lördag 18 mars 2017

Måste man vara en ko för att göra läsandet till en konst?

Det har nog inte undgått någon av mina läsare (du lilla tappra skara...) att jag menar att man bör läsa långsamt och eftertänksamt. Men ibland läser jag nog alltför hastigt, kanske beroende på att det hela tiden dyker upp intressanta böcker som jag bara måste läsa.

Som den bok som jag just nu håller på med, Michelle Boulous Walkers "Slow philosophy : reading against the institution" (Bloomsbury Academic, 2017), där hon pläderar just för vikten av långsam, eftertänksam läsning. Hon är filosof, verksam vid University of Queensland, och mot en situation där filosofi vid de akademiska institutionerna bedrivs under alltmer tidspress ställer hon ett annat sätt att bedriva filosofi, där siktet inte är inställt på att snabbt uppnå systematik och resultat, utan att på att, likt antikens filosofer uppnå vishet. Alltså snarare "philosophy as a love of wisdom and a way of life, rather than simply as a desire (or a need) to know."

Botemedlet är ett långsamt, eftertänksamt, öppet läsande. Ett återvändande läsande. Ett läsande som tar den tid som behövs.

En av de många tänkare och författare som Boulous Walker tar upp i sin bok är Nietzsche som i "Om moralens härstamning" på ett lite överraskande sätt skrev om vikten av att läsa långsamt:
"För att [...] göra läsandet till en konst är det framförallt ett som fordras - just det som i våra dagar blivit allra grundligast bortglömt (därför lär det väl också dröja innan mina böcker blivit 'läsbara'): man måste vara en ko för att kunna prestera det - man måste nämligen kunna idissla..."

                                                                      *

Nietzschecitatet i Jan Sjögrens översättning. Det dyker också upp i Arne Melbergs "Läsa långsamt : essäer om litteratur och läsning (Symposion, 1999)

måndag 13 mars 2017

Zygmunt Bauman: "Retrotopia"

"Retrotopia" (Polity, 2017), så heter Zygmunt Baumans sista bok. Jag köpte och läste den så snart den fanns tillgänglig. (Som om det var nödvändigt att inte vänta ut den svenska översättningen... Jag måste sluta med det här beteendet.)

I alla fall. Om vi förr ställde hoppet om ett bättre samhälle till framtiden och om utopin var en kommande tid bättre än nuet, så ser vi nu allt oftare bakåt, försöker hämta hoppet där, ställda inför en framtid som bara inger skräck. Alltså en retro-utopi.
Det handlar då inte bara om högerpopulister. Optimism inför samhällsutvecklingen, någon?

I fyra avsnitt beskriver och analyserar Bauman vår tid. Rubrikerna är "Back to Hobbes", "Back to tribes", Back to inequality", "Back to the womb". Ska man kort sammanfatta så är allt i rörelse, allt är osäkert, "flytande" för att använda en baumansk term, det gamla gäller inte längre, nationalstaterna har förlorat makten över det globaliserade kapitalet, de rika berikar sig, gömmer sig i gated communities, de fattiga trycks ner i försämrade villkor, och därav denna nostalgi för det förflutna, när  kanske inte allt var bättre, men överblickbart och man visste vad man hade och inte levde i ständig osäkerhet, från sms-jobb till terrorhot. Alla problem och alla lösningar på problemen privatiseras.

Bauman citerar och refererar ymnigt från många källor, från sociologiska forskningsrapporter till dagstidningsartiklar. Han citerar också Marx' ord från "Louis Bonapartes adertonde Brumaire":
"Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter, som är omedelbart för handen givna och redan existerande."

Men om man ska utläsa något om strategin för ett bättre, säkrare och mer demokratiskt och jämlikt samhälle, så ligger det inte åt det marxistiska hållet. Istället hittar man i det sista avsnittet ett långt citat (med motiveringen "and here I quote it verbatim as it sholuld be learned") av påve Franciskus om behovet av dialog över kulturgränserna för att uppnå fred och frihet.

Det finns otvivelaktigt ett gap mellan vad som behöver och måste göras för att ändra riktning på utvecklingen och vad som kan göras. Bauman slutar med dessa, föga uppmuntrande, ord:

"More than at any other time, we - human inhabitants of the Earth - are in the either/or-situation: we face joining either hands, or common graves."