grannfamilj flyttar dit.

Det är ett slags skapelseberättelse. Eller en berättelse om pånyttfödelse. En solskenshistoria förvisso, men en kärv sådan, utan sentimentalitet. Och den gjorde mig glad.

Jean Giono: Vårvinden. Översättning av Elisabeth och Pontus Grate. Atlantis, 2000.

"The rapid stream where memories recede"

2011-10-17T19:45:00.000+02:00

På jakt efter en viss versrad av Yves Bonnefoy (som jag inte hittar) blir jag ändå sittande och fastnar i dikten "La maison natale", översatt som "The house where I was born".

Det handlar om minnen av barndomens värld. Det är vackert och sorgset.

"Though we reach out, our hand can never cross

The rapid stream where memories recede."

[ ... ]

"I remember, it was a summer morning.

The window was half open. As I came closer,

I saw my father there in the garden.

He stood motionless. Where he was looking,

Or at what, I couldn't tell - outside everything.

Stooped as he already was, he lifted his gaze

Toward the unachieved, or the impossible.

He had laid down the pickaxe, the spade.

The air was cold on that morning of the world.

But coolness is impenetrable, and cruel

Are the memories of childhood mornings.

Who he was, who he had been in the light:

I did not know, I still do not know."

Bonnefoy, Yves: The curved planks. Translated from the French and with an afterword by Hoyt Rogers. Foreword by Richard Howard. New York: Farrar, Straus and Giroux, 2006

Wolfgang Borchert: "Utanför dörren"

2011-10-15T21:50:00.002+02:00

När jag så småningom tänker tillbaka på vad jag läst under året kommer sannolikt Wolfgang Borcherts "Utanför dörren : fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven av Bokförlaget perenn 2008, att framstå som en av de starkaste läsupplevelserna.

Borchert (1921-1947) arbetade som skådespelare när han inkallades som frontsoldat 1941 och skickades österut under Operation Barbarossa. Han fängslades upprepade gånger för sin frispråkiga antinazism, dömdes till döden, dock utan att domen verkställdes. Kriget bröt ner hans hälsa och under perioden 1945 fram till sin död var han praktiskt taget sängliggande, men det var under dessa år som hans författarskap kom till, dramat "Utanför dörren" och ett femtiotal prosastycken och noveller. Trots dess ringa omfattning räknas han som en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen.

Det genomgående temat i både prosastyckena och i dramat är kriget, vad kriget gör med människor, och framför allt hur det är att som ung man återvända från kriget och finna sig lurad och sviken av alla, av föräldragenerationen och av makthavarna, att stå utanför dörren, att inte längre ha någon plats.
I dessa texter finns en så stor förtvivlan att syntaxen ibland bryts upp, att gränsen mellan verkligt skeende och dröm suddas ut, att skildringen av denna efterkrigstillvaro bland ruinerna bitvis slår över i en absurd, ond fars.
I dramat "Utanför dörren" försöker i en scen den återvändande soldaten Beckmann i sin förtvivlan dränka sig i Elbe. En replikväxling mellan Beckmann och floden (!) följer, innan Elbe kastar upp honom igen. Till och med självmordet förvägras honom.

Här finns också en av de bästa kortnovellerna jag läst, "Brödet".
Och både sanslöst rolig och samtidigt gripande är "Schischyfosch eller min farbrors kypare", om ett möte mellan två människor med helt olika relation till sitt talfel.

Läs förlagets presentation av boken här.

Turnerhav?

2011-10-11T15:39:00.000+02:00

Under en kort lunchpromenad trotsade jag vindarna och gick upp på Rantzauklippan och såg ut över ett upprört hav. Ett hav värdigt Turner?
(På udden i bakgrunden ses den i bloggsammanhang numera inte så okända Subbe fyr).

Lite om min Tranströmerläsning

2011-10-09T19:26:00.004+02:00

I natt var det någon minusgrad, för första gången i höst. Jag satte en fläkt ute i växthuset i går kväll, för att rädda tomaterna. Men det var mest rimfrost på gräset.
En vacker morgonrodnad, en klar sol en stund, från tiotiden tunna slöjmoln och sen allt mörkare moln. En front med regn och blåst ska komma in från väster. Åter till det normala, alltså.
Jag kör in lite ved. Tar upp de sista potatisarna. Kastanjen har tappat både kastanjer och blad. Lönnlöven har blåst ihop i högar.
Det är höst på allvar nu.

Som så många andra har jag sen i torsdags plockat fram och läst lite här och lite där i mina Tranströmervolymer.

Det mesta är väl sagt vid det här laget.
Om jag ska säga något så skulle det vara att om något slags kritik har kommit fram mot Tranströmer, så har det handlat om att han är så perfekt, att metaforerna är alltför fantastiska, att han är f ö r bra, på något sätt.

Vilket nog beror på att vi inte ser allt det som dikterna slipats fram ur, vi ser bara diamanterna, inte all slagg. Men det ligger också något i det.

Och det är också skälet till att åtminstone jag inte klarar av att sträckläsa Tranströmer. Jag tror helt enkelt att han inte ska sträckläsas heller. Tätheten är för hög. Kanske är det just det som kännetecknar stark och bra poesi.

Min läsning har genom åren mest gått till så att jag i olika situationer har kommit att associera till Tranströmer, eller att jag när jag har stött på några ord, ett uttryck, en fras, tänkt att - har inte Tranströmer skrivit något om detta?

Lika ofta har ingången varit en dag av splittring och oro, eller en stund när tillvaron tangerat gränsen för det uthärdliga.
Då har jag kunnat slå upp en eller ett par dikter och läst och nästan alltid sker något. Jag har svårt att säga vad. Kanske bara att ett annat ljus faller in, att tankar i rundgång bryts av, att jag ser på ett annat sätt.

Litteraturvetarna ska naturligtvis läsa Tranströmer på längden och tvären och forska och förklara allt för oss amatörer. Men för mig räcker det med att veta att dikterna finns där och att jag kan ta fram och läsa allt efter situationen och ta del av en insikt, tröstas, känna glädje, eller bara beundra poetens skicklighet.

Tranströmers tilltal inbjuder till en sådan läsning (Gunnar Pettersson har formulerat detta väl)
Det är ingen uppvisning, inga glansnummer (trots metaforerna), det är just en inbjudan till samtal, till delande av erfarenheter av detta att vara människa.
Ett slags förtrolighet, från Tranströmers sida. Han delger läsaren sin upplevelse av världen och han gör det inte från hög höjd, utan från en position i vardagen, i allas vårt dagliga liv. Han tycks ha en tilltro till läsarens förmåga att ta till sig dikterna. Han är demokrat också i anden, tror på samtalet, så uppfattar jag det.
(Inget om Tranströmer och politiken här, eller hans förment opolitiska hållning, det är ett särskilt kapitel.)

En vanlig människa som blivit ett poetiskt geni, tror jag Lars Gustafsson sa om sin vän, i Babel häromdan. Ingen siare, ingen schaman, ingen med extraordinära insikter, bara - bara! - denna förmåga att finna orden och formuleringarna som kan förmedla det där som är så svårt att förmedla, det som vi andra har så svårt att hitta ord för.

Överallt har kända och okända nu fått frågan om vilken som är deras favoritdikt, och det tycks som om alla har "sin" tranströmerdikt (ja, kanske inte Fredrik Reinfelt) och det är påfallande hur nära och personligt deras förhållande till Tranströmers poesi är.
Själv k a n jag bara inte välja.

Jag såg att hans samlade dikter nu ska tryckas i 100.000 ex. Jag tror att de kommer att säljas.

TT: för levande och döda

2011-10-06T18:31:00.001+02:00

Jag hade lagt SVT som bokmärke i datorn på jobbet redan i morse, för att följa direktsändningen. Men missade det! Strax före två tittade en glad kollega in och meddelade nyheten...

Tomas Tranströmer är naturligtvis ett utmärkt val.
Jag läser vad andra bloggare i min länklista skriver och vill bara hålla med.

Jag går till hyllan och plockar fram Månpocketsamlingen från 1984, gulnad och skör vid det här laget. Och åtta andra volymer, en del originalutgåvor, som jag samlat på mig genom åren. Detta är unikt för mig. En nobelpristagare som jag läst så gott som varje rad av.

Denna bloggs läsare har väl gjort detsamma, alltså tagit fram något ur hyllan, bläddrat och tänkt, men jag vill ändå återge slutstrofen från "Flygblad", som finns i samlingen "För levande och döda" (1989), som jag hörde Tranströmer läsa i radio i eftermiddags, när jag körde hem.

Vi är levande spikar nedhamrade i samhället!

En dag skall vi lossna från allt.

Vi skall känna dödens luft under vingarna

och bli mildare och vildare än här.

Tomas Tranströmer skriver om levande och döda, för levande och döda...

PS: Jäkla Einar J., du satte den rubrik som jag tänkte använda...

Det bästa jag skrivit (?)

2011-10-04T08:55:00.002+02:00

Bland alla finesser hos mitt bloggverktyg finns en statistikfunktion.
Även för en blogg med ett litet antal läsare är den intressant (för mig). Kanske inte så upplyftande att se hur många (eller få...) som besöker bloggen, men väldigt intressant - och överraskande - var att se vilket inlägg som var mest läst.

Överlägset flest nedladdningar (just nu 1356, nästan 1000 fler än tvåan) har ett inlägg från 22 april 2010, Tänker det i oss?, där jag skriver om en essä av Lars Gustafsson om språket som en maskin, publicerad i dennes "Utopier och andra essäer om 'dikt' och 'liv'" från 1969.

Så kanske är detta det bästa och mest intressanta jag skrivit. Men jag misstänker att det är sökordskombinationen "Lars Gustafsson" och "Språk" som är den verkliga orsaken...

Rotsaker

2011-10-01T21:46:00.003+02:00

Jag svarade för middagen i kväll. Vi var några fler än vanligt, så till färsbiffarna av keftedes-typ lagade jag till en långpanna med rotsaker. Som såg ut så här innan jag satte in den i ugnen:

Som så ofta under sensommaren och den tidiga hösten gick jag ut i trädgårdslandet och tog upp potatis, morötter, palsternacka och persiljerot. Därtill squash och lök och vitlök. Och tomater från växthuset. Vitlöksklyftor, riven parmesan. Olivolja, salt och svartpeppar. Timjan. In i ugnen. På bordet salt och naturell youghurt.
Vi drack ett grekiskt vin.

(Nej, jag ska inte öppna en matlagningsblogg. Men jag tycker om rotsaker - och ordet "rotsaker")

Jean Giono: "Kullen"

2011-09-29T21:00:00.017+02:00

Ett inlägg hos Einar J fick mig att läsa Jean Gionos "Kullen" (1929), utgiven av Elisabeth Grate bokförlag 2010, i översättning av Jan Stolpe. Om Giono kan man läsa här.

Bokens förord talar om Gionos panteistiska natursyn och hans känsla av att allt i kosmos hänger samman, "mänskan djuren all naturen", för att använda en gammal boktitel...

Handlingen utspelar sig i en mycket liten by i en avlägsen del av Provence, med fyra hus och tretton invånare, som lever sina strävsamma liv som odlare utlämnade åt vädrets makter och naturens nycker.

Som Einar J påpekar är det lika mycket naturen, landskapet som det hela handlar om. Och människornas förhållande till naturen och landskapet. Man kan läsa romanen som en tidig plädering för ett ekologiskt synsätt. Människan kan bruka, men inte utan konsekvenser missbruka, naturen. Jag läser också in en misstro mot moderniteten, mot den moderna människans hybris. Kanske naturromantik, men utan illusioner.

När byn drabbas av olyckor - den livgivande vattenkällan som plötsligt sinar; en våldsam skogsbrand som närmar sig byn - då uppfattar byns invånare det som ett slags naturens hämnd.

En särskild roll spelar den åttioårige Janet, som genom ett långt liv lärt sig naturens och landskapets hemligheter.
Nu ligger han för döden och uttalar sig orakelmässigt om kommande olyckor och hånar svärsonen Gondran för dennes okunnighet om sambandet mellan människa och natur och antyder att han, Janet, vet hur man skulle kunna hitta ett nytt källsprång - men han vill inte, de kan lika gärna gå under med honom...

Misstankarna växer fram bland byns män att det är den döende Janet som ligger bakom olyckorna. att han utnyttjar sina kunskaper om allts sammanhang, att hans onda vilja styr skeendet.

De överlägger och beslutar att döda honom. Vad som händer sedan ska jag inte avslöja...

När Gondran är ute för att rensa i sin olivlund dödar han en ödla. Efteråt känner han skam. Han ser sig plötsligt som det dominerande djuret; det som dödar. Och hans tänker på människans roll i naturen, relationen till allt växande och levande.

"... att under alla dessa barkhöljen stiger ett blod liknande hans eget; att en vild energi vrider dessa grenar och skjuter upp dessa strålar av gräs i himlen."

"Han har fått rött kött att lida; kött likadant som hans.
Så runtomkring honom vållar alla hans rörelser på den här jorden lidande?
Han ingår alltså i växternas och djurens lidande?
Han kan alltså inte fälla ett träd utan att döda?
Han dödar när han fäller ett träd.
Han dödar när han slår hö...
I så fall dödar han hela tiden? Han lever som ett stort fat som rullar och krossar allt i sin väg?
Allt är alltså levande?"

