fredag 28 juni 2013

Den alfvarsamma sidan

Jag fortsätter med Almqvist.

I en korrespondensartikel publicerad i Aftonbladet den 3 oktober 1840, med rubriken "Den alfvarsamma sidan", skriver Almqvist att en av hans promenader fick en helt annan karaktär än de tidigare, då "några af Europas grundfrågor hafva passerat revue framför mina ögon."

Det handlar om "Arbetsklassernas oroligheter".
"I förstaden St. Antoine hade folket börjat barrikadera sig, efter öfligt bruk upprifvit gatustenläggningen och till och med tagit en omnibus, vändt upp och ned på densamma samt härmed begynt sina förskansningar. Nästan hvarje dag skedde upplopp efter Boulevard du Temple ända fram till Porte St. Martin."
Orsaken till oroligheterna var att "fabrikanterna och arbetsklassernes mästare" samlats och beslutat att utöka arbetsdagen med två timmar, utan motsvarande ökad betalning.

Almqvists analys är intressant. Protomarxistisk?
"Mästarne hade väl härigenom satt sig att disponera öfver andras egendom, nemligen arbetarnes tid; men de fattige voro tvungna att foga sig derefter, emedan herrarnas beslut var så allmänt, att arbete på annat villkor stod att bekomma."

Barricades rue Saint-Maur. Avant l'attaque, 25 juin 1848. Après l’attaque, 26 juin 1848. Lite senare än 1840, alltså...

Almqvist noterar en skillnad mellan arbetsgivarna och arbetarna. Medan arbetsgivarnas beslut var ett lagligt vapen i kampen:
"Det vapen, som de begagnade emot sina medmenniskor till åtkommande af deras enda egendom, tiden, var visserligen ett fysiskt, nemligen hungern i arbetsfolkets magar, deras hustrurs och deras barns. Men att till sin fördel bruka detta slags vapen är lagligt, tillåtligt och förnuftigt."
Så var arbetarna, som inte var organiserade och kunde fatta gemensamma beslut, i underläge:
"Penningegaren har härigenom bekommit öfvertaget och fått den penninglöse under sig, emedan den förre fritt obehindradt och till följe af lagens glömska kan använda det våld han eger i sin hand, men om den sednare rycker an med det våld, som också han kan taga till, så heter det alldeles i sin ordning uppror, och anses derefter, emedan lagen tager notis om detta."
"Lagens glömska", skriver Almqvist, och han kommer till slutsatsen att när "samhället vaknar till sans" så måste en lagstiftning komma till stånd, som ger arbetarklassen de rättigheter som tillkommer den. En reformistisk linje, om man så vill. Och det i den egendomsägande klassens eget intresse:
"...det blir angeläget - förr eller sednare oundvikligt - just för sjelfva denna enskilda klass och dess egen räddning, att i tid och i godo inrymma ett kapitel af högre och sannare rättvisa åt arbetarklasserna."
Vilket väl var vad som skedde i de länder, t ex Sverige, där den reformistiska linjen segrade.

PS: När jag ser efter i hyllan här så hittar jag bland annat Folke Isakssons Almqvisturval "Det går en åska genom tidevarvet : pamfletter och polemik" (Pan/Norstedts, 1972) - men det var ju inte detta jag skulle fördjupa mig i nu, det var ju bara ett sidospår, i väntan på annan läsning. Så kan det gå.


Citaten från: Almqvist, Carl Jonas Love, Hvad är en tourist? : brev och korrespondenser från en utrikes resa ; med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin. Akademiförlaget/Gumpert, Göteborg, 1961

måndag 24 juni 2013

"inre angenämhet, själsglädje och himmelsk trefnad"

