lördag 28 april 2012

Huru svin måge i ållonskog släppas


Äga flere ållonskog samman; tå skola the i rättan tid sig förena, huru många svin ther kunna födas, och släppe sedan hvar in efter thy, som han del i skog äger. Släpper någor flera in; hafven the andre våld att taga them up, och han böte en marck för hvart svin, och skadan åter. Äger han ej sielf så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom fritt andras svin för lego intaga. Hiör han thet ej; tå måge the andre hans del saklöst nyttja.

Så lyder första paragrafen i 1734 års Svea Rikes Lag, Bygninga Balk, 12 kapitlet, "Huru svin måge i ållonskog släppas".

I eftermiddags, när vi gick i bokskogssluttningarna mot Skärsjön, såg vi rester av flera stenfållor, där vallpojkarna drev in svinen till natten.



Att vandra i detta landskap är samtidigt att vandra i historien, i spåren av det som en gång var. Torpgrunder, gärdsgårdar, jordkällare. Odlarmöda, nu övervuxen och långsamt på väg att sjunka ner i glömskan.

Ja, ursäkta den dåliga bildkvalitén...

fredag 27 april 2012

Samtal med en diktare


Det händer inte så mycket här som ni märker. Dagarna går och jag går mest i tankar på vad jag skulle kunna skriva, men skriver inget. Något slags dödläge, alltså.

Men det finns de som har det värre. Gustaf Ullman, till exempel. 

För några dagar sedan passerade jag honom på min morgonpromenad och fick för mig att hälsa.

- God morgon. Läget?

Han fortsätter att envist att se upp mot himlen och svarar utan att röra en min:

- Vad tror du? Byt med mig och stå här naken till allmänt beskådande, år ut och år in, i alla slags väder och tänk på hur allt du skrivit och diktat vittrar bort, medan det som finnas kvar i folks minne är det här bronsbelätet som ska föreställa mig. Jävla Nanna! För att inte tala om vad måsarna gör...

- Du låter bitter?

- Ja, ingen läser mig idag. Det senaste är väl de här språkmaterialisterna, bevars! Jag kunde ju ändå ta in och fånga den levande naturen och det levande livet i min vers. Vill du läsa?

Nu blir jag lite konfunderad. Hur är det möjligt att vi kan samtala med varandra? Nå, jag svarar:

- Ja, tack. Gärna något om havet, som du så ofta skrev om.



Och så, på något förunderligt sätt, får jag ett gulnat klipp ur Idun från tidigt 1900-tal i min hand. Det fladdrar lite i vinden, men jag kan läsa:


- Vackert. Mycket vackert.

- Ja, inte sant? Fast i dag skulle jag vilja byta ut måsen mot, säg, en havsörn. Har du en trasa och kan torka bort skiten?

- Nej, tyvärr. Men det blir nog snart regn.

- Ja, ja, är det något jag har så är det tålamod.

- Vi ses.

- Ja, jag är i alla fall kvar här. Få se hur det går för dig.


lördag 21 april 2012

Clarice Lispector: Hemlig lycka

Det var hos bernur  jag läste om den brasilianska författarinnan Clarice Lispector och bernur skrev med sådan entusiasm att jag bara inte kunde låta bli att göra ett försök att läsa henne.

Det är inget jag ångrar. Nu har jag läst novellsamlingen "Hemlig lycka" (Tranan 2008, översättning av Örjan Sjögren).

Bernur menar att Lispector är en författare vars läsare kan delas upp i två läger:
"... 25 % dyrkar hennes böcker, är 75 % rent hatiska mot dem, aggressivt fientliga, och behandlar dem som något farligt, som man helst bör undvika. Och det jobbiga är att båda har rätt: hon är den där besvärliga författaren som du vet att du borde låta bli, att hon verkligen är skadlig för dig. Om du nu säger att du är likgiltig inför hennes böcker hävdar jag att det är en oförlöst avsky, att du bara väntar på att det ska bli tillräckligt legitimt att hata henne."

De mestadels korta berättelserna handlar om vardagliga situationer och relationer i familjer, ofta om barn, ofta brådmogna barn och mest om flickor. Handlingen eller situationen eller relationen som beskrivs är sällan av det komplicerade slaget, ytligt sett, men det sätt på vilket den återges komplicerar det hela.

Lispector strävar inte så mycket efter att med språkets hjälp skildra verkligheten i betydelsen att hålla fast den och göra den entydig och förklarad, vilket väl är vad det mesta av litteraturen sysslar med.

Snarare stannar hon kvar i språket, om man nu kan säga så, i rörelsen fram och åter mellan språk och verklighet, mellan tolkning och verklighet, i språkets sköra och oklara förbindelse med verkligheten.
Och det är ett mycket säreget språk. Det händer hela tiden oväntade saker här. Jag kan inte förklara, hon måste läsas.

