onsdag 31 juli 2013

Mitt i sommaren

Jag sitter vid skrivbordet och ser ut genom fönstret på en mossbelupen stengärdsgård, ömsom solbelyst, ömsom i molnskugga. Framför den ligger en röd boll i gräset. En vit fjäril dansar runt. Gräset börjar få bruna fläckar. Åskregnen går oss förbi. Vinden rör sig i lönnarnas grenverk. Ute på Sandgärdet har det ekologiskt odlade vetet börjat gulna. Det är mitt i sommaren.


Och sommar betyder tid att göra saker som inte bestäms av arbetslivets ramar och regler. Men timmarna går och sekunderna tickar lika obevekligt som vanligt och om man inte kan stanna upp och finna det rätta lugnet så...  Nå, jag får ju en hel del gjort. Mest praktiska ting. Veden. Småreparationer och underhåll. Och så umgänget med nära och kära. De långa måltiderna. Ofta med ingredienser från egna odlingar.

Läsningen styrs av slumpen. Jag råkade se att Patricia Highsmiths Ripley-serie kommit i pocket. Under några kvällar, oftast ute i växthuset tills ljuset inte räckt till längre, har jag läst de tre delarna. Den första en omläsning. Baksidestexten talar om den charmerande psykopaten Tom Ripley. Och jag ska erkänna att jag under läsningen av den första boken på något sätt inte ville att han skulle avslöjas som den samvetslöse mördare han är. 

De två andra delarna, där Ripley fortsätter att mörda både för sin ekonomiska vinnings skull och för nöjet, blir mer av upprepningar av samma tema, med mer infernaliska och osannolika förvecklingar, skickligt komponerade, ja, men samtidigt försvinner "charmen" och jag får samma känsla som när jag råkar se en TV-trailer för någon av de otaliga underhållningsserierna med perverterat dödande som tycks pågå hela tiden.

Den mer seriösa läsningen får vänta. Snart augusti, mörkare kvällar, lugnare tider. Kanske.
Eller - jag har ju börjat läsa Gunnar Petterssons "Vad skall kungen göra nu?" - ska inte den räknas dit? 

onsdag 24 juli 2013

En bokjakt är över...

En bokjakt är över.
I två år har jag försökt få fatt i ett exemplar av Gunnar Petterssons "Vad skall kungen göra nu" (Norstedts 1987). Jag vet inte vad som hänt med restupplagan. Har den destruerats, har några få kvarvarande exemplar i spekulativt syfte gömts undan i ljusskygga samlares hyllor? Inte en träff på Antikvariat.net eller Bokbörsen.

Så härom veckan tittar jag in hos den eminente Per Olaisen i Falkenberg och för saken på tal. Det tar honom fem minuter att hitta ett ex!

Jag har nu en komplett samling av Gunnar Petterssons tryckta skrifter.

Återstår bara att hitta ett lämpligt lästillfälle för att avnjuta det som baksidestexten så lovande beskriver:
"Strax före gryningen den sjätte november 1799 föds ett gossebarn i Ettenheim i Baden. Men barnet är inte vilken person som helst. Fadern är hertigen av Södermanland, sedermera Karl XIII av Sverige. och hans mor den litterära hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta. Barnet föds dövstumt och föräldrarna överlämnar pojken, som kallas Stum-Joel, till en präst. Stum-Joel får så småningom en son som får en son... Och på 1980-talet heter ättlingen Axel Cory. I sin fantastiska skröna låter oss Gunnar Pettersson vara med om de egendomliga händelser som utspelas på Nationaldagen 1987 då hans majestät konung Carl XVI Gustaf får ett besked som får både hans tillvaro och tron att vackla."
PS:Boken kommer från en samling, "Billberg Collection", sökbar via Boknätet, vars (Boknätets, alltså) kommentar jag inte kan låta bli att återge:
"Det sägs att förlaget har en korg för "Antagna" och en för "Refuserat" - Ibland kan man tro att manuskript hamnar i fel korg."