Almqvist skriver den 24 augusti 1840 till hustrun Maria i brev från Paris:
"Hvad åter Menniskorna vidkommer, så har man äfven här ingenting att klaga, [hvad] artighet, ärlighet och en yttre välvillighet beträffar: åtminstone så mycket jag tycker. Men [de] se i hög grad utlefvade, fula, ledsamma ut. Jag har ännu ej sett något ansigte, som tillk[änna]gifvit en inre angenämhet, själsglädje och himmelsk trefnad. Men dylikt varseblef jag [icke] heller i Lybeck eller Hamburg. Härvid utropar man: huru skall en resande på en hast[ig] genomfart, och blott efter ett par dagars vistande på ett ställe, kunna få tillfälle att märka [så]dant? Det är sant. Men jag vet, att t. ex. i Halland blott på ett enda ställe, [...] såg jag ej mindre än 4 el. 5 personer, både karlar och qvinnor, som till hela utseendet tillk[ännagaf] hvad jag här talar om. Och sådant är i Sverige ingen sällsynthet."
Blott Sverige... Blott Halland...


Almqvist, Carl Jonas Love, Hvad är en tourist? : brev och korrespondenser från en utrikes resa ; med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin. Akademiförlaget/Gumpert, Göteborg, 1961

söndag 23 juni 2013

Hvad är en tourist

Fortsatt midsommarhelg. Regn. Regnskur. Lite uppehåll och så ännu mer regn. Grönt och vackert, men blött, blött. Plockar och rensar inne. Monterar den nya grillen. Tresidig sprängskiss med monteringsanvisningar. Allt mycket exakt. Inte en skruv för mycket.


Väntar på beställda böcker, men läser då och då i en vacker liten volym, Carl Jonas Love Almqvist: "Hvad är en tourist - Brev och korrespondenser från en utrikes resa", med inledning och kommentarer utgivna av Kurt Aspelin, Akademiförlaget - Gumperts, 1961. Ett antikvariatsfynd i bokhyllan som jag inte kan minnas att jag bläddrat i tidigare.

Boken består av brev till familjen och tidningskorrespondenser under en resa till och vistelse i Paris och London juli 1840 till februari 1841. Här "stiger verklighetsiakttagaren Almqvist fram i helfigur. Han är ute för att upptäcka, kartlägga och förmedla upplevelser som är honom helt nya", skriver Aspelin. Och så långt jag läst kan jag bara hålla med. Det är ett sant nöje att följa Almqvist på färden.


















Som när han inledningsvis passerar genom Halland.

"Nu ville omsider händelsen, att den ångbåt jag påräknat från Göteborg till Köpenhamn den veckan fått förhinder alldeles; så att jag slutligen beslöt att åka landvägen till Malmö. Denna lilla resa ångrar jag alls icke, ty jag fick se åtskilligt af Halland, som var för innerligt täckt. Likväl råkade jag illa ut i städerna, emedan jag öfverallt träffade bekanta, som ville behålla mig minst 8 dagar. [ ... ] I Halmstad gick det likväl ej bättre, än att jag måste förnöta en hel förmiddag under frukost och Champagnedrickande hos en af mina äldsta Kantslivänner, Räntmästaren Ferdinand Stockenberg, som du bra mycket skulle hålla af, Maria, en så ungdomlig och frisk natur är han. [ ... ] Midt på färjan öfver Nissa-ån (ty bron lagas som bäst), tog han mig i famn, kysste mig och skrek, så att det hördes till begge stränderna. Ach, hvarmed skall jag kunna belöna honom? Honom, liksom alla, med intet!"

torsdag 20 juni 2013

Det är kvällen före midsommarafton















Det är kvällen före midsommarafton. Åskregnen uteblev. Det är bara alldeles stilla och ljumt och man kan sitta ute i trädgården och läsa. 
Glad midsommar!

tisdag 18 juni 2013

Stenarnas konspiration?

Någon kanske har lagt märke till att jag har ett speciellt förhållande till stenarna.
Det är inget som jag klart kan redogöra för, egentligen, det bara är så.
Som nu, en ljum sommarkväll när solen sjunker och de sista strålarnas ljus ligger över de mossiga stenarna i gärdsgårn och man kan känna den magasinerade värmen om man lägger handen på dem.
Då är de något mer än bara sten. De är...