"...tänk om jorden var en levande varelse, en kropp?
Med makt och ondskefullheter?
En väldig massa som kan rulla över mig på samma sätt som jag överföll ödlan?"

När skogsbranden drar fram och elden närmar sig byn och hotar att utplåna den är det som ett listigt vilddjur. Elden har:

"skjutit fram sitt röda huvud genom skogar och hedar och dess buk av flammor följer efter; svansen därbak piskar glöden och askan. Den krälar, den hoppar, den rycker fram. Ett slag med tassen åt höger, ett åt vänster; här sprätter den upp buken på en ekdunge; där slukar den i en enda smällande tugga tjugo vitekar och tre pinjedungar; tungans dolk känner efter hur vinden blåser för att bestämma riktningen. Det verkar som den vet vart den är på väg."

Annars är bokens språk genomgående sparsmakat. Giono arbetar med små penseldrag, trots de många metaforerna blir det aldrig blommigt (om man kan säga så).
En svensk motsvarighet som man kommer att tänka på är Tage Aurell.
Med få meningar sägs mycket. Replikerna utsäger mer än orden säger.

Och här finns iakttagelser, ögonblicksbilder som ger läsaren en intensiv känsla av närvaro. Plötsligt är vi där. Som när elden hotar byn. Männen är ute och bekämpar elden. Kvinnorna har samlats till skydd i ett kök. Eldskenet lyser in genom fönstret:

"På väggen där kastrullerna hänger vibrerar en stor röd fläck med en liten teckning i mitten, som ett ägg som förlängs, plattas till: den förstorade bilden av ett fel i glaset där skenet faller in från Les Ubacs som brinner."

Är det inte just sådana detaljer, blixtsnabba, ovidkommande, som ibland är det vi minns mest intensivt av dramatiska situationer?

Kort sagt: det här är en mycket läsvärd bok.
I dag damp två andra böcker av Giono ner i brevlådan: "Vårvinden" och "Mannen som planterade träd".

Varelser av gräs

2011-09-26T19:56:00.000+02:00

En bild medan jag tänker.

Igår gick vi längs havet igen. Nu följde vi Getteröns stränder.

På nordsidan såg vi dessa vattenkammade grästuvor.

Eller är det inte långhåriga, halvt underjordiska varelser som mycket långsamt söker sig mot vattnet?

Latmasken bloggar

2011-09-23T22:18:00.000+02:00

Ett av inköpen på Bokmässan var Wolfgang Borchert: "Utanför dörren - fjorton prosastycken och ett drama", översatt av Bodil Zalesky och utgiven på Bokförlaget perenn 2008.
Jag har börjat läsa och det är mycket starka texter.

Jag ägnar också fredagskvällen åt Allan Petterssons aldrig fullbordade och aldrig tidigare inspelade första symfoni. Jag köpte den från iTunes, helt lagligt.
Den framförs av Norrköpings symfoniorkester under ledning av Christian Lindberg.
Även en musikalisk novis som jag känner genast igen det Allan Petterssonska. Och det är bra. Mycket bra.

Är det fusk att bara länka såhär, istället för att formulera själv? Ok, jag är en latmask...

Vem fan var Allan Pettersson?

2011-09-21T17:10:00.000+02:00

Ett länktips.
I måndags var det 100 år sedan tonsättaren Allan Pettersson föddes.
SVT har lagt ut en dokumentärfilm, betitlad "Vem fan är Allan Pettersson?", en intervju gjord av Sigvard Hammar på sjuttiotalet.
Det tar ett tag innan intervjun kommer igång, men sen... den minst sagt stridbare tonsättaren är både minnesgod och självmedveten.

Jag tillhör de inte så få som aldrig kan få nog av Allan Petterssons sjunde symfoni.

En republikan på Prins Bertils stig

2011-09-20T09:20:00.001+02:00

Det har inte blivit så mycket med vårt kustvandringsprojekt i sommar, men i lördags körde vi ner till Halmstad och gick längs Prins Bertils stig. För lite mer än vecka sedan alltså genom Imbrosravinen i trettiograders värme och nu längs hallandskusten i tolv plusgrader och en snål vind från havet.

Vi parkerade bilen vid Tylebäck, tog bussen in till stan och gick sen från Slottet de sexton kilometerna tillbaka. På bilden är vi på Tyludden och ser ut mot Tylön.

Det är en bekväm vandring. Mestadels grus, lite asfalt. Mycket välskyltat, med återkommande kartskyltar och information om märkvärdigheter längs vägen.

Nu återstår bara Tylebäck - Särdal, kanske femton kilometer, så har vi knutit ihop sträckan mellan Varbergs fästning och Halmstads slott.

Och på torsdag blir det mer vandring, men nu i påfrestande inomhusmiljö: Bokmässan i Göteborg.

"I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

2011-09-18T15:43:00.000+02:00

Höst. Ett positivt värdeladdat ord för mig. Nu väntar jag bara på den första nattfrosten och på att grönskan på allvar ska övergå i höstfärger och att löven ska falla och att det ska komma dagar med kyla i luften och en hög blå himmel
Nu dunsar frukten ner, men gräset växer fortfarande.
I morse stod två älgar och glodde på mig borta i skogskanten. Snart har vi dem i trädgården.
(De nya fruktträden är väl skyddade av nät).

Det här ska ju vara en blogg om läsning och visserligen läser jag, om än inte så mycket.
Men jag har haft lite svårt att få ner ens några rader om det jag läser. Nu gör jag ett försök.

Henry Ryecroft, den fiktive dagboksskrivaren i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft" (1903), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och därmed kan fly storstaden och bosätta sig med sina böcker i en bekväm stuga på landet och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

Boken består av dagboksanteckningar under ett år, från vår till vinter. Jag tänker mig att tiden är sent 1800-tal.

Ryecroft avskyr industrialismen, storstaden och massan och är skeptisk till demokratin - vad kan den inte föra med sig om massan kommer till makten?

Han läser klassiker, sina favoritförfattare, och filosoferar över alltings förfall och degeneration och drömmer om ett ursprungligt, genuint landsbygdsengland, där livet var enkelt och rent, utan storstadens destruktiva frestelser.

Han söker och njuter av tystnad och stillhet, skriver om sina vandringar i landskapet, där han följer naturens och odlingens skiftningar
Jag uppskattar de meditativa, vemodiga raderna om läsning och naturiakttagelserna och den glädje man kan finna i ett långsamt, eftertänksamt liv.
Men man kan nog med fog kalla honom reaktionär och bakåtsträvare och ibland kan han förfalla till rent gnäll. Han är kritisk till det moderna livet, men är samtidigt patriot. Ett försvarstal för det engelska köket i motsats till det kontinentala är närmast komiskt.

Ändå, det är mycket jag läser med instämmande. Det är inga sensationella ting, inga oöverträffade djupsinnigheter. Det är ett innehåll, men kanske framför allt en stil, en stämning, som tilltalar mig.

"As I walked to-day in the golden sunlight -- this warm, still day on the far verge of autumn -- there suddenly came to me a thought which checked my step, and for the moment half bewildered me. I said to myself: My life is over."

Och så låter han tanken sjunka in och menar att han visserligen är i en ålder då många tänker sig ännu ett eller två decennier av aktivt liv, men för honom är det inget alternativ: "I have had my chance -- and I see what I made of it":

"I, who only yesterday was a young man, planning, hoping, looking forward to a life as to a practically endless career, I, who was so vigorous and scornful, have come to this day of definite retrospect? How is it possible? But, I have done nothing; I have had no time; I have only been preparing myself -- a mere apprentice to life."

Han tänker på att det är just detta han läst om hos filosoferna, om livsloppets korthet. Men det är först nu han inser sanningen. Hela livet har han trott att livet ständigt ligger framför honom, att det han gjort bara är en början, utan att inse att det var just detta som var livet.

"Life is done -- and what matter? Whether it has been, in sum, painful or enjoyable, even now I cannot say -- a fact which in itself should prevent me from taking the loss too seriously."

"Destiny with the hidden face decreed that I should come into being, play my little part, and pass again into silence ..."

Och, skriver han, om jag nu förbluffas över livets korthet och min obetydlighet, så är det mitt eget fel; jag borde ha lyssnat till varningarna från dem som gått före mig. Det bästa är att se sanningen och acceptera den och inte beklaga sitt öde.

"I will be glad rather than sorry, and think of the thing no more."

PS: Ett tack till Christina Sjöholm som tipsade mig om den här boken. Hon har översatt George Gissings "Vid Joniska havet" som jag skrev om här.

Några bilder från Kreta. 2

2011-09-13T21:06:00.002+02:00

Eftersom jag har skrivkramp, mer eller mindre, fortsätter jag med några bilder från Kreta.

Förstora med ett par klick!

Först ännu några ikoner i det lilla klosterkapellet i Aptera. De har ett djup och en mättnad i färgerna som är fascinerande.

En dag körde vi västerut förbi Chania mot Kissamos och sen söderut mot Topolia. Vårt mål var den lilla bergsbyn Milia, en 1700-talsby högt uppe i bergen som förvandlats till ett slags ekologisk retreat, med boende och restaurang.

Vägen dit var ett äventyr i sig:

Vi åt en god lunch på restaurangens terrass och gick sedan runt och såg på stenhusen, som nästan smälte samman med omgivningen.

Det var en bilfri gångväg sista biten upp till byn. Vi funderade en stund över skylten vid parkeringen. Det mesta var förbjudet, men inte att sova.

Ett mer aktivt inslag under veckan var vandringen ner genom Imbrosravinen.

På det smalaste stället är det 1,6 meter.

Och om man stupar finns räddningen i form av en åsneambulans...

Till slut nådde vi kusten, vid Hora Sfakion. Åtta kilometer är kanske inte så långt. Men det var trettio grader varmt. En buss tog oss till Frangokastello och ett bad i Libyska havet.

Några bilder från Kreta. 1

2011-09-10T21:39:00.002+02:00

Hemma igen efter en vecka på Kreta.

Det har varit en lugn vecka, för det var så det skulle vara, med ett antal utflykter och ett par vandringar. I trettiogradig värme blir tempot lågt. Till och med jag såg det nödvändigt med en del sol och bad.

Och kvällarna ägnades åt samvaro, med god mat och gott vin.

Det här är (inte heller) någon reseblogg, men... något ska jag relatera här.

En av de platser vi besökte var det mytomspunna Aptera, högt beläget, med en vidunderlig utsikt över Soudabukten.

En stadsstat under minoisk tid, en viktig handelsstad under hellensk tid och under romersk tid. Förstört vid en jordbävning på 700-talet. Här finns rester av en amfiteater, ett doriskt tempel och en badanäggning. Från 1200-talet och ända fram till 1964 fanns här ett kloster.

Vid mitten av 1800-talet byggde turkarna en försvarsborg av ruinstenarna.

Rester av stadsmuren:

En av de väldiga romerska underjordiska vattencisternerna:

I klostrets lilla kapell fanns flera vackra ikoner. Min kunskap om ikonmåleri är lika med noll. Men jag antar att dessa ikoner har ett större konstnärligt värde än de som fanns att köpa i presentbutikerna i Rhetymnon.

Hur det blev med Ekelöf-läsningen? Inte en rad...

Men på planet hem, så gott det nu gick i bullret, lyssnade jag på några av de inspelningar med Ekelöf själv som man kan köpa från Gunnar Ekelöf-sällskapet.

Resa med Ekelöf

2011-09-01T20:10:00.000+02:00

Nu när jag har biljetten i fickan och allting äntligen är packat känner jag ingen eufori, snarare en viss trötthet.

Det är alltså sista kvällen före en inte alltför lång resa till ett inte alltför fjärran land.

Något att läsa måste med och varför inte den snart sönderlästa Ekelöfvolymen.

Jag ser fram emot värme och vandringar i medelhavsberg och längs havet och kanske rentav ett bad eller två. Och maten och vinet.

Kanske kommer jag att kika här någon gång. Annars är jag tillbaka om något mer än en vecka.

"Om en förförelse från berättelsens sida"

2011-08-28T20:38:00.000+02:00

Jag tar risken att ytterligare förstärka min framtoning som kuf... genom att ställa några väldigt stora frågor.

Med vilken nödvändighet sker det som sker i världen, i samhället, i våra liv? Varför blev det som det blev och varför blir det som det blir? Och varför gjorde jag det jag gjorde och varför gör jag det jag gör? Hur hänger allt ihop, om det nu gör det?

I våra försök att förstå t ex våra liv ser vi väl alla tillbaka och ordnar det som skett och sker i berättelser, i något så när sammanhängande mönster och berättelser. Livet är en berättelse, så vill vi tro.

Anledningen till att jag skriver det här är att jag läst och fascinerats av en av miniessäerna i Lars Gustafssons "Mot noll : matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), som har titeln "Om en förförelse från berättelsens sida".

Tankegångarna där tangerar funderingar som jag själv ofta hamnar i. Därför dessa rader, alltså.

