fredag 28 september 2012

Älgens väg över Sandgärdet

Nej, jag har inte gett mig iväg än, det är inte jag som har inte vinglat ut över åkern och försvunnit in i snåren. Det här är älgens väg över det nysådda Sandgärdet.
Men snart ger jag mig iväg och det litet längre bort. Jag lämnar landet, jag flyr regnet. Och om jag inte frestas av de tekniska möjligheterna blir det tomt här ett tag.

En tomhet på ett ganska bra sätt återspeglar läget just nu.

Jag är trött. Jag läser lite förstrött, Lichtenbergs aforismer, en Stieg Trenter, och så har jag börjat läsa Crister Enanders "Den radikala jukeboxen" (Hägglunds, 1992).

Varför läsa Enander? Tja, jag läste "Skiftande speglar" (Bokförlaget h:ström - Text&kultur, 2011) med stor behållning (och skrev här och här) och blev nyfiken och samlade på mig några av Enanders böcker.

I en av de första texterna i denna klippbok begår den unge rabulisten Enander ett regelrätt karaktärsmord på Sven Eric Liedman, för att sedan kasta sig för Jan Myrdals fötter. Det är inte utan läsvärde, men språket är - svulstigt. Baksidestextens ord om oförsonlighet och brutal avklädning har fog för sig. Det är svart eller vitt. Det är mycket myrdalskt.

Dock, här som i "Skiftande speglar" sörjer Enander den bildade borgerlighetens död. Inte för borgerlighetens skull, men för bildningens. Där är jag med. Och hans analys av Anders Ehnmarks bok om Machiavelli är skarp och övertygande. Så jag kommer att läsa vidare.

Men nu behöver jag en paus. Kanske en vecka utan böcker?


lördag 22 september 2012

Kort lägesrapport

Morgnarna är mörka och kyliga. Det regnar för mycket. Löken hänger på väggen under brunnshusets takskägg.

Här händer för övrigt inte så mycket utöver den vanliga dagliga lunken. Fast i kväll vankas det havskräftor, ett gott öl och lite snaps.
Vad det nu kan föra med sig.
"Det skadar inte vid många undersökningar att först tänka igenom problemen under ett litet rus och föra anteckningar under tiden. Härefter skall man emellertid fullända arbetet med kallt blod och lugn överläggning. En liten lyftning via vin är gynnsam för sprången i uppfinningen och formuleringen; ordningen och planmässigheten gagnas dock bäst av det ostörda förnuftet."
G. C. Lichtenberg.

tisdag 18 september 2012

Jag läser Lichtenberg

Han skrev:
"Jag glömmer det mesta jag läst liksom det jag ätit, men jag vet så mycket att bägge inte desto mindre bidrar till min andes och min kropps underhåll."
Och:
"Det planlösa läsandet har alltid varit mitt största nöje"
Vilket gör honom till en själsfrände, om nu något sådant är möjligt över ett par århundraden.

Jag vet inte hur många gånger jag stött på namnet Georg Christoph Lichtenberg (Wikipedia får stå till tjänst med grundfakta) och läst om denne fascinerande tyske vetenskapsman och upplysningsman och hans aforismer och tänkt att det där verkar intressant ... och så har det bara inte blivit av.
Men nu har jag följt ett infall och beställt och börjat läsa "Aforismer", i översättning och med en introduktion av Olle Bergquist (Atlantis, 1997). Boken har följt mig några dagar och ser ut att bli ett dagligt umgänge åtskilliga dagar framöver.

Just ett dagligt umgänge och läsning i små portioner, för det här är inget man sträckläser.

