söndag 26 januari 2014

Jag har inte gått i ide

Nej, Hallands tuffaste vandring slog inte ut mig. Och jag har inte gått i ide.

Men om inte självbevarelsedriften - den där som består av sociala hänsyn och försörjningsmässigt tvång - vore så stark, så skulle jag denna vintermånad leva ett vegeterande liv, röra mig längs en upptrampad stig mellan vedförrådet och utedasset (om jag haft något) och in till soffan, där jag skulle ligga och grubbla över vinterns och tillvarons hårda villkor, fast i en rundgång av dystra tankar.

Men varje dag ger jag mig ut och iväg och spelar rollen av välanpassad yrkesman och det med viss framgång. Åtminstone tror jag att ingen märker hur det är ställt.

Så det går trögt med läsande nu.

Jag har i alla fall läst Hans Fallada: "Ensam i Berlin" (Lind&Co, 2013), en bok som var både svår, ja, nästan plågsam, att läsa - och samtidigt en skickligt komponerad bladvändare. Det är en verklighetsbaserad berättelse om hur ett äldre arbetarpar i krigets Berlin 1940 börjar lägga ut handskrivna meddelanden i trappuppgångar med uppmaningar till motstånd mot den nazistiska regimen, åtminstone inledningsvis i tron att budskapet ska få genomslag. Och om hur Gestapo långsamt ringar in dem och hur de oundvikligen slutar i tortyrkammare och avrättningsrum.
Runt om dem ett krigsberlin med hängivna nazister som trakasserar och berikar sig på kvarvarande judar, med korrumperade ämbetsmän och med samvetslösa angivare. En fruktansvärd bild av livet i en totalitär stat och en tankeställare: hur skulle du agera under sådana förhållanden? Hur stark är din personliga moral?

Som kontrast till denna läsning flydde jag till Alice Munros noveller, som utspelas i en helt annan tid, i en helt annan värld, med det vanliga livets dramatik. "Kärlek, vänskap, hat" är den svenska titeln på en av samlingarna och den återspeglar vad novellerna handlar om.
Jag ska villigt erkänna att jag under nuvarande förhållanden läser alltför okoncentrerat. Novellernas handlingar flyter ihop. Ofta har jag läst första halvan av en novell ena dagen och den andra dagen efter och inte lyckats knyta samman handlingen. Det är många människor, många relationer, många tidsskikt, många återblickar. Men på något sätt stannar en stämning kvar efter läsningen: ett slags osentimentalt vemod: så här är livet, det händer saker, vi kan inte alltid kontrollera det, vi förstår inte alltid varför allt blir som det blir. Det är en stämning som andas försoning.

söndag 12 januari 2014

Hallands tuffaste vandring?

Hallands tuffaste vandring?

Genom reservatet går vandringsleden Skogsbostigen. Rundan är 5,5 km lång och har en sammanlagd stigning på 250 höjdmeter. Detta kan mycket väl vara Hallands mest krävande vandringsled eftersom den går upp på fem av reservatets sex branta kullar. Glöm inte vattenflaskan och räkna med några timmars tuff motion. Belöningen blir milsvida utsikter och fascinerande skogsmiljöer.

Så beskrivs Skogsbostigen av Länsstyrelsens naturvårdsenhet. Eftersom vi försummat att vandra under alla helgerna så valde vi detta alternativ för en söndagsvandring.
Vinden var iskall men en blå himmel skymtade bakom molnen och så småningom dök solen upp. Stigen börjar med en rejäl brant upp till Hiaklittens topp. Cirkulationsorganen fick bekänna färg, men utsikten mot Byasjön och bortom den är fantastisk.


Sedan ner i en dalgång och upp över en bokskogshöjd och ner igen. Det var blött i hålorna efter allt regnande. Här och där kullblåsta träd.


Här tog vi oss över bäcken innan stigningen upp på Skaltaberg började.


Och sedan ner till vägen mellan Ästad och Angryd och tillbaka till parkeringen och eftersom vinden var om möjlig ännu kallare nu intogs lunchmackorna i bilen. Två timmars rejäl motion med belöningen att med gott samvete lägga sig på soffan och läsa...

fredag 10 januari 2014

Att vara sig själv

Jag läser Tomas Lappalainens porträtt av Sven Lindqvist i Magasinet Arena ( 2013, nr 6) och hittar ett citat från Lindqvists "Handbok", utgiven 1957. 
"De hemskaste ord jag vet är 'att vara sig själv'. För det första: vem är jag själv? Svara mig på det. Men om vi säger att jag 'själv' betyder min person sådan jag just nu upplever mig, så står innebörden i orden 'att vara sig själv' fruktansvärt klar. Skulle Ni kunna tänka Er att för alltid förbli sådan Ni just nu är? Ni är i så fall mycket annorlunda än jag."
När jag nu bläddrar i boken får jag lust att återuppta ett gammalt, avsomnat projekt - att läsa Lindqvist från "Hemmaresan" (1955) och framåt. Jag tror att jag har mer att hämta där nu, än vad jag hade för ett par decennier sedan.


onsdag 8 januari 2014

Att få vatten på sin kvarn är alltid kul.

Att få vatten på sin kvarn är alltid kul.

Den amerikanske journalisten och författaren Chris Hedges intervjuas av Sverker Lenas i en artikel i DN om hur "kulturindustrin" i Frankfurtskolans mening gör oss till lättmanipulerade undersåtar, ur stånd att förstå komplicerade sammanhang och fungera som medborgare.
"De handhållna apparaterna inkräktar på varje aspekt av ens liv. När man hänförs av de här elektroniska hallucinationerna förstelnar förmågan till komplexa tankar eftersom man behöver tid, tystnad och avskildhet för att kunna sätta sig och läsa. Vår pågående separation från det tryckta ordet har gjort det extremt svårt för människor att hantera komplexitet, men också att konfrontera vad som händer med dem."
Hedges menar att det finns ett direkt samband mellan expansionen av kulturindustrin och minskningen av läskunnighet. I USA är
"[n]ära en tredjedel av landets befolkning [...] antingen analfabeter eller knappt läskunniga – en siffra som ökar med 2 miljoner om året. Inte oväntat avspeglas den sjunkande funktionella läsfärdigheten också i medievanorna. År 2007 läste 80 procent av amerikanska familjer inte en enda bok. Samtidigt ser genomsnittsamerikanen på tv mer än fyra timmar om dagen."
När jag läser det här får jag vatten på min kvarn. Jag håller med. Det är ju så här illa det är. Men så kommer eftertanken. Hedges säger:
"I det här läget måste man bygga murar. Själv äger jag ingen tv, jag har ingen Facebooksida, ingen webbsida, jag twittrar inte. Jag läser varje kväll, men jag måste bygga murar för att klara av det. Jag vill inte att utarmad masskultur ska ge mig språket med vilket jag beskriver min verklighet"
Jaha. Det går alltså inte att befinna sig på båda sidorna om muren...
Att både ta sig tid till läsning i tysthet och avskildhet och att kommunicera sina erfarenheter via elektroniska medier. Men jag vill nog tro det, tillsvidare.


Georgius Agricola's De Re Metallica (1556).