Gustafsson inleder med ett resonemang kring sannolikhetsteori, utgående från ett citat från Aristoteles "Poetiken":

"det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"

och kommer (om jag förstår honom rätt) fram till att Aristoteles inte avser något som en modern matematisk sannolikhetsteori avser, utan snarare att i varje händelseförlopp, eller livslopp, eller i ett drama som "Kung Oidipus", finns en repertoar, en uppsättning möjliga val, t ex för den fritt handlande kungen, och i varje valsituation kan han välja annorlunda, men genom att han väljer så väljer han också bort det han inte väljer och så formas efterhand berättelsen - en berättelse som bara finns när den väl har utspelats.

"Det viktiga här är att utgången är oförutsägbar före händelsesekvensen. Fört vid slutstationen blir en berättelse synlig, vars väg genom möjligheternas trädliknande förgreningar nu framstår som nödvändig."

Det är detta Gustafsson menar med "förförelsen från berättelsens sida" - den berättelse som inte fanns från början tycks ha funnit där från början, tycks ha varit nödvändig...

"Med andra ord, detta att det finns en post factum berättelse lurar oss in i tron att det finns en ante factum berättelse."

... men i själva verket är ingen berättelse, t ex den om Kung Oidipus väg mot katastrofen, nödvändig innan faktiskt utspelats.

Gustafsson tar upp franska revolutionen och menar att den marxistiska historieuppfattningens syn på denna revolution "som ett nödvändigt steg mot ett nödvändigt framtida tillstånd" naturligtvis är "ren metafysik".

"Den franska revolutionen utspelades inte för att den var nödvändig. Den inträffade för att den inträffade."

Händelseutvecklingen som föregick revolutionen rymde bland annat de element som gjorde revolutionen möjlig. Men också en mängd andra element, som kunde utmynnat i en hel annan utveckling. Gustafsson talar för en "probabilistisk" syn på historiska fenomen, en som bryter mot "våra metafysiska fördomar" vad gäller historisk utveckling. I själva verket är många vägar möjliga och vi vet inte vilken väg utvecklingen tar. Inte förrän efteråt.

Och det som nu sker i arabvärlden är väl ett utmärkt exempel på att "det är sannolikt att något kan hända emot sannolikheten"?

Gissing och Proust

2011-08-23T08:45:00.002+02:00

George Gissing skriver i sin meditativa "The private papers of Henry Ryecroft" om hur, genom svårgripbara associationer, djupt dolda minnesbilder plötsligt kan dyka upp vid läsning. En tanke, en fras, kanske bara ett ord, fungerar som nyckel.

Och:

"If I am otherwise occupied, it must be an object seen, an odour, a touch; perhaps even a posture of the body suffices to recall something in the past. Sometimes the vision passes, and there an end; sometimes, however, it has successors, the memory working quite independently of my will, and no link appearing between one scene and the next."

... an odour ... the memory working quite independently of my will...

Gissings bok kom 1903. Proust började, tror jag, skriva "På spaning efter den tid som flytt" 1909.

Sensommarläsning

2011-08-18T21:58:00.000+02:00

Denna sensommardag får jag en bestämd känsla av att det är jag som styr det lokala vädret.
Tre gånger glider molnen undan och himlen blir klarblå, tre gånger avbryter jag vedjobb och annat för att sitta och läsa en stund i solen och alla tre gångerna går solen genast i moln.
Nå, jag sitter kvar och ser att fjärilarna fortfarande är i full gång bland perennerna. Mest nässelfjärilar, någon påfågelsögefjäril. Det är stilla, inte en vind. Alla färger är mättade. Äpplena mognar.

Det har varit lite si och så med läsandet denna sommar.

Men nu läser jag Sigrid Combüchens "Värme", som kom 1980.
Jag hittade den på ett antikvariat, läste baksidestexten och kom ihåg att romanens huvudperson, Göran Sager-Larsson, återkommer i flera av Combüchens romaner. Senast dök han upp i "Spill".
Jag började läsa och hade först svårt för språket, det som baksidestexten karakteriserar som "särpräglade språkliga nyanseringar och övertoner", men efterhand fängslades jag allt mer av detta ambitiösa försök att skildra en barndom och uppväxt i Sverige, från sent fyrtiotal och fram till det en gång så moderna sjuttiotalet.
När jag läst klart kanske jag skriver en rad eller två. Annars är det nog dags att lägga ner den här bloggen.

Jag läser Lars Gustafsson (igen)

2011-08-12T21:24:00.002+02:00

Jag inte bara vandrar, jag läser också. Något, i alla fall. Vem nu "jag" som läser är...

Lars Gustafsson har givit ut "Mot noll. Matematiska fantasier strax intill det kungliga rummet" (Art Factory, 2011), med ett förord av Lars Gustaf Andersson.

Det är en liten behändig 88-sidig volym. LGA skriver i förordet att boken är "en komprimerad version av de viktiga underströmmarna i Lars Gustafssons författarskap." Här behandlas "Tid och rum, Pascal och Aristoteles, evolution och död, ljusår och galaxer", inga futtigheter, alltså. Och den vane Gustafssonläsaren kan räkna in käpphästarna: t o m Tomteskurburken dyker upp.

Här finns saker jag inte alls förstår (matematiken), saker jag tycker mig förstå och så saker som gör att jag ständigt vill återvända och läsa vad denne snillrike författare skriver om egendomligheter hos världen och människorna.
Jag antar att det antingen är så att man inte alls kan med honom - eller så kan man bara inte låta bli att läsa honom. Jag tillhör den senare gruppen. Som LGA skriver, Lars Gustafsson får en att känna sig en smula mer intelligent än man är, och det är väl ingen dum sak - sen må det vara en illusion...

Det är småstycken, ett par eller några sidor, miniessäer, om man så vill.

Ett tema är jaget som illusion.

"Alltsammans uppkommer av det enkla skälet att vi tror att vi är någon.

En fontän, en flammande låga, de koncentriska vågorna kring en sten som kastats i vattnet - allt vore bättre bilder för vad ett mänskligt medvetande är, än det genom livet tåligt kringburna hjärnakvariet som förblir som det är också när fiskarna byts ut. Jaget tänker jag mig så: Den ena fisken efter den andra kommer fram till akvariets glasvägg och nosar. De kan vara förvånande lika, ibland förvånande olika. Och man väntar på den riktigt fula fisk som ännu inte har visat sig.

Vi är en process och ingenting annat. Alla de ögonblick som förbrukades med att skriva detta finns på sin plats.

Bara jag finns inte på min plats. Ty den som började denna text och den som avslutar den är inte de samma."

Grodorna i badkaret

2011-08-12T17:12:00.001+02:00

Upptäckte just att mina vänner grodorna är tillbaka i det gamla vattenfyllda badkaret som står i ett brännässlesnår. Jag skrev om dem förra året. Eller har de funnits där hela tiden? Lever de i badkaret? Hur i all världen kan de annars komma nerifrån marken och över kanten? Är deras värld en badkarsvärld?

Och: gör jag en groda som kallar dem grodor? Är de paddor?

PS: Jag skickade bilder till jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet och fick snabbt svar:
"Sannolikt är det antingen åkergroda eller vanlig groda."

Boa kyrkstig, mot stillheten

2011-08-11T21:48:00.007+02:00

Klockan är nio när jag parkerar vid Okome kyrka, rundar kyrkogården och med lätt packning i ryggsäcken går in på vägen mot Gällsås, förbi några villor och så till vänster längs Furulidsvägen och ut ur byn. Det är sjutton grader och mulet. Molnen är låga och ser när som helst ut att kunna släppa ifrån sig regn.
Efter en kvarts vandring passerar jag ett litet vackert sommartorp, där två tyska(?) kvinnor står och sträcker på sig utanför dörren och tar första morgonciggen.
Jag frågar om vägen. De vet inte något om Boa kyrkstig, men menar att en skylt finns lite längre fram. Vilket är helt riktigt.

Hela den sex kilometer långa kyrkstigen är ganska väl utmärkt, med skyltar, pinnar eller gula stenmarkeringar.

Mestadels är det mjuk skogsstig. Ibland sammanfaller stigen med en skogsväg, men lika ofta går den, nästan demonstrativt, parallellt, bara några meter vid sidan om. Kyrkstigen är äldre än skogsbruket.

Den letar sig genom skogen, upp och ner, undviker skickligt mossarna, utnyttjar höjdlägen, passerar bäckar på lämpligaste stället.

Och jag tänker på Lars Gustafssons dikt "Ballad om stigarna i Västmanland", där han skriver

… dessa stigar är envisa,

de vet vad de vill och med vetskap

kombinerar de en betydande list.

Du går mot öster, kompassen visar envist öster,

stigen följer trofast kompassen, som ett streck,

allt är i ordning, då svänger stigen mot norr.

I norr finns ingenting. Vad vill stigen nu?

Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det.

Den för oss runt, med tryggheten hos en

som varit med förut. …

och så är det här också. Skogen är omväxlande granskog av olika åldrar, lövskog, ibland öppen bokskog. Sten och klippor, kuperat. Vissa partier ren urskog, med massor av nedfallna träd.

Efter en bäck går stigen brant uppför, över Äskåsens krön, 183 meter över havet. Då är man halvvägs mellan kyrkan och Boa. Där finns tre vilostenar, men ~~ung och~~ ganska rask som jag är fortsätter jag mot Boa.

Boa var kyrkstig mellan byn Boa vid Ätrans strand och Okome kyrka. Den är sex kilometer lång. Hembygdsföreningen håller den i stånd och ordnar vandringar, har jag sett.
Om Boa skriver Bexell helt kort i "Hallands historia och beskrivning" från 1817-1819:

"Boa har högt läge vid skogen och Etraån. Åkern stenbunden och utmarken inskränkt."

Efter kraftverksdambygget nedströms vid Yngeredsfors i början på 1900-talet hamnade så gott som all åkermark under vatten.

Vid Pukasjön finns en gammal husgrund, Pukasjöhult. Klockan är halv elva när jag slår mig ner för att äta en macka. Men även myggen vill äta, så jag får packa ner och gå vidare.

Det sluttar neråt mot Ätran. Och där nere ligger Boa. Numera ett prydligt (som tror jag) sommarboende. Jag sätter mig på en sten och tar en kort paus med kaffe och choklad.

Går sen vidare längs grusvägen vid Ätrans högra strand.

Jag försöker sakta ner farten för att spara på krafterna. Men det är svårt. Placera mig på en välhållen grusväg och jag faller strax in i en rask marschfart. Det är något med ljudet av fotsteg i gruset, den jämna rytmen.

När jag närmar mig Yngeredsfors kraftstation hör jag på avstånd ett kraftigt oväsen som växer och växer och stör tystnaden. Det låter som om man håller på med blästring av plåt. När jag passerat dröjer det länge innan det tonar bort.

Nu blir det asfaltsväg. Ett rådjur står länge och iakttar mig når jag kommer gående, innan det hoppar in i vegetationen. Här finns en vacker stengärdsgård. Men det som en gång var odlat och betat är nu igenvuxet.

Ner förbi Ögärdet, Åviken och Heden. Vid Jordsbacka går jag över en vall ner till Ätran, slår mig ner och äter en välförtjänt lunch under alarna vid stranden. Kaffe, tunnbröd med skinka och ost, ägg, choklad.

Där jag sitter och ser ut över vattnet som långsamt strömmar mot havet ser jag ingen bebyggelse. Bara vatten och grönska. Från motsatta stranden hörs en motorsåg. Barnröster. Invid strandkanten är vattnet stilla. Moln och träd speglar sig. I denna stillhet är min värld bara den plats där jag är, i nuet. Kroppens tyngd, ljuden, ljuset över vattnet. Det är denna stillhet jag söker. Det är för den jag går. Det som är här och nu. Och det är gott.

Vid två är jag tillbaka vid kyrkan och går en sväng genom kyrkogården, läser gårdsnamn på stenarna och känner igen en del. Lite trött efter drygt sexton kilometer, men tillfreds med vandringen och när jag slår mig ner för en sista kopp kaffe känner jag en välförtjänt vila sprida sig i kroppen.
Det är fortfarande mulet. Men det kom inget regn.

I Småland

2011-08-07T09:40:00.004+02:00

Vi tillbringar några stilla dagar hos vänner i Smålands inland.

En dag kör vi ner till Ramkvilla, parkerar vid Puttes lanthandel och går runt Klockesjön, en vandring på drygt en mil. Det är lagom varmt och skogen på södra sidan ger skugga. Det är gott att gå i sakta mak längs en smal grusväg. Lingonen har börjat lysa röda. Det finns hallon. Vi tar paus vid en liten vik med vass och näckrosor.

Dessa dagar läser jag då och då några sidor i George Gissings "The private papers of Henry Ryecroft"* och på kvällarna sitter vi ute på en altan, rofyllt samtalande och äter långsamma middagar.
I mina försök att uppnå den rätta stillheten lyckas jag väl inte lika bra som katten Stina, men inte långt ifrån.