Och även om jag inte kan läsa så mycket annat så fortsätter jag min läsning av Inger Christensens "Samlede digte". I debutsamlingen "Lys" från 1962 finns denna dikt:


Konspiration

Bugten indlysende blå.
Sejren fuldstændig sikker.
Stenene sten.
Du borte.

För säkerhets skull: här är Marie Silkebergs översättning (Modernista 2013):

Konspiration

Viken uppenbart blå.
Segern fullständigt klar.
Stenarna sten.
Du borta.

Som visar att dikten inte hyser några översättningssvårigheter. Den står där som den står. Med fullt begripliga ord och meningar. Och ändå så gåtfull.

Vad är det för konspiration? Vem står vid en havsvik? Vad innebär denna seger?  Och stenarna - kan de vara något annat än sten? Och vad betyder det att någon är borta? Har det något med stenarna som är stenar och ingenting annat att göra? Har stenarna vid den blå viken besegrat någon? Bara genom att vara - sten? Är de ett hot? Och varför denna syntax, dessa korthuggna meningar?
Redan nu är frågorna fler än diktens ord.
Jag kan inte låta bli att läsa den här dikten, gång på gång, att prova olika tolkningar.
Det är inget jag blir klok på, lika lite som när jag lägger handen på stenarna här i gärdsgårn. Stenarna är sten. Och...

lördag 15 juni 2013

Till Fylleåns mynning

Är det någon som minns vårt projekt att gå längs Hallands kust? Vi har inte glömt det i alla fall. (Vill du följa det? Sök då på Hallands kust i bloggen sökfönster.) I dag var det äntligen dags för ännu en etapp. Av sträckan Varberg och söderut återstår nu bara biten från Fylleåns till Lagans mynning. Ja, så när som på en förarglig kilometer strandäng norr om Koggerudden inte så långt härifrån...
Fågelvägen räknat så är nu mer än halva totalsträckan avverkad. Men norra länsdelens kust med vikar och klippor, sankängar och klapperstensstränder innebär mer tidsödande vandring. Så fan vet om inte...

Från norra delen av Östra stranden i Halmstad (det tråkiga hamnområdet bortsåg vi från, om man nu över huvud taget kan gå där) gick vi ner till Fylleåns mynning. Vi var inte ensamma. Östra stranden är ett motionsstråk, förstod vi snart. Men ännu inga badande.


 Från åmynningen kunde vi se tillbaka mot Halmstad.


Efter en fikapaus i solen gick vi tillbaka genom sanddynerna i Hagöns naturreservat, där vresrosorna blommade. Vid horisonten det numera nedlagda Pilkingtons glasbruk.


Efter naturreservatet följde campingen och sen ett omfattande sommarstugeområde med ett förvirrande gatunät. När vi kom tillbaka för att äta vår lunch hade några tappra badande börjat doppa tårna. Vi avstod.

fredag 14 juni 2013

Vad jag gör nu när jag inte läser så mycket

En kväll när solen sjunkit ner bakom träden ligger jag på knä i grönsakslandet och handrensar ogräs. Det är fortfarande ljumt och ingen vind. Allt står stilla. Grönskan är djup. Det är som om träden och buskarna håller andan. Uppe i en av de höga askarna sjunger en koltrast, men tvekande, nästan lite förstrött.

Jag är på ett sätt djupt koncentrerad. Det doftar svagt från den torra jorden, starkare från lökraderna. Gul lök, rödlök, schalottenlök. Men jag är inte djupt koncentrerad på det jag gör; blicken som ser ogräset och händerna som rensar medan jag låter tankarna vandra, den ena hakande i den andra. Jag är snarare bara ansträngningslöst närvarande, innesluten i rensandet, i försommarkvällens rum, i ett lugnt och alldeles självklart sätt att vara i världen.

Så reser jag mig och påminns om att jag har en rygg och sätter mig sedan i växthuset med öl och några mackor och upptäcker plötsligt att jag kan läsa igen. Jag gör upptäckten en bit in i Crister Enanders "Ett skott i natten". Till den boken får jag återkomma.

                               Schalottenlök ur ogräsrensningsperspektiv - garanterat flarnfri...