lördag 20 juli 2013

Tiden

Ständigt jagad av tanken på tidens flykt och av känslan att jag aldrig hann med det jag ville läste jag under en period alla böcker jag kunde hitta om Tiden.
Jag ägnade mycket tid åt att söka svar på Gåtan. Under denna period förflöt tiden med oförminskad hastighet.

fredag 19 juli 2013

Cioran: pessimismen som levnadskonst

Jag lever inget eremitliv dessa sommardagar, långt ifrån. Jag är djupt inbäddad i det sociala livet.
Dock ges det stunder när jag kan fördjupa mig i ännu en bok av Tobias Dahlkvist, "Eremiten i Paris - Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst" (Ellerströms, 2013).

När jag läste att boken skulle komma ut beställde jag den genast.
Som någon kanske lagt märke till är pessimismen en grundhållning som ligger mig mycket nära. Eller snarare, den är min grundhållning.

Och då är Tobias Dahlkvists forskning något som man bara måste följa.
Man kan nog med fog utnämna honom till Sveriges främste kännare av den pessimistiska traditionen. Idéhistoriker och docent vid Stockholms universitet, med en "fäbless för dystra, reaktionära gubbar", som han själv skriver.

Här i bloggen har jag tidigare skrivit en del om hans "Förtvivlans filosofi. Vilhelm Ekelund och mottagandet av Giacomo Leopardi i Skandinavien" (Ellerströms, 2010) och "Nietzsche and the philosophy of pessimism. A study of Nietzsche's relation to the pessimistic tradition: Schopehauer, Hartman, Leopardi" (2007). Sök på Dahlkvist i bloggens sökfönster!

Och i den här boken skriver Dahlkvist som vanligt klart och intresseväckande, med akademisk akribi, men utan all akademisk stelbenthet och här och där dessutom med en torr humor. Och han har vänligheten att översätta citat, något som underlättar läsningen, åtminstone för mig.

Alla har vi väl som allmänbildade humanister läst något av Cioran; jag själv inte alls mycket, faktisk bara brottstycken här och där i olika sammanhang. Egentligen är det en felvänd ordning, att läsa om en författare innan man läser honom. Men i det här fallet är det nog inte fel.
Jag har fått uppfattningen att Cioran bara är en steril och sur dysterkvist. Men nu har Dahlkvists bok väckt mitt intresse för att verkligen läsa honom.

Jag ska här inte orda så mycket om Cioran i allmänhet, om hans skumma rumänska bakgrund, fascistsympatier och eventuella antisemitism, om hans väg till Paris och skrivande på franska och det legendariska eremitlivet, etc, läs istället här och här.

Och inte heller något om Ciorans texter eftersom jag nu inte läst honom ordentligt...
Men här några rader om Dahlkvists Cioranläsning, i alla fall.

Cioran kan nog sägas vara djupt pessimistisk i sin syn på världen och tillvaron. Men Dahlkvist menar att han avviker från den gängse pessimistiska tradition som utgår från Schopenhauer.

Han skiljer ut sig "genom sin konsekventa vägran att acceptera pessimismens anspråk att vara en filosofi." Ciorans pessimism har inga förklaringsanspråk, för honom behöver livets värde- och meningslöshet inte bevisas. Den är tvärtom ett banalt faktum.

Men däremot måste den uthärdas, om vi nu väljer att fortsätta att existera, om vi inte väljer självmordet. Cioran tycks hela tiden vara på gränsen.

Ett sätt att uthärda, att hantera meningslösheten, är att meditera över livets usla villkor. Att oförskräckt se sanningen om livet i vitögat.

Cioran, skriver Dahlkvist, "utvecklade ... en levnadskonst där viktiga teman ur den pessimistiska filosofin omvandlas till ett slags andliga övningar."