En mer passande bok än Gissings, som gavs ut 1903, kan jag knappast läsa just nu:

"I read much less than I used to do; I think much more. Yet what is the use of thought which can no longer serve to direct life? Better, perhaps, to read and read incessantly, losing one´s futile self in the activity of other minds."

Henry Ryecroft, Gissings alter ego (förordet talar om "semi-autobiographical"), är en fattig londonförfattare som genom en oväntad livränta blir ekonomiskt oberoende och får möjlighet att fly storstaden och bosätta sig i en stuga på landsbygden och där ägna sig åt att läsa, njuta av tystnaden, naturen och ensamheten och åt att odla sin misantropi.

"I am no friend of the people. As a force, by which the tenor of the time is conditioned, they inspire me with distrust, with fear; as a visible multitude, they make me shrink aloof, and often move me to abhorrence."

Men:

"Nothing is more rooted in my mind than the vast distinction between the individual and the class. Take a man by himself, and there is generally some reason to be found in him, some disposition for good; mass him with his fellows in the social organism, and ten to one he becomes a blatant creature, without a thought of his own, ready for any evil to which contagion prompts him. It is because nations tend to stupidity and baseness that mankind move so slowly; it is because individuals have a capacity for better things that it moves at all."

Jag läser vidare och återkommer om denna bok.

En av promenaderna tog oss till fårhagen. Där kunde jag känna mig som en fårskalle bland fårskallarna.

* Tack till Christina Sjöholm för lästipset! Christina har översatt Gissings "Vid Joniska havet" (Atlantis 2004), som jag skrev om här.

Plötslig är det augusti

2011-08-03T14:08:00.000+02:00

Plötsligt är det augusti. Det har smugit sig in en svag nyans av höst i den mättade grönskan. Stararna träningsflyger i flock ute på fälten. Kvällarna mörknar tidigare.

Jag går ner till Gamla bron och lyssnar till vattnets porlande:

Jag söker efter det avstannande, efter stillheten.

Efter "Odysséen" plockade jag håglöst i hyllan och läste två av Kristian Lundbergs Malmödeckare, "Malmömannen" och "Grymhetens stad". Omdömet får vänta tills jag läste de andra i serien. Lundberg skriver: "De fem böckerna är tänkta att bilda en helhet där summan av delarna blir större än den enskilda delen. Tanken är att de ska bli en enda gigantisk bok, som av nödvändighet är uppdelad i fem olika kapitel."

Jag hoppas jag hittar stillheten. Återkommer.

Asfodelosängen där alla de bortgångna bor

2011-07-30T21:26:00.000+02:00

Hermes Kyllenios kom och kallade friarnas själar

ut från Odyssevs´gård. I handen bar han sin trollstav,

vackert formad i guld, med vilken han tillsluter magiskt

blicken på dem han vill eller öppnar sovandes ögon.

Med denna drev han dem upp och kvidande följde de efter,

liksom när fladdermöss i en grottas skräckfyllda dunkel

pipande flyger omkring sedan någon av dem har plötsligt

fallit från taket där tätt de hänger med huvudet nedåt

- så drog de fram i en pipande svärm och följde i spåren

Hermes befriaren bort, på dävna mörknande stigar.

Över Okeanos' ström, förbi den levkadiska klippan

gick de och genom solgudens port och drömmarnas rike

tills de så slutligen nådde sitt mål, asfodelosängen

där alla bortgångna bor, de dödas blodlösa skuggor.

Homeros: Odysséen. Tolkad och kommenterad av Ingvar Björkeson. Natur & kultur, 2008.

En till två sånger om dagen

2011-07-27T19:56:00.002+02:00

Jag läser Homeros, Odysséen, i Ingvar Björkesons översättning (Natur och kultur, 2008) och jag läser en till två sånger om dagen.

Oftast blir det blir på kvällen och ofta ganska sent, när dagens sorl har upphört och jag visserligen är trött, men ändå har lite skärpa kvar.

Jag ska villigt erkänna att det tog ett tag innan den rätta läsrytmen infann sig.
Björkesons jämfört med tidigare översättningar mer moderna språk skavde lite mot hexametern, som om versformen på något sätt krävde mer ålderdomligt högtidliga formuleringar. I början mer eller mindre skanderade jag tyst för mig själv, men när jag väl släppte på det infann sig snart en lugn och stadig rytm, med hexametern mer som en underton, en drivande puls. Den muntligt berättande formen, med stående epitet, formler och upprepningar gör att läsningen rullar på i långsamt tempo.

Som alla normalt halvbildade har jag läst Erland Lagerlöfs översättning och Eyvind Johnsons omdiktning och har dem någorlunda i minnet, men ändå känner jag nu en förväntan inför varje lästillfälle.
Det är snarast en fördel att jag inte sträckläser. Det ger en koncentration i stunden som är bra för all läsning.

Ett innehållsreferat är naturligtvis bortkastad på läsare av denna blogg...

Men redan öppningen med friarna som våldgästar på Ithaka och Telemachos beslut att ta reda på vad som hänt med Odyssevs gör att bågen redan från början spänns inför hämnden.
Ja, Odysséen är en nära nog perfekt spänningslitteratur.

Den är fascinerande, den homeriska världen, där gudar och människor befolkar samma värld, där gudarna styr och ställer och där människan inte kan göra så mycket åt gudarnas nycker, annat än att hoppas på att de gillar en.

Sture Linnér har skrivit en kort och koncis inledning till den här utgåvan. Jag har också plockat fram hans "Homeros" (Norsteds, 1985) som bredvidläsning.

Jag ska nu börja läsa den artonde sången. Ännu vet bara Telemachos vem tiggaren är...

Junk philosophy och det svenska pseudoallvaret

2011-07-20T10:54:00.000+02:00

När en period av ledighet är förbi och man inte hinner (kan...) formulera sig så kan man ju alltid länka till dem som kan.

T ex Lars Gustafsson som under rubriken "Junk philosophy" recenserar en amerikansk moralfilosof som vill skapa en objektiv moral baserad på neurovetenskap. Herr Gustafsson är inte nådig. Men rolig.

Eller Håkan Lindgrens magnifika uppgörelse med det han ser som den svenska kulturens pseudoallvar, "denna missriktade uppfattning av konstnärligt allvar". Dess upphovsmän (Lindgren nämner några vid namn)

"tror att allt – intrig, dialog, personteckning, dynamik, värdekonflikter – går att ersätta med ”stämning”. Det skulle ha kunnat vara en utmärkt lösning, eftersom de inte är särskilt bra på intrig, dialog eller något av det där andra, men de klarar heller inte av att skapa någon som helst stämning. De lyckas bara fylla rummet med sin egen buttra självupptagenhet, vars lukt de är så vana vid att de sedan länge förväxlar den med den stämning de söker."

Ja, läs själva. Det är mycket tänkvärt.

Vid brunnen i Genzano (som om tiden och döden inte fanns)

2011-07-15T20:47:00.003+02:00

Något som bidrar till fascinationen hos Carl Fries böcker från medelhavsvärlden är fotoillustrationerna.

Fries reser på femtio- och sextiotalen och även om texten i sig förflyttar läsaren i tiden, så gör de svartvita fotona det desto mer.

Som här. Bildtexten lyder: Vid brunnen i Genzano.

Förstora bilden och lägg märke till affischerna. Är det inte Gramsci till vänster och Togliatti till höger?

Jag tror det står 1921-1951 därunder. Och på muren till vänster, en valaffisch för kommunistpartiet till kongressvalet?

Men se framförallt kvinnorna och barnen som hämtar vatten i den kommunala brunnen. Deras ansikten.

Och kärlen som de hämtar vatten i, deras form. Amforor. Kvinnan och flickan till vänster, med avvaktande blickar mot fotografen. Kvinnan och flickan till höger mer öppna, flickans frimodiga leende. Barnets grimas. Det tunga, vattenfyllda kärlet vilande på flickans höft. Hennes kappa. Pärlhalsbandet i linningen.

Fries var där, hans kamera fångade bilden av ett ögonblick i dessa människors vardagsliv.

Vi ser på dem. De finns där. De kommer att finnas där att se på så länge avbildningen existerar.

Som om tiden och döden inte fanns.

Bilden ur Carl Fries: Europas morgon - en medelhavsbok. Wahlström & Widstrand, 1974.

Vid havet

2011-07-15T11:36:00.002+02:00

En eftersläng till onsdagens vandring.

Berggrunden här ute vid Bua bildades för kanske 1750-1400 miljoner år sedan, läser jag*.

Inlandsisen har sedan slipat av den några gånger, havsytan har höjts och sänkts. (Vi bor f. ö. där Tapeshavets strandlinje låg för 7000 år sedan, 4 kilometer från nuvarande havsstrand).

Jag är nog inte ensam om att känna ett lugn i denna miljö. Sten och hav och himmel. Vågornas slag mot stranden, den sparsmakade vegetationen. Ljuset. Ett slags öppenhet som påverkar sinnet. Inget insmickrande, en kärv skönhet.

För några timmar kan man glömma det moderna livets alla bekvämligheter - och besvärligheter.

Kanske slog sig jägar- och fångstfolk ner just här, när de kom söderifrån efter att isen dragit sig undan.

Vi rör oss där de rörde sig och tiden är ingenting. När som helst kan de dyka upp bakom klipphällen.

*Karl-Olov Gustasson: Varbergsbygdens naturhistoria. i: Varberg - en kommuns historia, 1993.

Från Skärs udde till Östra Sanddamm

2011-07-13T21:58:00.000+02:00

Äntligen kom vi iväg till ännu en etapp i vårt långsiktiga projekt att vandra längs Hallands kust.

Från gamla E6:an kör vi ut på Väröhalvön mot Bua, viker söderut ner mot havet, till slut längs en smal grusväg till Skärs udde.

Vi vandrar och kliver och klättrar som de viga stengetter vi är längs strandens klippor och klapperstenar.

Klippformationerna är mångskiftande och fascinerande. Inlandsisen har format landskapet.

(Mobilbilderna är väl lite si och så, men klicka för större format).

Enklast tar man sig fram högst upp på klipporna.

Innanför klippvallen fanns lite skog och den här vackra sankängen.

Vandringen var inte så lång, kanske fyra kilometer, men ganska krävande. Framme vid Sanddamms båthamn dricker vi kaffe och njuter av vilan och det trots molnen behagligt ljumma vädret, perfekt för vandring. Vi går sen på småvägar tillbaka till bilen.

Till Medelhavet utan att resa

2011-07-12T21:37:00.003+02:00

Jag läser Carl Fries "Europas morgon - en medelhavsbok" (1974), en sammanställning av författarens tidigare utgivna texter om landskap, odling och kultur runt Medelhavet. Det är femtiotal och sextiotal och här blandas idealistisk retorik med klassisk bildning och djup kunskap om odlingens och människans inverkan på landskapet. Fries böcker är för mig rum att vistas i, att återvända till, när samtiden skaver.

En av de platser Fries besökte var det grekiska Segesta på Sicilien. Hit kom vi i en varm oktoberdag 2007. (Goethe var här 1787).

Utsikt från den välbevarade amfiteatern.

Och det aldrig fullbordade doriska templet.

Pausbild

2011-07-10T11:45:00.000+02:00

Jag har inte läst en rad på ett bra tag. Därför denna pausbild.

Är det någon som kan rekommendera god läsning? Eller har jag tömt mitt mått? Hemska tanke!

Ordning härskar i Syrien

2011-07-07T16:30:00.004+02:00

Så här ser det, av en slump, ut på Folket i Bild Kulturfronts webb:

I FiB kulturfront nr 6/7 2011 skriver Eva Myrdal i reportaget om Syrien:

"Det vi anade av kommande möjliga problem med religiös sekteristisk mobilisering för etnisk rensning med saudiskt politiskt stöd nämndes inte av internationell eller svensk media."

"Inte heller visade de intresse för de starka uttryck för stöd till president Bashar al-Assad som visades till exempel i den enda massdemonstration som hållits i Syrien under dessa månader, den till stöd för presidenten den 29 mars."

"Fredag 6 mars [...] ser vi inga demonstrationer, inga militära fordon, inga militärer, inga poliser..."

Händelseutvecklingen sätts in i ett storpolitiskt, strategiskt sammanhang, där fiendens fiende är vän.
Känns det igen?

Jag läser Epiktetos 4

2011-07-07T10:00:00.001+02:00

XLII

Glöm aldrig, när någon säger någonting elakt till dig eller gör någonting ont emot dig, att han tror sig ha rätt att säga eller göra så. Han kan ju inte gärna följa dina åsikter, han följer naturligtvis sina egna. Dömer han orätt, är skadan alltså hans egen; det är han själv som blir lidande. Håller han en riktig samordning av två satser för falsk, är det inte satserna som lider skada utan han själv som bedrar sig.

Om du ser saken på detta sätt, kan du bevara dit lugn varje gång du blir klandrad. Du behöver bara tänka: "Det där är hans uppfattning det."