Lichtenberg började redan som ung föra anteckningar i vad han kallade sina "Sudelbücher", ungefär "kladdböcker", som sedan har givits ut posthumt. Där behandlar han allt mellan himmel och jord, han
"funderar över sig själv och psykologiserar över andra människor ... konstaterar och attackerar vanor och ovanor ... kritiserar Sturm und Drang-tidens genikult ... intolerans, brist på eget tänkande ... han gör iakttagelser om drömmar, grubblar över religiositet och vidskepelse ... undrar över samhälleliga fenomen, språk och litteratur ..."
för att bara plocka lite från översättarens uppräkning i introduktionen. Jag vill inte påstå att jag alltid förstår vad han är ute efter - tvåhundra år är en lång tid - men det mesta är skarpt, ofta väldigt roligt och träffsäkert, nästan alltid intressant och ibland förbluffande och häpnadsväckande nutida (eller tidlöst) och tänkvärt i betydelsen att de korta styckena - en rad, några rader, en halv sida - ger upphov till långa eftertankar. Som här:
"Våra filosofer lyssnar för litet på känslans röst, eller snarare har de så sällan tillräckligt fin känsla att de vid varje tilldragelse i världen hellre anger vad de vet än vad de känt och det är inte värt någonting; därigenom kommer vi inte ett steg närmare den egentliga filosofien. Det som människan kan veta, är det också just det som hon bör veta?"

Vad jag vet finns tre urval svenska översättningar, Bengt Holmqvists från 1949Peter Handbergs på Propexus förlag 1991, och så det urval jag nu läser.

lördag 15 september 2012

Fjärilar och en önskan om lästips

Medan vi smälter nyheten att  det halverade istäcket i Arktis kommer att ge oss iskalla vintrar vill jag visa dessa bilder från vår perennrabatt, bara några dagar gamla.

Amiralsfjäril. Påfågelsöga. Och, tror jag, pärlemorfjäril.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Jag har en önskan.
Om man är en måttligt bildad, något äldre herre som ska tillbringa en vecka i ett hyrt hus i en by på en medelhavsö och inte bara kommer att utforska traktens vandringsleder och äta och dricka gott, utan också vill läsa en bok eller två, på flygplatsen, på planet och under parasollen på terrassen - då gäller det att ta med rätt böcker.

Det är bara det att nu när jag börjat fundera på vilka böcker jag ska välja, så blir jag villrådig. Inte så att jag saknar alternativ, nej, de böcker som redan står där i Att läsa-hyllan försöker på böckers diskreta vis uppmärksamma mig på sin existens.
Inte heller har tillströmningen stannat upp. Nina Björks nya är på väg och Zygmunt Bauman från Daidalos och så har jag naturligtvis Lars Gustafssons nya roman på bevakning.

Men. Det är inte det. Jag vill läsa något som jag inte hade tänkt mig att jag skulle läsa. Jag vill överraska mig själv,  jag vill vidga mina vyer, upptäcka något nytt. Gärna klassiker, gärna skönlitteratur och gärna från länderna kring Medelhavet. (I svensk eller engelsk översättning naturligtvis).
Och då kom jag att tänka på er, bildade och belästa bloggläsare...
Jag är säker på att ni, när ni nu tänker på det, genast kommer på ett antal titlar som ni inte sett till här i bloggen och som ni kan rekommendera.
Jag väntar med spänning...


onsdag 12 september 2012

Från Lagaoset till länsgränsen

Med risk för att bli tjatig... vill jag ändå, innan jag glömmer, visa några bilder från den senaste kustvandringen. Dessutom tror jag att det är en del som följer de här inläggen, av sökningar att döma.

I söndags körde vi ner till Mellbystrand och tog sedan kustvägen norrut, förbi Strandhotellet, alla sommarhusen och de allt fler villorna och längs den spikraka vägen genom Hökafältet, ett naturreservat söder om Lagans utlopp, Lagaoset. Vi tog oss ända ut till utloppet innan vi startade, för vi är noga med att knyta samman etapperna i vårt kustvandringsprojekt.


Vi vände blicken söderut och började gå i en lätt motvind. Långt därborta såg vi Hallandsåsen och Båstad. Sanden var våt och fast och mycket lätt att gå på.  Laholmsbukten är en upplevelse, även i gråväder.


Längs så gott som hela bukten finns de karakteristiska sanddynerna. Vinden skapar intressanta mönster.


Vi slog oss ner och drack kaffe och åt en macka i lä innanför dynerna. När vi började gå igen kom ett lätt, men intensivt duggregn. Vi fällde upp kragar och huvor och gick på. 