Dessa meditationer och andliga övningar kan ses som en radikalisering av levnadskonsten hos antika förebilder - stoiker, epikuréer, kyniker och skeptiker. De främsta förebilderna är Epikuros och Marcus Aurelius. Även Pascal och Nietzsche är viktiga.

Cioran talade visserligen om sitt skrivande som en i grunden meningslös sysselsättning. Dock hade det en terapeutiskt syfte. Dahlkvist menar att Cioran strävade efter att "inscenera" sitt eget liv som ett "exemplariskt pessimistiskt liv." Genom sina böcker kunde han tjäna som inspiration för andra som drabbats av samma insikt som han.
"Han gestaltar sig själv som någon som ständigt ansätts av pessimistiska tankar men som genom att överdriva och variera dem lyckas övervinna pessimismen. Han gestaltar den egna tillvaron som en kontinuerlig kamp mot mörkret, en kamp som han vinner just genom att i sina böcker ständigt meditera över pessimismen."
Genom att ständigt meditera, genom att överdriva och variera - älta, om man så vill - och driva in absurdum de begränsade teman som den pessimistiska livshållningen erbjuder kan en paradoxal effekt uppstå:
"Genom att koncentrera sig på att livet saknar mening öppnar sig en möjlighet att njuta av livet."
Att göra det bästa man kan av livet. En slutsats lika banal som - ja, livet. Det är väl det vi pessimister kan göra: att skratta åt eländet. Vi vet att den verkligt befriande humorn kommer ur de svartaste djupen. Den som kanske rentav försonar.

tisdag 16 juli 2013

Varför? Därför.

Varför? Därför.

(PS: jag har förstått att åtminstone en läsare inte förstått att Därför är en länk till en sida som förklarar varför jag inte är så flitig numera. Men så är det.)


Pieter Claesz, "Still Life with Skull and Writing Quill" (1628)

fredag 12 juli 2013

Aforism från vedbacken

"I min värld..." inleder folk ibland när de vill ge uttryck åt en personlig åsikt. Som om de hade en egen värld. Det finns dock tillfällen när jag önskar att det vore så, med tanke på åsikten.



Detta var den första i en serie "Aforismer från vedbacken", som jag innerligt hoppas avslutas i och med den. (Jaså, ni också...) Ja, aforismer är en svår konst. Och hur originell är min tanke. Finns den uttryckt på annat håll? Har jag (omedvetet) knyckt den?

måndag 8 juli 2013

"Hat & bläck"

Kristian Lundberg och Crister Enander har givit ut "Hat & bläck : en dialog om klasshat, litteratur och människans värde"(h:ström - text & kultur, 2013). Det är en brevväxling under ett år, mellan Malmö och Lund, mellan två kompisar som är överens i så gott som allt och snarare än en dialog, där åsikter bryts och en utveckling sker, är det två samstämda monologer, enahanda både innehållsmässigt och språkligt.

Det är en problematisk bok.

Lundberg och Enander vantrivs och plågas i det Sverige där en allt råare klasspolitik slår nedåt och klyftorna växer och där vänstern har svikit och konsumtionssamhällets ytlighet och brist på allvar har invaderat kulturen och gjort den till en lekstuga för trendiga medelklassmänniskor där det mesta handlar om karriär och positionering.
Folket, underklassen, de fattiga, har gjorts osynliga och blivit ointressanta för samtidslitteraturen. Den klassiska folkbildningen har helt försvunnit. Allt har blivit underhållning.

De vantrivs så till den grad att de känner klasshat. Och mest hatar de människor i medie- och kulturvärlden. Och pekar gärna ut dem.
"Jag spottar på dem. Jag pissar på dem. Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning. Säg ett namn och jag lovar att jag hatar människan bakom namnet." (Lundberg)
Enander funderar ibland på varför han känner avsky för vissa fullkomligt harmlösa och rätt menlösa personer, som flyter runt, avancerar, gör rätt saker, säger rätt saker, niger och bockar, skrapar med foten, dunkar rätt ryggar och "slickar rätt rövar."