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Och allt skall vara kärlek

2011-07-07T09:20:00.000+02:00

Jag läste Kristian Lundbergs "Yarden : en berättelse" (2009) i februari förra året och jag läste den snabbt rakt igenom, under en dag. (Och skrev om den här). Det var som om boken krävde det av mig.
Det var en djupt personlig bok.
Om Lundbergs minst sagt fattiga och trassliga bakgrund, präglad av moderns sinnessjukdom och Lundbergs kraftiga drogmissbruk och om hur han mirakulöst räddas av litteraturen och språket, av författarskapet och blir intellektuell medelklass och hur han nu genom en skatteskuld faller rakt ner igen till den underklasstillvaro han en gång lämnat, till skitjobb och slitjobb.

Det var också en allmängiltig bok, ett socialreportage inifrån om utsatta papperslösas dolda värld av rättslöshet.
Men - jag skrev också att det inte var någon klassresa bakåt; det var snarare ett återbesök under ett år.

Nu har jag läst "Och allt skall vara kärlek" (2011), som är ett slags uppföljare, om man så vill - samma historia dras ett, nej, ett par varv till, utvinns nya aspekter (med en hel del återanvänt).
Över huvud taget arbetar Lundberg mycket med omtagningar och upprepningar och språket ligger nära poesin.

Även det här en mycket läsvärd bok och även nu läser jag på alltför snabbt och jag borde väl göra en omläsning innan jag skriver, men… tiden… Det får bli några notiser i alla fall.

Om Lundbergs religiösa synsätt, t ex. I "Yarden" fanns en del sådant; den här boken fylld av religiösa vändningar och symbolik.
Lundberg ser återvändandet till kroppsarbete som ett slags botgöring, något han måste gå igenom för att sona sin skuld till den värld han en gång lämnat, till alla dem som gick under istället för honom.

Det som är nytt är att han nu skriver om kärleken, om den kvinna som han svek och förnedrade för tjugo år sedan, när han var på botten (men som han alltid älskat), och som nu tagit kontakt med honom igen, som en räddande ängel i dödsskuggans dal. De möts i en kärlek som han nu har förmågan att ta emot och att ge, som han äntligen förtjänar. Han vill skriva om berättelsen om sitt liv, om vem Kristian Lundberg är, nu med denna kärlek som gör bilden hel.

Jag kan inte säga att den religiösa kontext som Lundberg skriver in sin historia i stör mig, nej, det är något man bara kan acceptera; det här ju är ett konstverk.
Men jag delar inte det här sättet att se på en livshistoria, inte ens en sådan som Lundbergs. Jag ser den mer i krassa sociala och psykologiska termer. Jag skriver "termer", inte "förklaringstermer".

Det är under alla förhållanden en bok som berör.
Om skräcken hos den som varit längst därnere för att hamna där igen.
Om en fars oro för vad han kan ha lämnat i arv till sonen.
Om känslan av att inte riktigt höra hemma där man är. Av att inte ha någon tillhörighet.
Om att ständigt hemsökas av sitt förflutna, att brottas med det.
Om kärleken som en nåd.
Men också om att nå befrielse från det förflutna.
Lundberg frågar en vän och får ett enkelt svar:

"Hur länge måste jag vara hemsökt av den berättelsen?" Han undrar vilken berättelse jag menar. Och jag försöker förklara.: "Den om min mor, om min far, om hur det hela tog sig ut." Han svar kommer jag aldrig att glömma eftersom det öppnade för det som jag nu närmar mig: "Är det inte dags att flytta hemifrån?"

Jag läser Epiktetos 3

2011-07-04T15:52:00.001+02:00

XVII

Glöm aldrig att du är en av personerna i ett skådespel och spelar den roll som dess Författare har gett dig. Vill han att spelet ska vara kort, blir det kort, vill han att det ska vara långt, blir det långt. Vill han att du ska spela en tiggares roll, ska du gestalta den så bra som möjligt. Samma sak om det gäller en lytt, en härskare, en olärd. Det är din sak att spela den roll du fått bra; att välja roll åt dig är en Annans sak.

Vi reagerar naturligtvis mot dessa Epiktetos rader. Socialt speglar de ett fastlåst, konservativt klassamhälle, inte vårt samhälle av frihet och rörlighet, av lika möjligheter för alla. Och någon allsmäktig Författare tror vi inte på. Men när vi ser på våra liv - kan vi inte ibland få känslan av hur svårt det är att bryta mönstret, att lämna vår roll?

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Jag läser Epiktetos 2

2011-07-03T13:33:00.000+02:00

XXVIII

Om någon överlämnade din kropp till första bästa person på vägen, skulle du helt säker bli upprörd. Men själv utlämnar du din själ åt första bästa person du möter, så att han kan störa den och göra den förvirrad genom att håna dig; skäms du inte?

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Åskhimmel

2011-07-02T20:29:00.000+02:00

Vi åker ner till havet för att svalka oss. Halvvägs ner över strandbetet vänder vi och hinner precis till bilen innan åskvädret bryter loss. Vi kör in i en grå vägg. Temperaturen sjunker från 27 till 17 grader. Efter en timme är allt alldeles stilla igen.

Jag läser Epiktetos

2011-07-02T17:07:00.001+02:00

Lördag eftermiddag. En extrem, fuktig värme, med solen då och då framme, får mig att fly in under blodboken. Schersminen andas. Åskan mullrar på avstånd. Kvigorna har ställt sig under träden nere vid ån. Allt är stilla i väntan.

Jag läser Epiktetos.

Det finns en "hög" nivå och en "låg" nivå hos Epiktetos. Målet för honom och de övriga stoikerna är att uppnå lugn, affektlöshet och sinnesro i tillvaron.

På den höga nivån rör de sig med en världsbild och en livshållning som knappast kan delas av oss sentida. Så finns här t ex uppfattningen om ett högre, gudomligt förnuft i allt som sker och bakom alla sakernas tillstånd. Det gäller att acceptera och att anpassa sig:

VIII
Begär inte att det ska gå som du vill här i världen. Nej, önska att allting ska ske precis så som det sker; då kommer ditt liv att förflyta lugnt.

Vilket naturligtvis bara till en viss grad är en klok hållning.

På den låga nivån finns en del att hämta:

XX
Kom ihåg att det inte är den som förolämpar eller slår dig som kränker dig utan din egen åsikt att det han gör är kränkande. Om någon alltså förargar dig, ska du veta att det är din mening om honom som retar dig.
Se först och främst till att du inte genast rycks med av dina föreställningar. Om du bara kan vinna lite tid och utverka ett visst uppskov, får du lättare att behärska dig.

Även här får man nog modifiera lite. Men i grunden har Epiktetos rätt. Åtminstone vad gäller verbala förolämpningar.

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

Vad vi kan bestämma över

2011-06-29T10:48:00.001+02:00

Just en sådan sommarkväll som den i går, när vinden mojnat och solen sjunker och ljuset förvandlar kornfältet till en svagt glänsande sidenmatta och man sitter ute i trädgården ser tornseglarna jaga efter föda och känner doften av schersmin och rosor och nyslaget gräs, då (eftersom huvudet är fullt av dagens bekymmer) är det dags att läsa Epiktetos.

"Somliga saker kan vi bestämma över, andra inte.

Vi bestämmer över våra åsikter och vår inställning, vårt begär och vår motvilja - med andra ord allt sådant som vi gör själva. Men kroppen bestämmer vi inte över, inte våra ägodelar heller, vårt anseende och vår ställning - kort sagt sådant som vi inte gör själva. Det vi bestämmer över är till sin natur fritt, okuvat, obundet, medan det vi inte bestämmer över är svagt, fängslat och hämmat. Det ärt inte vårt.

Kom därför ihåg detta: om du betraktar det förslavade som fritt och det främmande som ditt eget, kommer du att stöta på hinder, bli tungsint och orolig och en enda protest mot gudar och människor. Om du däremot bara betraktar det som verkligen är ditt som ditt och allt det som andra bestämmer över som främmande - vilket det ju också är - då kommer ingen att kunna tvinga dig till någonting eller stoppa dig, du kommer aldrig att behöva klandra eller anklaga någon, aldrig göra någonting som du inte själv vill, aldrig få någon fiende. Ingen människa kommer heller att kunna skada dig, ingenting skadligt drabba dig."

Epiktetos: Handbok i livets konst. Översättning och förord Anders Håkansson. Bakhåll, 2007.

En orolig själ i Göteborg

2011-06-26T21:11:00.004+02:00

Gunnar Petterssons roman "Nattsvärmaren" (1980) utspelas under tidigt sjuttiotal i Göteborg.
Under några dygn får vi följa Paul Frankman, som hoppat av arbetet med sin licentiatavhandling i historia och dragits med i det revolutionära uppsving som präglade dessa år - för de få inblandade, inte för Sverige i övrigt.
Han är medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, jobbar sedan tre år på T-fabriken, där han tillsammans med ytterligare en handfull proletariserade akademiker i den kommunistiska cellen arbetar på att medvetandegöra arbetarklassen, utan nämnvärd framgång.

Åren på T-fabriken har fått honom att tvivla på den vetenskapliga socialismen i Förbundets tappning och givit honom en mer realistisk syn på verkligheten. Arbetarklassen är ingen abstraktion. När han ger uttryck för sina tvivel kallas han till möte med Förbundets Disciplinkommitté och utesluts senare på ett medlemsmöte.

Skildringen av den operett-värld som var bokstavs-vänsterns dessa år - man iklädde sig 1900-talets kommunistiska rörelses olika roller och spelade dem med stort allvar - är förbannat rolig. Här är humoristen Gunnar Pettersson i sitt esse. Så heter t ex Disciplinkommittén ordförande - Gunnar Pettersson...
Det är med ett visst igenkännande jag läser. (Visserligen en annan bokstavskombination, en annan stad. Och min väg gick från arbetarklass till medelklass).

Paul Frankman är en orolig själ. Han super gärna till. Drickande och bakfylla skildras ingående, initierat och inkännande. En flyktmekanism? Flykt från vad? Från den tomhet han känner när den tillhörighet han en gång funnit i Förbundet och det politiska arbetet försvinner? Han står inte ut med dessa trångsynt rättänkande politruker, som pressar in verkligheten i sina tankemönster.
När han efter uteslutningen iakttar en demonstration för stöd till MPLA känner han ändå vånda. Han inser att han "... är kriminell, han har begått det värsta brott en svensk kan begå: han är utesluten ur ett sammanhang, en gemenskap, en norm, ett folkhem, ett kommunistparti, en medelklass och en arbetarklass - kalla det vad man vill...
Han tillhör inte. Han finns inte."

En annan källa till oro är Franks förhållande till sin far, änkemannen och pensionerade adjunkten i engelska Hilding Frankman, som genom klassisk studieflit gjort en klassresa från förmansjobbet på spårvägens verkstäder. Porträttet av denne anglofil ut i fingerspetsarna, som plågat familjen med "engelska lördagar" med té och sandwiches och högläsning ur engelska klassiker, är lysande.

Och så finns där systern Harriet, som försöker dricka sig bort från en tom hemmafrutillvaro (ja, sådana fanns på sjuttiotalet...)

När fadern samlar barn och måg och försöker återuppliva en engelsk lördag och Paul berättar att han lämnat det politiska, brister det för fadern och i en absurd sekvens övergår han till att tala engelska när han dömer ut sonens brist på karaktär och uthållighet. Paul vädjar om förståelse, men förgäves.

Är det romanens egentliga tema: att allt flyter, att ingenstans finna sin restlösa tillhörighet, att ständigt jagas av oron, att alltid fly?

Karaktärerna och göteborgsmiljöerna i denna roman är levande. Och här finns iakttagelser, som denna om hur även arbetet kan fungera som en drog:

"... och ett löpande-band-jobb är ett alldeles utmärkt sätt att fly bort från vardagens, det vill säga helgernas, oregelbundna och destruktiva gång. Efter bara någon halvtimma på jobbet har kropp och sinnen inordnat sig i ett helt annat rum och en helt annan tid. Paul har ofta känt hur omvärlden stäng ute när han arbetar på axelbanan. Oväsen och rop och tal bildar en mur runt honom och får gradvis kroppen att bli en maskin bland maskinerna, den tar samma antal steg och gör samma rörelser gång efter gång efter gång, tills man helt skurit av förbindelsen med sinnena och inte ens märker att man jobbar. Det är inte alls en obehaglig känsla, för det gör att man kan förflytta sig i tid och rum vart man vill. Ibland når det nästan hallucinatorisk dimensioner ... "

Det är en iakttagelse som jag gärna skriver under på.

Bokens baksidestext talar om "den allvarliga och muntra berättelsen om Paul Frankmans väg mot den politiska och privata nollpunkten". Och det är en både munter och allvarlig berättelse.

På de sista sidorna åker Paul och arbetskamraten Sture ut till T-fabriken på Hisingen för att gå på eftermiddagsskiftet en måndag. Först spelar de en snabb bordtennismatch och bastar. Mellan bollarna väger Paul alternativen mot varandra. Gå tillbaka till avhandlingsarbetet?
"Och allt skulle vara tillbaka i sina gamla väloljade banor." Nej, den möjligheten finns inte. Inte heller T-fabriken.

"Det verkliga alternativet är att han slutar för att börja på något helt och hållet nytt, något som bara har det gemensamt med Historian och T-fabriken att han kommer att sluta där också och förbli en nattsvärmare och göra bristen på beständighet till sin egen fasta punkt, uppbrottet hans enda organisation."