Regnet upphörde så småningom och vid Skummeslövsstrand stötte vi på dessa martialiska, men mycket sympatiska, utövare av en japansk svärdfäktning. De rörde sig med rituell behärskning. En fascinerande syn.


Vi närmade oss målet...


... efter drygt tretton kilometer: länsgränsen mellan Halland och Skåne. För säkerhets skull kollade jag på GPS:en att vi passerat gränsen med femtio meter...
Vi ropade inte hurra. Men ägnade en stund åt att tänka på att vi nu avverkat ungefär hälften av Hallands kuststräcka.

Sedan blev vi upplockade på vägen ett stenkast från stranden, skjutsades tillbaka till bilen och efter en kvart stod vi i köket hos goda vänner, där en doftande lammgryta väntade, och en eftermiddag av vila och samvaro. Vad kan man mer begära? Det är livskvalitet...

tisdag 11 september 2012

En igelkott förbereder sig för vintersäsongen

I går morse när jag gick för att hämta morgontidningarna mötte jag en igelkott på väg in genom grinden. Den tog ingen notis om mig, svarade inte på tilltal, utan vek bara in på gräsmattan och försvann in i en rabatt.

Vid femtiden, efter jobbet, slog jag mig ner i växthuset för att sitta och läsa en stund. Då hörde jag någon hosta till ett par gånger. Eftersom jag var ensam blev jag lite konfunderad. Jag lokaliserade ljudet till raden med tomatplantor, som vi göder med ett lager gräsklipp. Där hade igelkotten boat in sig.

 (Lånad bild)

Inte heller nu var igelkotten särskilt kommunikativ. När jag försiktigt försökte lyfta den med en plastkratta rullade den ihop sig till en boll och fräste hotfullt. Till slut rullade jag ut bollen och nerför en grässlänt där den blev liggande orörlig en stund.

Jag bad om ursäkt för den omilda behandlingen. Men ingen skada var skedd. Snart var den på benen igen och nosade lugnt på grönsakerna i landet.

Detta apropå ingenting. Eller apropå den kommande vintern.

söndag 9 september 2012

Hur kasst är Internet?

Vad betyder Internet för kritiken, för det seriösa läsandet och skrivandet, frågar Arne Melberg i en understreckare i Svenska Dagbladet i lördags.
"Hur går det med den skriftkultur som jag vuxit upp med och försökt praktisera - den eftertänksamma läsningen och den kritiska essäistiken - i den nya kulturen?"
Nu vill jag naturligtvis inte lyfta mig själv upp till den kloke Melbergs nivå - långt ifrån - jag vill bara något referera vad han skriver, för jag har tänkt i liknande banor.

Betyder nätet att vi inte längre förmår stanna upp och fördjupa oss, eller kan det nya mediet tvärtom vitalisera gamla former?

Melberg anlägger ett historiskt perspektiv och menar att kritiskt skrivande i modern mening inleddes på 1700-talet, med engelsk litteraturkritik, fransk konstkritik och tysk musikkritik och med Joseph Addisons The Spectator som den kritiska essäns pionjär.

Kritikens funktion var, menar Melberg, att uttrycka "den allmänna meningen" och det fanns en stark åsiktsgemenskap mellan kritikern och hans läsare. Men denna gemenskap började upplösas under 1800-talet. Sainte-Beuve var den siste "smakdomaren". I Sverige dröjde det in på 1900-talet; Fredrik Böök var ett ett slags motsvarighet till Sainte-Beuve och först med modernismen började den svenske kritikern att bli kritisk i modern mening.

Melberg menar att Olof Lagercrantz var en intressant övergångsfigur, en kombination av smakdomare och systemkritiker och att "Lagercrantz 60-tal i dag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samtalets kortvariga guldålder."

Här sticker Melberg ut hakan. Men jag instämmer. Även om jag är några år för ung (roligt att vara det för en gångs skull…) så är det den bild som också jag fått genom att läsa mig bakåt till den här tiden.

