måndag 22 december 2014

De sociala medierna och jag, ett slags julhälsning

Efter sju års bloggande, ett år på Facebook och då och då en bild på Instagram frågar jag mig: hur i all världen har det här gått till? Varför finns jag i sociala medier? Och vem är jag i sociala medier?

[Och här skulle följa ett längre analytiskt resonemang kring mina bevekelsegrunder. Men det strök jag.]

Det jag kan säga inför årsskiftet är att jag kommer att sträva på, på det sätt jag kan, med notiser om min läsning och lite tankar kring den. Inte med samma entusiasm som de första åren. På sparlåga första halvåret, kanske lite mer senare, när mer tid kommer att ges. Kanske.

I backspegeln ser jag ändå att min vingliga väg har avsatt en del respons och kommentarer. Och jag är numera oftast en mer uppmärksam läsare. Att försök sätta ord på läsupplevelsen förstärker den. Värdet av mina anteckningar får vara vad det är, take it or leave it.

Men framförallt har den här tiden skapat kontakter med andra läsare och skrivare som jag inte för allt i världen skulle vilja vara utan. Ni vet vilka ni är. Om jag drar en cirkel med början i Uppsala, så tangeras bland annat Stockholm, Wien, Zagreb, Paris och London.

Till er och till andra som förirrat sig hit vill jag skicka en önskan om en god jul ett gott nytt år!

Vy över Sandgärdet, 19 december 2010.

tisdag 9 december 2014

Mer Modiano

Efter att ha läst "Place de l'Etoile", "Lilla smycket", "Dora Bruder", "De yttre boulevarderna" och när jag nu är mitt inne i en mycket långsam läsning av "Nätternas gräs" kan jag nog säga att jag drabbats av akut Modianoförgiftning.

Ni, kultiverade läsare, har säkert redan läst Modianos nobelföreläsning, men här finns den på svenska i alla fall: http://www.nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2014/modiano-lecture_sv.html

Slutorden lyder:

"Jag tror tyvärr att det har blivit omöjligt att gå på spaning efter den tid som flytt med samma kraft och klarhet som Marcel Proust. Det samhälle han skildrade var artonhundratalets, och det var fortfarande stabilt. Prousts minne levandegör det förflutna in i minsta detalj, som en "tableau vivant". Jag har intrycket att minnet numera är långt mindre självsäkert och att det ständigt måste kämpa mot glömska och amnesi. Under detta lager, denna massa av glömska som täcker allt, går det bara att snappa upp fragment av det förflutna, spår som upphör tvärt, flyktiga, nästan ogripbara människoöden.
Men förmodligen är det romanförfattarens kall att på glömskans stora vita ark blåsa nytt liv i några halvt utplånade ord – isberg som har lossnat och driver omkring på havsytan."
Om Modiano har rätt vet jag inte. Men all den "information" som pockar på uppmärksamhet kanske just genom sin mängd döljer mer än den informerar. Blir till en "massa av glömska som täcker allt". 


fredag 5 december 2014

Några rader om "De yttre boulevarderna"

Jag fortsätter att läsa Patrick Modiano. Det är inte lätt att skriva om denna läsning, men här några rader i alla fall.

Patrick Modianos "De yttre boulevarderna" inleds med en beskrivning av ett svartvitt foto av några män och kvinnor i en bar på ett lantligt värdhus i en by utanför Paris i juli 1944.
På bokens sista sida får bokens berättare, som kallar sig Serge Alexandre, just detta foto i sin hand av värdshusvärden, med uppmaningen att han som är så ung hellre borde tänka på framtiden - men tvärtom är fotot utgångspunkten. Hela boken är en sons imaginära resa bakåt till juli 1944, till kretsen av dessa män, varav en är hans far.

Sällskapet i baren är skumraskfigurer, svartabörshajar och antisemiter, som skamlöst utnyttjar den tyska ockupationens möjligheter för att göra sig förmögenheter. En av dem är Serge Alexandres far, som trots att han är jude deltar i affärerna, men på nåder, hunsad och förnedrad. Situationen är spänd. De lyssnar på nyhetssändningar och anar att deras tid snart är ute.

Från att vara en beskrivning av ett foto glider texten över i en skildring där - den då ofödde - sonen plötslig deltar i skeendet. Han umgås med sällskapet och vämjes. Varför är han där? För att han vill veta vem hans far var.
"Att gräva ner mig i denna fysiskt och psykiskt osunda miljö; att behöva umgås med dessa skumma individer; att ge akt på dig dag efter dag utan att förtröttas. Och alltsammans för denna hägring, denna avsigkomna figur! Men jag visste att jag skulle följa efter dig ända till slutet. Faktum är att du intresserade mig, 'pappa'. Man är alltid nyfiken på sitt ursprung."  
Boken har tre tidsskikt: nuet, då Serge får fotot och sedan skriver; 1944, fotots tid, som han förflyttar sig till; och så Serges tonår, då fadern hämtar honom från en internatskola och då de lever en tid tillsammans och försörjer sig på diverse udda sätt, innan fadern efter att - kanske, kanske inte - försökt knuffa ner sonen framför ett tåg i metron och sedan lämnat honom utan att de återses igen.

Fadern känner inte igen sin son. Eller vill han inte? Sonen söker faderns sällskap, men avslöjar inte vem han är. Hela skildringen är drömlik. Saker sker som inte är möjliga. Så till exempel mördar Serge en av de skrävlande antisemiterna, sedan denne talat illa om fadern.    

Sonens känsla för fadern är en solidaritet, trots allt - trots faderns deltagande i en smutsig hantering och trots hans lismande servilitet och trots att fadern övergivit honom och trots händelsen i metron.

"Romanen handlar om en saknad, men genom en konstruerad projektion" skriver Per Arne Tjäder i sin bok om Modiano.

Tjäders bok är en guldgruva om man vill fördjupa sig i Modianos författarskap. En djup gruva, ändå lättläst.


Modiano, Patrick: "De yttre boulevarderna". Elisabeth Grate bokförlag, 2014.
Tjäder, Per Arne: "Gare d'Austerlitz - en bok om Patrick Modiano". Daiadalos, 2014.