Det här är en mycket läsvärd roman. Och då inte bara som tidsskildring, som nostalgi för gamla vänstergubbar (eller -gummor). Nej, den håller.

(Var det här för mycket vänskapskorrumperat mjau, Gabrielle?)

*Uppdatering 2011-06-29: Bonusmaterial: Gunnar Pettersson återger här Proletärens recension av boken.

Trailer

2011-06-24T10:53:00.000+02:00

Avbrottet fortsätter av olika anledningar och kanske inte längre är ett avbrott utan snarare ett tillstånd.

Men det finns fortfarande läsare som tar sig hit och jag drar slutsatsen att de förväntar sig något.

Jag kör därför en trailer.

Så småningom kommer jag att samla mig till en text om Gunnar Petterssons mycket läsvärda och roliga "Natttsvärmaren" från 1980, där den proletariserade licentiaten Paul Frankman, medlem i Sveriges Kommunistiska Förbund, drabbas av tvivel på revolutionens möjlighet och ställs till svars inför Disciplinkommittén, vars ordförande heter - Gunnar Pettersson...

Annars önskar jag er bara en glad midsommar!

Tillfälligt(?) avbrott

2011-06-11T08:47:00.000+02:00

TILLFÄLLIGT(?) AVBROTT

Kors i taket!

2011-06-07T16:02:00.000+02:00

Jag måste rita kors i taket - i morse fanns det två läsvärda inslag i Dagens Nyheters kulturdel. Det är inte ofta...
Dels Kajsa Ekis Ekmans insiktsfulla "Blind väntan på domedagen", dels Tomas Lappalainens rykande aktuella historiska analys "Förbindelser mellan kungahuset och den organiserade brottsligheten är en återgång till statsmaktens historiska väsen".
Mer sådant, DN!

Igelkotten

2011-06-05T09:34:00.002+02:00

I går kväll, när jag satt i växthuset och läste om Montaigne, blev jag uppmärksammad på ett besök i trädgården. Ljuset var svagt, men jag kunde ta denna bild. Igelkotten förhöll sig avvaktande. Vi såg på varandra. Vem iakttog vem? Jag vet inte riktigt vad igelkotten tänkte, men jag förde mördarsniglarna på tal, framhöll hur goda de är...

Sommarmorgon

2011-06-04T10:25:00.000+02:00

Efter morgonkaffet går jag bort till beteshagen. Kvigorna är nyfikna, som vanligt.

Solvärmen stiger. Stelheten i kroppen börjar släppa. Jag är i paradiset.

Fåglar, poesi

2011-06-03T15:31:00.001+02:00

Gabrielle uppmärksammade mig på ett radioprogram, där Ingvar Storm satt vid Djurgårdsbrunnsviken i Stockholm och samtalade med Lars Gustafsson, om fåglarna i hans poesi. Eftersom programmet finns på webben kunde jag sitta i skuggan på altanen nu i eftermiddags och lyssna till det både intressanta och roande programmet.
En upplevelse av ett rum med märkliga dimensioner uppstod.
Under samtalets gång sjöng fåglar i radion, samtidigt som fåglarna sjöng här där jag satt, i parkens träd och i trädgården. Ibland kunde jag inte avgöra om koltrasten fanns i Stockholm eller här.
På andra sidan gärdsgården kom några kvigor från den betande flocken fram och tycktes mycket intresserade av Gustafssons poesi. Och längre bort, från ekarna i beteshagen, gol göken ihärdigt.

Auster: Sunset Park

2011-06-02T17:11:00.003+02:00

Eftersom jag har svårt att läsa disciplinerat sen en tid, så blev jag glad när jag hittade Paul Austers senaste roman i bokhandeln.
Auster är ju alltid Auster, tänkte jag. Och det är han, även denna gång.

"Sunset Park" (2010), utspelar sig i finanskrisens USA. Huvudperson är 28-årige Miles Heller, som sedan sju år befinner sig på flykt undan familj och universitetsstudier. Han försörjer sig på skitjobb, flyttar från plats till plats. Det är skuldkänslor som driver honom, den skuld han känner för att indirekt, genom en olycklig slump, ha vållat sin styvbrors död.
Nu, 2008, arbetar han i Florida för ett företag som sysslar med tömma hus ("trashing out") som övergivits av ägarna sedan de inte klarat av sina amorteringar. Hans arbetskamrater stjäl ohämmat av de attraktiva kapitalvarorna; den mer kultiverade Miles fascineras av och fotodokumenterar de övergivna tingen.

Han lever enkelt, ägnar sig mest åt att läsa på fritiden. I en park träffar han en 17-årig föräldralös collegeflicka som råkar läsa samma bok som han. De inleder ett förhållande, hon flyttar in hos honom. Miles råkar illa ut när flickans äldre syster hotar att polisanmäla honom för sexuellt umgänge med minderåriga, om han inte förser henne med varor från husen. Han hotas fysiskt av hennes kumpaner och flyr till New York, där han på inbjudan av en ungdomsvän flyttar in i ett ockuperat rivningshus i Sunset Park, i väntan på att flickvännen ska fylla 18 så att de kan gifta sig. (Ja, det är ett mycket osannolikt förhållande).

Miles far och styvmor har hela tiden hållits underrättade genom Miles ungdomsvän om var Miles befunnit sig och när han nu kommer till New York kommer det till slut till stånd en försoning, med fadern och med Miles mamma, en berömd skådespelerska. Styvmodern har däremot svårt att förlåta Miles.

I kapitel rubricerade med namn får vi följa skeendet ur de olika personernas perspektiv; Miles far, modern, styvmodern, de tre andra i rivningskåken, och allt ser efter olika förvecklingar ut att leda fram till en happy end för alla, men ett knytnävsslag - i bokstavlig mening - välter allt över ända och boken tonar ut i totalt mörker.

Auster är som vanlig en god historieberättare, man vänder blad efter blad, men - personerna redovisas genomskinligt och öppet i alla sina tankar och allt sitt görande, inget lämnas osagt och åt läsarens tolkning. Spännade - men spänningslöst.
Och när Auster spär ut med baseballhistoria och en långt reportage om PEN-klubbens verksamhet, då...

Austers senare romaner har skällts för att vara feel-good-romaner för intellektuell medelklass och det inte utan skäl. Så är det här också, ända fram till slutet. Det är som om Auster när han knådade till ännu en bästsäljande roman tänkt att så här kan det ju inte sluta (jag ska ju vara USA:s svar på Kafka...) och så kastat in knytnävsslaget…
Det är inte en roman om finanskrisens USA. Åtminstone inte om de skikt där den slår hårdast, som de husägare som i förtvivlan tvingas lämna allt vind för våg. Husockupanterna i Sunset Park sysslar mest med sina relationer och att utröna sina sexuella preferenser. Bekymren för Miles far, som har ett mindre bokförlag, är minskad utgivningsvolym.

Nej, det är ingen bok i nivå med Austers bästa. Vilket inte hindrar att det är en bok värd att läsa. Bitvis är den rentav gripande.

Trött repris

2011-05-30T09:54:00.002+02:00

Är det åldern? Börjar jag bli gammal på allvar? Det har blivit så glest mellan inläggen här.

Jag får köra ett från juli 2008 i repris, lite inspirerad av att jag börjat läsa Sarah Bakewells "How to live or A life of Montaigne in one question and twenty attempts at an answer", 2010.

Jag har uppnått Montaigne-åldern...

I den tredje bokens sista kapitel, "Om erfarenheten", kommer man nära den åldrande Montaigne. Åldrande - och han är inte fyllda sextio... I sina egna ögon står han nära döden. Det är kanske inte riktigt så jag ser mig själv, men...

Här finns formuleringar som på något sätt sammanfattar hela detta verk som är omöjligt att sammanfatta - omöjligt eftersom dess ämne hela tiden är i rörelse ; författaren som iakttar sig själv och skriver fram sig själv, världen runt honom - allt är i rörelse och ständig förändring.

Essyernas Montaigne är en människa som man samtalar med. En - det medger jag - ganska tjatig och långrandig, omtuggande och mångordig människa, men en som är mycket klok och som har en livshållning som jag sympatiserar med i stora drag. Ger man honom tid, så lönar det sig. Jag har lärt mig mycket av honom.

Montaignes "budskap", i den mån man nu kan tala om det - det är att leva i måttfullhet enligt naturen, att inte tro att man vet allting, att inte tro att vi kan veta allt, att inte krångla till det, att njuta av livet så gott det nu låter sig göras och att inte låta sig brytas ner av allt det oundvikliga - sjukdom, åldrande, död...

Det viktiga är det klassiska "känn dig själv":
"I den erfarenhet jag har av mig själv finns det tillräckligt mycket för att göra mig vis, om jag vore en god elev."

Det är det där "om" i citatet som det gäller att försona sig med.
Vårt liv är ju bara en essay, ett försök.

Montaignes essayer har väntat på mig i hyllan i flera år. Nu var det dags, nu har jag uppnått rätt ålder, rätt skede i livet. Jag är i Montaigneåldern.

En jordebok skriven på marken

2011-05-24T12:54:00.002+02:00

Jag läser inte så mycket sen en tid, åtminstone inte med någon reda. Lite här och lite där, aldrig från pärm till pärm. Håglöst, skulle man kunna säga. Vilket tunnar ut den här bloggen till... ja, jag vet inte.

Jag gör andra saker. En del av söndagen ägnade jag åt att läsa ett odlingslandskap.

Vi var en liten grupp under ledning av den oerhört kunnige och pedagogiske kulturgeografen Pär Connelid som vandrade runt i den vackra betesmarken till gården Joastorp i Sibbarps socken.

Här finns en mängd bronsåldersgravar, odlingsrösen och stenar med skålgropar.
Och - om man skärper blicken - fullt skönjbara rester av äldre odlingssystem.
Från en terasskant som utgör gränsen för en åkerteg som odlades fram till 1800-talet (nu betesmark) löper parallella linjer, svaga upphöjningar markerade med stenar, ner längs en sluttning. De visar kanterna på de medeltida tegarna, kanske femton meter breda, klassiska s k bandparceller. Kanske från yngre järnålder eller tidig medeltid.

På eftermiddagen satt jag ute i växthuset hemma medan en åskskur drog förbi, såg på och lyssnade till det häftiga regnet och läste i första bandet av "Det svenska jordbrukets historia" om övergången från fluktuerande till fasta åkerindelningar, hur detta kom att lämna spår på marken, spår som vi ännu kan se.

Röjning och markering av nya åkrar var naturligtvis en ekonomisk investering. Men det var också en symbolisk.

"... genom synliga spår som rösen och stensträngar markerar en folkgrupp eller en individ sin närvaro i ett område och sitt hävdande av marken. [ ... ] Åkersystem kan i den meningen ses som en jordebok skriven på marken. I denna tolkning ligger en väsentlig del av förståelsen för de gotländska, västgötska och danska stora åkersystemen. [ ... ] Fastläggandet av hävden har lett till att man i flera generationer efter den första röjningen haft ett minne, ett dokument, skrivet i marken efter den som först röjde."

Ett dokument, en text som alltså ännu kan läsas.

(Det svenska jordbrukets historia. [Bd 1], Jordbrukets första femtusen år : [4000 f. Kr.-1000 e. Kr.] / [Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren]. - 1998.)

Kärleken är blind (och jag är slarvig)

2011-05-20T11:25:00.003+02:00

Strandpromenaden i Varberg, tidigt fredag morgon. Den uppvaktande koltrasten blir snabbt lämnad ensam med sin sång, men fortsätter ändå.

PS dagen efter: Här blev det mycket fel i hastigheten. Först jag skrev stare i stället för koltrast. Sen kan jag visst skilja en hane från en hona när det gäller koltrastar. Så hela grejen med det här inlägget faller. Men jag låter filmen vara kvar. Sången är i alla fall vacker. Kanske var det en yngre koltrast som lyssnade till en äldre, ville plocka upp några gångbara strofer?

Upplyftande undergångsvisioner i maj

2011-05-19T08:34:00.002+02:00

I morse när jag hämtade morgontidningen ute vid vägen, i ett ganska milt regn, lyssnade jag en stund till koltrastens improvisationer. Våren är underbar, en hoppets och förnyelsens tid. Men nu lite om undergångsvisioner...

Jag har läst H. G. Wells "The time machine" och det inte (bara) för att förvåna och kanske glädja en bloggläsare från norra delen av Sverige - nej, så här var det: jag sorterade och plockade in lästa böcker i hyllorna och stötte då på en av de senaste årets mest fascinerande läsning, Giacomo Leopardi. Närmare bestämt slog jag upp "Vilda tuppens sång" i "Valda skrifter" och läste:

"Var punkt av världsalltet störtar mot döden med sällsam outtröttlig sällsamhet. Endast världsalltet självt tyckes stå över vissning och förfall [ ... ] En tid kommer, då detta världsallt och naturen själv skola vara slocknade. Och liksom det funnits väldiga mänskliga riken och herradömen, av vilkas underbara, en gång allbekanta öden intet tecken, intet rykte nu något förtäljer, så skall det komma en tid, då det ej finns ett spår mer, som förtäljer om vår värld och dess vilda öden och lidanden. Endast öde tystnad och väldig ro skola uppfylla det oändliga rummet. Så skall alltets liv förgås och upplösa sig med sin fruktansvärda gåta, av ingen förklarad, av ingen begripen."