Hur är det då i dag?
"I dag handlar det om det raska tyckandet: dagskritiken ägnar sig minst lika mycket åt att sälja recensenternas personligheter som att diskutera böcker [ … ] Dagens kritiker kanske kan ta plats i Babel-soffan, men inte för att ägna sig åt någon kritisk diskussion: där ägnar man sig i stället åt att presentera och lansera sig själva och författarna som personligheter och märkesvaror. Man 'gillar', som det heter när man yttrar sin mening på Facebook."
Och vad händer med den kritiska essäistiken ute på nätet? Melberg säger sig inte vara lagd för nostalgi, utan mer intresserad av att "leta efter kritikens möjligheter i dagens och morgondagens mediala landskap."
Melberg skriver att nostaligikören, som menar att allt var bättre förr och att allt nu går för fort och att att man drunknar i mångfald - den kritiken har ekat i tvåhundra år, eller åtminstone så länge tidningarna varit ett självklart inslag i den mediala vardagen.

Och "självpromoverandet" - sysslade inte redan Montaigne med det?

Melberg avslutar med att framhålla vad han kallar nätkulturens "permanenta nu":
"Nätskrivaren har omedelbar tillgång till ett minne som är ofantligt mycket större än den enskildes minne. Samtidigt är det som om nätkulturen saknar minne för att i stället utspelas i ett permanent Nu."
"Den traditionella kritikens förutsättning handlar om att kunna koppla ifrån, koppla bort, till exempel genom att minnas - eller snarare om en pågående utväxling mellan avkoppling och uppkoppling. På nätet är man i stället fången i nuet."
Melberg vill som sagt inte vara en nostalgisk pessimist. Den kritiska essäistiken "har varit förbluffande anpassningsbar till genrer, medier och omständigheter." Och han undrar om den inte också skulle kunna fästa sig i nätkulturen. Och bekämpa den lösryckta meningsyttringen och säga att "nuet inte räcker till för att förstå nuet: man måste också distansera, motivera, begrunda, utveckla."

Inte heller jag vill vara nostalgisk pessimist. Nätet är ett medium. Att det starkt påverkar sina användare är väl helt klart. Men är vi (jag menar nu inte bara professionella skribenter utan också bloggande amatörer som jag själv) ohjälpliga offer för dess påverkan. Eller kan det som de flesta medier användas både förnuftigt och oförnuftigt?

lördag 8 september 2012

Vandring i vind

Minns ni vårt projekt att vandra längs Hallands kust? Målet är att bit för bit följa kusten, så nära vattnet som möjligt. Det är ett långsiktigt projekt. (Förhoppningsvis inte livslångt.) Detta framstod klart nu i början av september när vi insåg vad vi försummat. Alltså gav vi oss iväg.

Senast, i augusti, gick vi från Särdal till Vilshärad, där vi blev hämtade av B., vid campingen. Nu ställer vi bilen där och börjar gå kustvägen söderut, eftersom vi ändå måste undvika Ringenäs skjutfält.

Efter skjutfältet går vi ner till havet. Framför oss har vi nu fyra kilometer slät sandstrand. Det blåser kraftigt. En kort regnskur avskräcker oss inte. Vi har vinden snett bakifrån och går med lätta steg. För surfarna är det ett perfekt väder.


Över havet söder om Tylön vräker regnet ner.


Vid Tylöbäck går vi upp över sanddynerna och in i strandskogen. Äntligen i lä. Vi går över bron och det innebär att vi når den punkt där en tidigare vandring söderifrån slutade.
Det är ett stort ögonblick. Nu har vi gått hela sträckan från Varbergs fästning till slottet i Halmstad - så när som på en förarglig kilometer med sanka strandbeten mellan Lisereds skär till Koggerudden...


Vi kliver på bussen uppe vid kustvägen och efter knappt tio minuter är vi tillbaka vid bilen i Vilshärad. Om väder och logistiska förutsättningar är gynsamma kommer vi att avverka en del av Laholmsbukten i morgon.


onsdag 5 september 2012

Idiotikon. Idiotikon? Idiotikon!

Uppdatering 6 sept kl 20.51: Mysteriet löst! En vänlig korsordslösare hörde av sig - anledningen till googlandet var SvD:s korsord i går...
Varför tänkte jag inte på det??  Å andra sidan - mer än tvåhundra personer har fått chansen att läsa om Gunnars bok - inte illa...