Vilket skapar en märklig svävande känsla av osäkerhet när man läser novellerna. Vad är det som händer, vad menar författaren egentligen? Om man då släpper kravet på entydighet och förklaring och accepterar osäkerheten och det svävande så uppstår, åtminstone ibland, en svindlande insikt om tillvarons komplexitet.

Jag kan tänka mig att Lispector var en människa som kunde stanna upp i livets vardagliga rörelser och bara stillsamt betrakta de vardagliga tingen tills de löstes ur sin vardagliga självklarhet och blev till mysterier.

Som i "Ägget och hönan":
"På morgonen, på bordet i köket, ser jag ägget.
Jag betraktar ägget med en enda blick. Genast inser jag att man inte kan stå och se ett ägg. Att se ett ägg stannar inte kvar i nuet: knappt hinner jag inte se ägget förrän det förvandlas till att ha sett ett ägg i tretusen år. - I själva det ögonblick som man ser ägget blir det ett minne av ett ägg."
Lispectors språk kräver ett stort tålamod av läsaren, en beredskap att stanna upp och läsa om, att reflektera över det lästa. Inget att snabbt konsumera.

Nu är det lite för tidigt att komma med något samlat omdöme, efter att bara ha läst denna samling noveller. Men jag tror att jag kommer att läsa mer.

Om jag ska nämna ytterligare en novell som jag fastnade för så blir det "Improviserat barn", där en mamma  skriver om sitt barn, en pojke som nyss lärt sig gå på ostadiga ben, och tänker på hur han nu uppfattar världen och vad som kommer snart kommer att hända med honom.
"Hur ska jag någonsin lära känna denne pojke? För att lära känna honom måste jag vänta tills han fördärvas, då först skulle han var inom räckhåll för mig. Där är han, en punkt i oändligheten. Ingen kommer att lära känna hans idag. Inte ens han själv. Och jag, jag betraktar, men det är meningslöst: jag förstår inte något som enbart är nu pågående, helt och hållet nu pågående."
Dessa tankar om skillnaden mellan små barns och vuxnas upplevelsevärldar får mig att associera till de bekanta raderna i Rilkes åttonde Duinoelegi:
"Vad som är därute, vet vi endast genom
djurets anlete; för redan det lilla barnet
vänder vi bakåt och tvingar det att se de fastlagda
formerna, inte det öppna, som har sådant
djup i djuransiktet. Fritt från död."
 (i Camilla Hammarströms översättning)

fredag 13 april 2012

Var vi under några årtionden närmare det jordiska paradiset än vi någonsin varit och någonsin kommer att vara?

Mörka regnmoln i öster, solnedgång i väster, försiktigt spirande grönska och koltrastsång.
Jag går en sväng i aprilkvällen och försöker intala mig att det är vår. Funderar. Försöker samla mig till att skriva åtminstone något, eftersom jag nu driver denna blogg. Här några spridda anteckningar.

Var vi under några årtionden närmare det jordiska paradiset än vi någonsin varit och någonsin kommer att vara?
Under efterkrigstiden Västeuropa, säg 1950-1980? När de samhällen som byggdes upp efter kriget kännetecknades av reformpolitik och blandekonomi och ansvarsfulla politiker. När framstegen avlöste varandra och folkflertalet fick det bättre.

Och var står vi nu? När politiken som idérörelse sedan decennier har abdikerat, blivit till reklam och management och lämnat över det samhälleliga till "marknaden", som oreglerad är sin egen värsta fiende, en amoralisk mekanism, som i sin tillväxtkvarn mal ner allt som kommer i dess väg, både miljö och människor.

Det är lätt, åtminstone för mig, född 1950, att tänka så.

Långt efter alla andra har jag läst den brittiske historikern Tony Judts "Illa far landet" (Karneval, 2011), denna rasande uppgörelse med den rådande ekonomismen. Privatiseringsfundamentalismen. Vad som byggdes upp under efterkrigstiden raseras nu bit för bit. De växande klyftorna. Kundsamhället, som inte är något samhälle, utan en kommersiell inrättning där de som har råd köper sig frihet.

Vad bör göras? Frågar sig Judt i ett kapitel. Och svarar: "Vi måste på nytt lära oss hur det går till att kritisera de som styr över oss." Och:
"Befrielsen är en viljeakt. Vi kan inte återskapa vårt försummade offentliga samtal, lika lite som vår söndervittrande fysiska infrastruktur, med mindre än att vi grips av raseri över det tillstånd som vi nu befinner oss i."
Judt förordar ingen revolution. Allt vi har är våra demokratiska institutioner, som val och parlament. De är "fortfarande vårt enda medel för att i laga ordning omsätta den allmänna opinionen i kollektiv handling. De unga får därför inte förlora tron på våra politiska institutioner."