Vilket ledde tanken (och mina steg) till mitt numera rätt slitna exemplar av Lars Gustafssons "Stunder vid ett trädgårdsbord" (Alba, 1984), där han i de tre inledande essäerna skriver om estetik kring år 1900, och visar hur man då på olika sätt vände sig bort från den framrusande industrialismens råa verklighet. Mot utvecklingsoptimismen ställs en utvecklingspessimism.

Gustafsson skriver bland annat om Rilke och om dennes vistelse i konstnärskolonin Worpswede i mosslandskapet nordväst om Bremen, i ett landskap orört av industrialismen (men det var det inte; man bröt torv), där han fann barnslig oskuld och innerlighet, ett landskap som stod stilla, i motsats till modernitetens våldsamma acceleration, en negation av den framväxande modernitetens brutala teknik och industri.

"Det är konstnärskoloniernas tid", skriver Gustafsson, "målarna drar ut och slår sig ner i luft och ljus och studerar vatten och vind" - men på bekvämt avstånd från större städer med konsthandlare och teatrar. Man vänder ryggen åt det moderna. Det är en frånvändhet, en "tankspriddhets-estetik", ett nej till de tekniska framstegen.

Den alltid snillrike Gustafsson gör sedan, efter att ha citerat en vacker dagboksnotis av Rilke som belyser dessa sekelskiftets antimoderna stämningar en, som han skriver, halsbrytande sammanställning och citerar H G Wells.

Wells tema är den vetenskapliga och industriella utvecklingen. "Kring det väver han ett spindelnät av spekulationer, där alltid vibrationerna från någon jättespindel tycks fortplanta sig genom nätet. Skall framstegen visa sig ha ett egenvärde eller ska det falla samman som ett korthus?" Genom någon apokalyptisk hemsökelse, en katastrof?

"Eller också alldeles stilla, genom den vemodiga insikten att naturen är starkast i det långa loppet, att solnedgången ska vinna över soluppgången och att en gång alla landskap ska vara lika fria från järnvägar och masugnar igen som de var i begynnelsen. [...] Framtiden rymmer en ödslig hemlighet."

Det är ett avsnitt av "The time machine" (1895) som citeras, där tidsresenären i sin märkliga maskin lyckats resa så långt fram i tiden han kan komma, kanske 30 miljoner år, och landar på en ödslig strand:

"Jag stannade mycket mjukt och satt på Tidsmaskinen och såg mig omkring. Himlen var inte längre blå. I nordost var den svart som bläck, och ut ur mörkret lyste, stadigt och klart, de bleka vita stjärnorna. I zenith var det djupt indiskt rött och stjärnlöst, och mot sydost blev det ljusare intill en glödande purpur, där, avskuren av horisonten, solens ofantliga skrov låg rött och stilla. [ ... ] Maskinen stod på en sluttande strand. Havet sträckte sig bort mot sydväst, för att resa sig i en skarp ljus horisont mot den skumma himlen. Det fanns inga vågbrott och inga vågor, ty inte ens en vindfläkt rörde sig. Bara en lätt oljig dyning steg och föll som en stillsam andning och visade att det eviga havet rörde sig och levde."

Vad tidsresenären ser, menar Gustafsson, är jorden på väg in i värmedöden, där den totala entropin härskar i universum, det sista stadiet där tiden (kanske) tar slut.

Episoden speglar inte huvudtemat i "The time machine" (till det, den sociala kritiken, ska jag kanske återkomma - ett annat fynd i hyllan var en essä av Sven Lindqvist), den visar snarare en utvecklingspessimism driven till sin spets, lik den hos Leopardi.
Jag vet inte riktigt varför jag dras till den här sortens radikala pessimister. Kanske för att de är upplyftande på något sätt. Eftersom allt går åt helvete på både medellång och lång sikt (och ibland på mycket kort), så kan man glädja sig desto mer åt det som ges... Det ljusa är alltid ljusare mot en svart bakgrund.

Jag väckte en fjäril

2011-05-14T17:17:00.001+02:00

Inte bara en lång, varm sommar ligger framför oss, utan även en lång, kall vinter.

När jag ägnade mig åt att stapla ved i eftermiddags väckte jag en vacker fjäril, kallad påfågelsöga.

Mobilfilmen är väl inget mästerverk, men...

För drygt två år sedan hände samma sak. Bilden jag tog då är väldigt vacker. Se den här.

Nu har det börjat regna och jag kan sitta inne och läsa H. G. Wells "The time machine", i en bastant volym, "The complete short stories of H. G. Wells", utgiven av Ernest Benn i London 1966.

Hur det kommer sig ska jag (kanske) återvända till.

En underbar roman

2011-05-09T17:52:00.007+02:00

Karin Stensdotters nya roman, som heter just "En underbar roman", och som ges ut i dag på Tusculum förlag, är verkligen en underbar liten roman.

Det är lätt att läsa igenom den bara, att roas och bli rörd av mötet mellan den äldre damen Gertrud och hennes nioårige brorsdotterson som kommer på en veckas besök till Paris under höstlovet.

Gertrud kom som ung fotograf på ett fotouppdrag till Paris för trettio år sedan, fann kärleken hos en man och hans två barn och valde att stanna kvar.

Nu, långt efter mannens död och med barnen vuxna, lever hon ensam. Redan i inledningen tecknas hon med få meningar som en ganska bestämd och osentimental vithårig dam som är noga med mathållningen.

Hon har minnen från en barndom och uppväxt i ett svunnet Sverige, minnen som väcks till nytt liv genom mötet med barnet Harry. De finner varandra och Harrys teknikkunnande och hans digitalkamera får henne att på nytt se världen i bilder. De går runt och fotograferar och pratar och Gertrud lär sig nya saker och Harry får smaka på mat tillagad av riktiga råvaror.

Det finns en ljus ton genom boken, en ton av hoppfullhet, av att det inte är för sent, att erfarenheter ännu kan utbytas mellan generationer.

Harry är en osedvanligt klok liten pojke och när han frågar Gertrud varför hon inte flyttat tillbaka till Sverige inser hon att det är nödvändigt att en människas minnen har en plats för att hon ska förbli verklig - och Gertruds plats är Paris, staden som är "som en kalkavlagring i hennes hjärtas kammare".

I Sverige skulle minnena av det liv hon en gång valde att leva blekna bort och det skulle vara som om det aldrig funnits.

"Så det är minnena som får henne att stanna kvar, minnena som behöver staden och stenen och orden och dofterna för att inte blekna."

Det är i denna insikt som jag tror att romanens hjärtpunkt finns, dess anledning att finnas till.

"...själva minnestråden, den som gör att man sitter ihop och är en hel och utåt sett förnuftig och sammanhållen skapelse."

Nej, man ska inte låta sig luras av lättlästheten, av det till synes enkla i historien, man bör läsa om och läsa långsamt och stanna upp, i formuleringar som de här ovan.

Språket är bildrikt och färgerna och nyanserna är många, ibland är det lättsamt, ibland går det ett stråk av vemod genom texten. Det sistnämnda tycker jag mycket om.

Det främlingsskap inför utvecklingen i Sverige som Gertrud ger uttryck åt (och som jag känner igen från Karins bloggtexter) kan jag ibland tycka vara alltför lagda i Gertruds mun; de bryter av flödet och skaver lite mot helheten. Någon enstaka formulering är också "icke-Gertrudsk".

Men på det hela taget är det här verkligen en underbar roman.

Saknar jag något? Jag vacklar här... Å ena sidan är romanen som den är, en kort men avrundad helhet, med pregnanta bilder och med nödvändighet i många stycken bara antydande.

Å andra sidan blir man nyfiken på Gertruds historia, man vill veta mer. Och väninnan Helen, hur var det med henne? Men det vore ju en annan roman...

Läs en intervju med Karin om boken på förlagets sidor här.

Blodbokens blad

2011-05-08T19:03:00.008+02:00

Blodbokens blad är nu som vackrast: tunna, mjuka, solgenomlysta och skiftande i färgnyanser som jag inte kan beskriva.

Det blir mycket trädgårdsarbete och annat göra utomhus nu, dessa vackra dagar med försommarvärme. Det blir inte mycket läst, annat än Karin Stensdotters "En underbar roman". Jag läser den för andra gången och funderar på vad den egentligen handlar om.

Karin skriver själv här inför utgivningsdagen.

"Literature is news that STAYS news"

2011-05-06T09:02:00.014+02:00

Ezra Pound var en alltför sträng lärare i "The ABC of reading", som jag befarade...

Han ville att jag skulle läsa lyrik på originalspråken, och helst lära mig provencalska...

Men boken är bitvis mycket rolig.

"Gloom and solemnity are entirely out of place in even the most rigorous study of an art originally intended to make glad the heart of man."

Pounds omdömen är ofta drastiska och mycket bestämda. Kvalitet hos litteratur kan mätas objektivt, menar han. Och mätstickorna ger han i form av en samling dikter och diktutdrag, mest engelsk poesi från Chaucer och framåt.

Man kan nog säga att verklighetssinne är en dygd han sätter högt.

Chaucer var t ex bättre än Shakespeare.

"As to the relative merits of Chaucer and Shakespeare, English opinion has been bamboozled for centuries by a love of stage, the glamour of the theatre, the love of bombastic rhetoric and of sentimentalizing over actors and actresses; these, plus the national laziness and unwillingness to make the least effort, have completely obscured the values."

"Good writers are those who keep the language efficient. That is to say, keep it accurate, keep it clear."

Och Pound citerar sig själv, från "How to read":

"Great literature is simply language charged with meaning to the utmost possible degree."

"Literature is news that STAYS news."

Trivia 2

2011-05-03T08:55:00.016+02:00

Jag fortsätter med trivia...

Det är en trivial sanning att människan genom historien, från en blygsam början med tecken inristade i stenar och under det senaste hundra åren i ett teknikdrivet, accelererande tempo och i alltmer sofistikerade medier, lagrat alltmer av sin kunskap utanför huvudet.

Och att detta har lett till att en allt större del av kunskapen finns lagrad som obearbetad information, alltså bara potentiell kunskap. Vilket skapat missförståndet att information är lika med kunskap.

På ett kanske inte alltför avlägset sätt kan man se mina gårdagsfunderingar kring min elektroniska kalender i detta sammanhang.

Varför upplever jag det elektroniska mediet som mer opålitligt, mer obeständigt, än det handskrivna på papper?

För att det är mer sårbart, beroende av tekniska prylar och tillgång till el?

Om ingen kan övertyga mig om motsatsen tror jag att det faktiskt är så att det är mer sårbart.

Av naturliga skäl har vi inga elektroniskt lagrade texter från 1500-, 1600- eller 1700-talet.

Men en stor mängd handskrivna och tryckta.

Kommer vi att ha kvar det vi idag lagrar elektroniskt om 300- 400- eller 500 år?

Nu har jag avlägsnat mig långt från kalenderfrågan, men ändå.

Allt är naturligtvis förgängligt, en skrift i vatten.

Men i det korta perspektivet, livstidsperspektivet, vill man (jag) bära med mig några spår av det jag gör, av mig själv. Kanske rentav lämna något efter mig.

Trivia 1

2011-05-02T10:16:00.015+02:00

I brist på allt - stoff, förmåga, inspiration - kör jag en serie trivialiteter, för att fylla dessa sidor med något...

Mitt nuvarande tillstånd med klara lässvårigheter fick mig att häromdan ströva runt i hyllorna hemma och därvid stötte jag på den här boken:

Aha! Kanske fanns där en bot, kanske skulle jag lära mig läsandets ABC och komma tillbaka till det där goda läsandet som jag minns det. Pound ser ut att vara en sträng lärare. Jag återkommer...

På titelsidan fanns en anteckning, "Köpenhamn, 29 okt. 1986".

På en sekund öppnades ett schakt i tiden och jag ramlade huvudstupa ner till några dagar i Köpenhamn för snart 25 år sen. Jag vandrade runt i minnena, en del positiva, andra ganska negativa.

Vad jag inte minns är om jag köpte boken där och då, eller om jag läste den. På bokens baksida finns en prislapp, £ 2.75, vilket motsäger att jag skulle ha köpt den i Köpenhamn.

Att det just var en anteckning som fick minnesbrunnen att öppnas får mig att tänka på en sak.

Sen årsskiftet använder jag min mobiltelefons elektroniska kalender, och bara den, för mina (i och för sig inte alltför omfattande) privata och jobbrelaterade kalenderbehov. Jag tycker det är smidigt, för jag bär ju med mig telefonen så gott som överallt.

Men ett visst obehag, eller vad jag ska kalla det, har smugit sig på. Jag rensar efterhand i kalendern. Och får en stark känsla av det oåterkalleliga hos tiden, att det som varit bokstavligen suddas ut, utan att lämna några spår efter sig.