Han säger sig inte missunna dem deras framgångar. Men problemet är att de sitter på positioner där det "borde finnas människor - äkta människor - som är genuint intresserade av litteratur, skribenter som skriver på allvar och av en inre drivkraft. Människor som skriver av nödvändighet."

Nej, han bryr sig inte om de där personerna. "De är mig likgiltiga, om jag ska vara ärlig." Men det varar inte länge. För några rader senare börjar blodet bulta i tinningarna och hatet bryter ut och han begår det ena karaktärsmordet efter det andra. En Andreas Ekström, en Anders Ehnmark, en Per Svensson och en Göran Palm.

Hatet och ilskan och - jag kan inte läsa det på annat sätt - hans känsla av att orättfärdigt vara berövad en mer framträdande och inflytelserik position i offentligheten gör att Enanders språk plötsligt brister ut i formuleringar som
"Han representerar förfallet, förflackningen som sprider sig som gonorré i ett studentgäng under sent sextiotal"  (om Andreas Ekström)
Egentligen vill Enander inte ens tänka på dem, men känner en plikt att tjänstgöra som "renhållningsarbetare". Och: "De måste då och då få sig några rejäla doser pencillin. En spruta rakt i röven. Det är det enda som biter."

Det är på den nivån han hamnar, gång på gång.

Båda författarna tar upp sin bakgrund i arbetarklassen (i Lundbergs fall ren misär och missbruk) och menar att detta utrustat dem med ett adelsmärke som gör dem, om inte unikt, så i alla fall bättre skickade än andra att se ruttenheten i vår samtida kultur och fälla sina kategoriska domar.

Jag skrev att det är en problematisk bok. Det problematiska för mig när jag läser den här boken är att jag till stora delar är enig med författarna - i sakfrågorna vill säga, i den allmänna analysen av samhällsutvecklingen - kort uttryckt: nedmonteringen av folkhemmet och kulturens förvandling till underhållningsindustri.

Men jag är också övertygad om att om de verkligen vill förändra något i den riktning de anger, då är angreppssättet här direkt kontraproduktivt.

Hatet förblindar - och här vill jag låna en utsökt formulering från Gunnar Pettersson:
"Dålig retorik har ju bl.a. den effekten att den kanske pekar i rätt argumentatoriskt riktning, men med bombasm och effektsökeri i stället sätter spärrar i vägen för en djupare förståelse."
Det är för övrigt som om Enander hade två sidor. I t ex "Ett skott i natten och andra litterära essäer" (Carlsson, 2007), som jag läste för ett tag sedan, kan han skriva intressant, inkännande och balanserat om alltifrån den svenska upplysningstraditionen till Hjalmar Gullberg och Sven Delblanc.

Läser jag fel, ska jag tycka att det här är slagkraftiga och kanske rentav roliga elakheter? "Renhållning" som god underhållning? Är jag bliven mesig medelklass och alltför fin i kanten? Och är inte klasshat trendigt? Kanske det. Jag vet att det sitter en person på varje sak. Men polemik är inte detsamma som karaktärsmord. Jag har svårt att ta boken på allvar. Syftet gott, genomförandet dåligt.

lördag 6 juli 2013

Läsning är på ett sätt en asocial aktivitet

Läsning är på ett sätt en asocial aktivitet, en där man drar sig undan umgänge och vill vara ensam och ha det tyst och lugnt. Den här bloggen bygger i grunden på att jag läser. Men jag läser inte så mycket nu och framför allt inte med rätt koncentration. Det sociala livet lägger beslag på tiden. Därför blir det inga inlägg. Jag klagar inte. Tvärtom. Livet har olika sidor. Men detta sagt som en förklaring till er - the ususal suspects - som återkommer hit, trots att ingenting händer. Jag har ett par inlägg på is. De kommer.

Bild: Mathias Stom, ca 1600-1650. "Ung man läsande vid vaxljus".