Vad Judt i denna bok, med många citat av John Maynard Keynes, önskar sig är en vitaliserad, återfödd socialdemokrati. Och vem gör inte det? Men hur i all världen skulle det gå till?

måndag 9 april 2012

Påskelden

Nu klingar påskfirandet ut. Denna regniga annandag ska gå i stillhetens och läsningens tecken. 

Årets påskeld var ganska rejäl.


Grannens eld, som ni ser till vänster i bild, var kanske lite större. Jag misstänker inslag av rivningsvirke.


Ringen av brinnande fjolårsgräs ser oroande ut, men den slocknade snart. 

onsdag 4 april 2012

För ovanlighetens skull en samtidskommentar

För ovanlighetens skull en samtidskommentar, med anledning av en retorisk fråga från utrikesministern.

Saudiarabien är ett "familjeföretag" som Sverige av ekonomiska skäl bör hålla sig väl med, säger Carl Bildt i SvD idag, 4 april. Den svenska exporten på 12 miljarder får inte äventyras.

Och vad gäller vapen:
"Det är inte så att världen saknar pansarvärnsrobotar. Hade läget för mänskliga rättigheter varit bättre för att de köpte franska i stället?"
Nej, det är klart. Om inte vi förser förtryckarna med vapen så gör någon annan det. Och tjänar de pengar vi kunde tjänat. Erst kommt das Fressen…

Världen saknar ju inte heller effektiva antipersonella landminor… För att inte tala om den lukrativa droghandeln...

tisdag 3 april 2012

Den mörka kontinenten

Ibland läser jag böcker som jag inte skulle läsa, egentligen. Men så får jag syn på dem - det kan handla om samhällsvetenskap, historia, filosofi - och min nyfikenhet väcks...

Den engelske historikern Mark Mazowers "Den mörka kontinenten" är en otraditionell historik över det europeiska nittonhundratalet. Politisk, ekonomisk och social historia och idéhistoria knyts samman i en rad analytiska essäer. Ett slags holistisk historieskrivning, som ser samband, längre trender och djupare perspektiv. 

Jag köpte den när den kom 2000, den stod länge i att läsa-hyllan, men förblev oläst och förpassades till sin  ordinarie hyllplats. Något gjorde att jag fick syn på den nu  när jag var hemma med förkylning och jag lade mig på soffan och började läsa. Jag är inte klar än, nu blir det bara några sidor då och då.

Det är en mycket intressant, men samtidigt dyster, läsning. Omslagsbilden, en rad soldater i något som ser ut att vara ett kraftigt oväder - eller något ännu värre - är helt kongenial med innehållet. 

Mazower inleder med ett citat av Joseph Roth:
"Varför gör då de europeiska staterna anspråk på ensamrätt att sprida civilisation och anständighet till andra kontinenter? Varför inte till Europa självt?"
Det är svårt att inte instämma i Roths retoriska frågor. Vad var detta 1900-tal, där jag tillbringade mina första femtio år? Alla dessa krig, alla dessa döda. Jag råkade bara ha turen födas efter det andra stora blodbadet, i ett land som hållit sig undan krigen, och växa upp i ett folkhem med stigande välstånd som kanske visar sig vara en lycklig parentes innan allt mörknar igen.

Mazower skriver:
"Är det möjligt för européer från skilda kulturer att leva tillsammans i demokratiska stater? Sedan de mångkulturella imperierna - det habsburgska, det ottomanska - föll sönder efter första världskriget, har européerna inte lyckats skapa några stabila, liberalt demokratiska stater där skilda folkgrupper kan leva fredligt tillsammans."


Här finns mycket att fundera över. 

I Kapitlet "Friska kroppar, sjuka kroppar" skriver Mazower om mellankrigstidens  breda diskurs om nationens och familjens hälsa och om "den tyska rasliga välfärdsstaten - som i så många avseenden var apoteosen av vitt spridda trender i det europeiska samhällstänkandet".
"Så långt genomförde Hitlers Tyskland med våld i massiv skala samma sociala ingenjörskonstpolitik som många andra regeringar - i Sverige och på andra håll - tillämpade i mer begränsad omfattning."
Och Mazover noterar det faktum, som vi känner igen från den svenska debatten för några år sedan, att Sverige, Schweiz och flera andra europeiska länder långt efter 1945 fortsatte att använda sterilisering och andra tvångsåtgärder, med reservationen att likheterna inte får överdrivas.

Nej, historien går aldrig i repris. Men rollerna och repertoaren lever kvar.