Jag har en låda full med gamla kalendrar. Där finns spåren, anteckningarna. Som kan fungera som Köpenhamnsanteckningen, som minnesnyckel.

"To the lighthouse" revisited

2011-04-29T14:30:00.000+02:00

Hur bra en bok än är, hur man än sänker lästempot och kanske bläddrar tillbaka för att läsa om, slutar läsa och tänker efter, allt för att man bara inte vill att boken ska ta slut, så har man ju någon gång läst klart den sista sidan.

Men en bra bok (ja, i princip ingen bok) tar ju aldrig slut. Den är ett slags evighetsmaskin, så länge den finns och så länge det finns någon som kan läsa den.

Nu har jag läst Virginia Woolfs "To the lighthouse" för tredje gången på lite mer än ett år. Två gånger i original och nu en gång i översättning, "Till fyren", Bonniers 2010, översättning av Inga Lisa Munck och Sonja Bergvall.

Genom upprepad läsning av texten finns nu bokens värld i mig; människorna, husets rum, inredningen, stranden, solskenet och skuggorna, ljuset från den avlägsna fyren.

Eller: romanen har blivit en plats, en fiktiv del av världen, ett rum som jag kan gå in i, där jag kan gå runt, betrakta och begrunda de olika scener som spelas upp, lyssna till inre monologer och repliker, och de sägs ut och de spelas upp hur många gånger som helst, vid varje läsning...

Men allt är inte alltid likadant varje gång - nej, det tycks som om det hela tiden pågår något slags påverkan, något slags förändring, knappast hos texten, men i min läsning av texten och i mig när jag läser, där allt står i förbindelse med allt. Plötsligt kan ljuset falla på ett nytt sätt. Ingen läsning är den definitiva, som tömmer ut alla tänkbara innebörder. Varje förståelse, varje tolkning öppnar samtidigt för andra - nya vinklar, nya samband, teman som återkommer.

Jag vill väl kanske inte gå så långt som till att säga att den här boken är outtömlig, men… inom ramen för en läsares (alltför korta) liv är den god för flera återbesök.

Jag har skrivit om den här och här och här.

Varför ska man inte ägna en bok som denna många omläsningar? Det finns en fara i bokslukandet, det snabba konsumerandet. Bättre att smälta några få böcker, som betyder något, än att läsa många, lättsmälta och lätt glömda, även om sådan läsning också är nödvändig

Påskhelgens sista timmar

2011-04-25T20:35:00.005+02:00

Denna påskhelg har inte bara ägnats åt brasor och brännvin och god mat och goda vänner, nej, trots det osannolika sommarvädret är siktet till viss del (om något sådant är möjligt för ett sikte) inställt på den kommande vintern.

Mina rader om Gunnar Petterssons "Idiotikon", här och här, har fått Gunnar att skriva ett långt och intressant inlägg om boken och dess bakgrund. Det är inte varje dag som ens läsning får en sådan respons...

Den stora påskelden

2011-04-24T09:40:00.007+02:00

Årets traditionella påskeld blev rekordstor. Den syntes vida omkring, grannar strömmade till och vi förenades alla i en arkaisk fascination inför eldens kraft.

Jag hade på förhand, i smyg, varnat alla påskkäringar och upprättat en flygförbudzon, så de höll sig undan.

Idiotikon.2

2011-04-23T09:38:00.011+02:00

Jag lovade ju att återkomma om Gunnar Petterssons "Idiotikon".

Nu har jag läst och vänt och vridit på den här boken ett par gånger.

Som jag skrev tidigare är det en bok som får mig att fundera. Det är en tunn volym, 78 sidor, men den har mycket hög densitet.

Framställningen är fragmentarisk. Jag läser den som ett kompilat av författarens noteringar, utkast och skisser, nedtecknade för vidare bruk. Och till viss del består den av dagboksanteckningar. Men kanske finns en djupare struktur som jag inte ser?

Ämnena för de kortare eller längre styckena varierar, här finns språksociologi, engelska femtiotalsromaner, den stora gruvstrejken och Thatcher, en analys av nordeuropeisk pornografi, Ezra Pounds poesi. Med mera.

Här finns GP:s dagliga liv och rutiner:

"Jag arbetar i ett skjul ute i trädgården, cirka 2,5 gånger 4 meter. Väggarna är av vitmålad masonit. En röd matta på golvet. Mina två naturliga ljuskällor är de räfflade dörrfönstren och ett takfönster, med innerfönster av glas och ytterfönster av korrugerat plexiglas...[ … ] Min hund ligger på golvet och drömmer; en spindel konstruerar ett nät mellan mina lexikon och fönsterspringorna; en igelkott krafsar under golvet; grannens katt sitter i fläderträdet alldeles utanför; mesar och koltrastar och ekorrar springer fram och tillbaka över plexiglaset (jag har sett alla möjliga djur underifrån); ute på ödeområdet alldeles bakom skjulet finns rävar och harar och ugglor och katter och höns, och ibland Trevor, grannens anka."

Här finns också, tror jag, en plädering för ett slags poetik, eller en litteratursyn. Mot "luftdikten", som bedrar oss: "värdelösa papper". Mot samtida romaner, som slutat vara upptäckter och blivit artificiella uppfinningar, avsedda att slå ihjäl ett par timmar. För indikativformen, i motsats till konjunktivformen, för att se verkligheten som den är.

Men framför allt är det, tror jag, en bok som handlar om Gunnar Pettersson, svensk författare i frivillig exil, hans förhållande till språket, hans iakttagelser - och hans oro:

"Rotlösheten ger en lummigare språkväxt, men exilen kväver den. Jag verkar befinna mig i ett tillstånd av ständig översättning. Ortega benämnde det 'la miseria y esplendor del la traducción'. Också mitt språk (eller snarare, min idiolekt) verkar ha arkaiserats, antagit en förtvivlad prakt. Det är en långsam, petnoga förbannelse som vilar över orden."

Han skriver om skillnaden mellan författare som lever i politisk, påtvingad exil och de i "kulturell landsflykt", och menar att den senare exilen kan vara "av bittrare art. Den måste baseras på en medveten och accepterad och fortlöpande separering av språket från dess ursprungliga samhälle..."

"språket tillhör inte någon annan än honom själv, det är allt han äger […] ett språk som är sitt eget hemland"

Här finns också en diskussion om populärkultur och högkultur i ljuset av den medieteknologiska utvecklingen.

Skriven 1985, då det som var nytt var digitalt ljud, CD, video, portabla bandspelare, pekar den ut den utveckling som vi alla sedan dess kunnat följa.

I "förgrundskulturen" är allt yta, allt är snabbt tillgängligt, flyktigt och utan djup. Inget lämnas outtalat, allt skrivs på näsan, inget lämnas att tolkas. GP tar upp Erich Auerbachs distinktion mellan 'homerisk' (ytlig) och 'gammaltestamentlig' (djup) kultur.

"Nu verkar det handla mer om förgrundskultur och bakgrundskultur; teknologin är den stora utjämnaren och alla skillnader mellan alla kulturuttryck är nu en fråga om graden av närhet till teknologins centrum, alltså i stort sett 'massmedia'."

Det är en bok med många trådar att dra i. Ibland leder de ingenstans, man blir sittande med tråden i handen och undrar. Men lika ofta leder en tanke, ett namn, till att ens nyfikenhet väcks: det där måste jag nysta vidare i.

Några saker blir jag bara inte klok på. Boken inleds och avslutas med ett påstående att Gunnar Pettersson är en reinkarnation. Vem är det som dör under de timmar midsommaren 1951, då GP föds?

Vilka är "de ögonblickliga, stensäkra bevis på min tidigare existens" som denne dock hinner överlämna?

Och varför letar GP efter bevisen i sina papper, och där hittar "hela fristående system av ord, konturer av en annan mening?

I en avslutande dagboksanteckning, 25.2.85, skriver GP: "Något har dött ut i mig det senaste året. Nej, inte i mig. Hos mig. Om mig. Kan man sluta vara en reinkarnation?"

Och: "Jag tillhör inte honom längre. Någon annan tillhör mig." "Jag är nu föregångaren."

Varför finns här återkommande stycken umbäranden under flyktingströmmen över Lüneburgerheden, i Andra världskrigets slutskede? Vilket samband har de med uppgiften att GP:s "föregångare" deltog i kriget?

Som all god läsning slutar den här med några frågetecken.

***

Som ni förstår är det här en bok jag uppskattar. Lite märkligt att skriva om den här, när jag vet att Gunnar kommer att läsa. Men jag försöker skaka av mig känslan av tentamen...

En (elak?) läsnotis

2011-04-20T12:48:00.005+02:00

Jag läser Staffan Bergsten om metaforernas mästare, "Tomas Tranströmer : ett diktarporträtt" (Bonniers, 2011).

Bergsten och Tranströmer är så gott som jämnåriga och, vad jag kan förstå, vänner. Därför (?) är det här en vördnadsfull bok; en lite omständlig, knarrigt akademisk och allt redovisande bok: barndom, uppväxt, relationer, arbete, liv och dikt. Allt ska förklaras och redovisas och allt förklaras och redovisas också.

Tranströmer är på något sätt fläckfri, utan skavanker. Och de skavanker som finns är inte så farliga. Han är ingen Ekelöf. (Och Bergsten skriver följdriktigt: "Av någon anledning har Tranströmer aldrig riktigt tagit till sig av Ekelöfs poetiska insatser, vare sig de tidiga eller sena.")

Ibland blir det komiskt när Bergsten ska visa på Tranströmers fläckfrihet, här i ett avsnitt om T:s militärtjänstgöring:

"Krigandet i betydelsen att skjuta ihjäl andra människor torde alltid ha varit honom totalt främmande, åtminstone för egen del. Som signalist var han också förskonad från sådana övningar. Längre fram i livet uttalade han sig vid flera tillfällen negativt om krig."

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar Tranströmer. Tvärtom.

Idiotikon

2011-04-19T09:44:00.015+02:00

Ett antikvariatsfynd: Gunnar Petterssons "Idiotikon", Janus förlag 1985.

"Idiotikon"? Lexikon över idiotier? Eller för idioter? Nej, "En ordbok begränsad till en särskild dialekt eller innehållande ord och fraser som är typiska för en viss del av ett land", upplyser en inledande text.

Det är en tunn bok, och det är sådana jag behöver nu. Den har en underbart formgiven omslagsbild. Den verkar helt förlagsny och det knastrar oroväckande när jag försiktigt bläddrar upp den. Men, nej, de lätt gulnade bladen hålls på plats av limningen.

Jag börjar läsa några sidor. Och blir snart förbryllad. I inledningen till första stycket, "Självporträttet som polemik" säger sig författaren vara en reinkarnation av någon, av en man som skadades under andra världskriget. Deras liv överlappade varandra med några timmar, en junilördag 1951. Det förekommer också några citat, av okänt ursprung. Jag blir inte klok på vad det här är. Men det kanske inte är meningen?

Det handlar i alla fall, inledningsvis, om språk och om poesi, om Ezra Pound och ekonomi och om exilens språk.

Jag kommer inte så långt nu. (Jag lever ju med nödvändighetens ok över axlarna).

Men jag stannar till och stryker för:

"Jag är också, om nu sådana finns, en indikativ-människa i en konjunktiv-värld. Mitt naturliga modus är yttrandets överensstämmelse med kända fakta, när man inte behöver beledsaga ett utsägessätt med en önskan. Jag ville inte jag vore, jag vill det jag är."

"Det har gått begär i de enklaste iakttagelser. Och det har gått litteratur i den bästa poesin. Det finns få eller inga ställen kvar där man kan sluta tänka sig, inga fristäder för den sanna, långsamma iakttagelsen ("free, long looking"), de långa tysta dagarna utomhus."

Jag återkommer.

I det starka vårljuset blev saknaden tydlig

2011-04-15T20:34:00.004+02:00

I söndags gick vi längs en cykelbana i ett av de snabbt växande bostadsområdena i utkanten av stan. Över oss en vidöppen, blå himmel och ett starkt solsken som reflekterades i de inglasade altanerna. Det var den första riktiga vårdagen.

För inte så länge sedan var här steniga betesmarker, i sluttningen ner mot åkrarna. Och därborta det som var min mammas barndomshem, småbruket där hon växte upp, som nu förvandlats till en mindre hästgård, snart på väg att slukas upp av stadens expansion.

Jag tänkte på att detta var min mammas väg in till skolan i stan, till den stora folkskolebyggnaden i rött tegel.

Jag gick med henne här för några år sedan. Hon berättade om människor som bott i hus som nu var borta, om platser där hon lekt, om händelser i barndomen.

Minnena kom till henne, väckta av platsen.

Vi gick långsamt, stannade till. Hon höll mig under armen. Där låg brostenen över diket. Hagen där hästen gick.

Hennes anletsdrag spända, ansträngda. Ryggen krum.

Samma spända anletsdrag, samma krumma rygg, som jag nu ser hos äldre damer med rullator som jag möter på stan.

Nu gick jag här och jag tänkte på henne med saknad.

I det starka vårljuset blev saknaden tydlig.

Morgonläsning

2011-04-13T09:21:00.001+02:00