I dag har ett mycket stort antal google-sökningar på "idiotikon" gjorts och lett fram till mina inlägg om Gunnar Petterssons fina bok med titeln "Idiotikon" (Janus, 1985). De har laddats ner åtskilliga gånger och förhoppningsvis lästs. De finns här och här.
Det gör mig nyfiken. Vad jag vet har Gunnar Petterssons bok inte varit aktuell i medier eller på annat sätt på ett tag.

Så - bara för att stilla min nyfikenhet - det vore roligt om någon av er som sökt på "idiotikon" hör av er med en kommentar här eller till lennart.erling@gmail.com och berättar hur intresset väckts...

Om det nu är så... Eller är det inte alls boken som föranlett sökningarna? Handlar det om ett konstprojekt: Idiotikon ? Eller något helt annat? Nyfiken är jag i alla fall.

tisdag 4 september 2012

Vad jag läser just nu

Äntligen september. Hösten är väl inte här på riktigt än, men lite av kylig höstluft och hög blå himmel och grönska som långsamt börjar skifta i färg får mig att se fram emot den riktiga hösten, den årstid som jag nog tycker bäst om.

Ett gott tecken är att jag läser med lite mer koncentration nu när kvällarna mörknar tidigare.

Jag vet inte riktigt varför jag började läsa Stefan Zweigs "Världen av i går : En europés minnen" (Ersatz, 2011). Jag måste ha läst om den någonstans och tyckt att den verkade intressant. I alla fall fanns den här i Att läsa-hyllan. Och jag måste ju läsa något annat än Joseph Roth.

Tidigare har jag inte läst en rad av Stefan Zweig (1881-1942). Han var bara ett namn, en mycket läst författare från mellankrigstiden, en av många judiska författare vars böcker brändes och som fördrevs av nazisterna, levde i exil, i England och till slut i Brasilien. Det var där han skrev "Världen av i går", innan han tillsammans med sin fru begick självmord.

Han skriver i bokens förord att "[j]ag har aldrig tillmätt min person så stor vikt att jag frestats berätta min livshistoria för andra."
Men det är det han gör, i denna intressanta och mycket sorgsna bok om en värld som förgås, ett idylliskt Europa före det första världskrigets mörker och massdöd och tiden fram till det andra världskrigets mörker och massdöd, som får honom att ta sitt liv. Zweig står i centrum, men det är som han också skriver i förordet att han mer är en "förevisare av en serie diabilder; tiden ger bilderna, jag uttalar bara orden till dem" - och det är en bred skildring av företrädesvis centraleuropeiskt kultur- och samhällsliv.

Zweig var en rikemansson, fadern en välbeställd fabrikör, och han skildrar sin barndom och uppväxt, sina gymnasist- och studentår i Wien och Berlin, präglade av Zweigs ambition att bli författare. Han når tidigt framgång och hans privilegierade ekonomiska situation gör att han kan resa runt och söka upp sina idoler och knyta kontakter - många berömda namn är det.

Jag hade inledningsvis lite svårt för det i mina ögon alltför högtravande språket. Den svenska översättningen, visserligen bearbetad, daterar sig från 1942. Men efterhand - jag har läst två tredjedelar av boken nu - accepterar jag språket och läser med stigande fascination om Zweigs enträgna försök att samla kulturpersoner till protest mot kriget. Visst kan man tycka att han är väl idealistisk, med en övertro på kulturens möjligheter att spela en roll i politikens krassa realiteter, men han ger också uttryck för en insikt i dess begränsade betydelse. Att han är kulturkonservativ är det ingen tvekan om.

En likhet med Joseph Roth har han i synen på nationalismen som en förbannelse. Det är den som politiska ledare och vapenfabrikanter använder för att slita sönder Europa. Och liksom Roth ser han det mångnationella habsburgska imperiet som en förebild. 
En sak som förbryllar mig: Roth var nära vän med Zweig, som bland annat stödde honom ekonomiskt, men han finns inte med bland de trehundra namnen i bokens personregister.

Nå, jag läser vidare. Och återkommer kanske om den här boken.