söndag 15 april 2012

Notis från en prisutdelning

Igår mottog Sven Lindqvist det omskrivna Jan Myrdals stora pris - Leninpriset på Varbergs teater. 
I sitt tacktal menade han att Leninpriset var ett senkommet erkännande från den leninistiska vänstern att det var han, en feministisk gråsosse och "motståndare till Lenin och de flesta av hans läror", som haft rätt.
Det rev ner en del skratt och applåder från publiken. Möjligen såg en och annan närvarande leninist lite besvärad ut. Myrdal applåderade inte.

Lindqvist anknöt till den pessimistiska syn på världsutvecklingen som han lade fram i "Myten om Wu Tao-tzu" från 1967. 
Hans två Nej, som då upprörde den revolutionära vänstern.


"Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig med våld?
Nej."


Jag läste om den i eftermiddag. Det är en fruktansvärt bra bok.

12 kommentarer:

Matte sa...

Detta är den "krassa verkligheten", som Gabrielle så korrekt uttryckte det. Det är den vi (i detta fall den Leninistiska vänstern) måste "gå på line över" för att undvika fanatismens fälla. Det är inte tillstånd (såsom paradis) vi bör ha som beledsagande idéer, utan förhållningssätt till verkligheten, eftersom verkligheten är, just, krass. Fantismen (dvs tron på något) är ultimat paradoxal (som Lindqvist också konstaterar), vilket Bertrand Russell visade i en allmän mening med "Russells paradox" 1901.

Paradoxen ligger alltså inbäddad i språkets uppbyggnad, vilket styr tanken. Endast genom att "gå på lina" över den kan vi genomskåda den. Tyvärr kan vi inte tro på något utan att hamna i den. Detta är just ideologiernas (och naturligtvis mänsklighetens) problem. Du som har läst boken kanske kan säga vad som är Svens alternativ?

Einar J sa...

Intressant!
Jag läste den boken av Lindqvist som mycket ung, när den var ny, och har den fortfarande i hyllan.

Det var ju gott att höra att han så tydligt markerade sin inställning, även om jag kan undra över att över att han över huvud taget vill motta ett pris med det namnet och den myrdalska kolartro som det har som barlast.

Lennart Erling sa...

Einar,
kanske Sven Lindqvist inte riktigt tar Myrdals leninism på allvar? Själv funderade jag över hur många av de närvarande medlemmarna i Jan Myrdalsällskapet som var verkliga leninister. (Jag är inte medlem och inte leninist). Inte många, tror och hoppas jag.

Gabrielle Björnstrand sa...

Den där Myten om Wu-tao-tzu blev så fin just därför att han - vilket han så vitt jag minns gjorde rätt ofta? - lät sin politiska övertygelse korsbefruktas av kinesisk sagomyt; om konsten och inträdet i den, i "tavlan" , var det väl?
Det blir några frågetecken här eftersom det är cirka 30 år sen jag läste den. Men just de där olika ingångarna var någorlunda ovanliga just då - och kan knappast ha meriterat honom som äktleninist. Men vad vet jag, vad vet jag, som Curtan brukade säga.

Lennart Erling sa...

Gabriellle,
dina frågetecken borde besvaras med en liten essä från min sida ;-)... Men i alla fall, denna blandning av självbiografi, skönlitteratur och faktabok skildrar (våldsamt kort uttryckt) Lindqvists väg från att försöka leva i konsten skild från verkligheten till ett medvetande om verklighetens realiteter (våld och förtryck, imperialism och massornas elände) - myten är just en myt, man kan inte försvinna in i konstverket.

Vad som upprörde på 60-talet och som väl upprör än idag var hans pessimism - de båda Nejen.
För övrigt, om jag minns rätt, gav han uttryck för samma pessimism i sitt tacktal i lördags.

Lindqvist kritiserades och försvarade sig i Ord & bild 1973. Jag ska plocka fram och läsa. Vem vet, kanske det följer ett inlägg här.

Gabrielle Björnstrand sa...

Aha - jag tycks ha läst honom i minnet som det bättre passade mig; att konsten faktiskt kan transformera verkligheten; inte "den krassa" då (hum hum), men mer långsiktigt - som idéförflyttningar av tyngdpunkter och inspiration,
vill gärna höra mer, en annan gång, när herrn behagar.

northofsweden sa...

Instämmer med Gabi!

Matte sa...

Där, Gabrielle, rörde du vid något intressant! Det är vad man kallar triangulering (efter hur Engelsmännen mätte upp Indien). Man kan uppfatta det som att emellan varje två brofästen kan vi bygga en bro, och denna bro kan vi vända upp och ner. Det kallas ett ortogonalt (diametralt) förhållande. Detta använder vi oss av för att triangulera oss fram mellan åsikter likväl som idéer. Hegel uttryckte det som tes, antites och syntes. Religionen kallar den den heliga tre-enigheten.

I detta förhållande kan vi välja mellan att hålla på en speciell tes, antites eller syntes (såsom något paradis av något slag), eller resonera oss fram via tes, antites och syntes (såsom Rheinfelt gör). Principen fungerar både som mönster och process.

Lindqvist upptäckte (tydligen, jag har inte läst honom) likt många andra före och efter honom, genom sin flykt in i konsten och att betrakta verkligheten ifrån den (att gå på lina över den krassa verkligheten som Gabrielle uttryckte det), detta grundläggande förhållande, och att den enda vägen ut från det för den som söker "sanningen" är ett dubbelt (paradoxalt) nej. Det är också vad Russell förklarar med sin paradox.

Denna upptäckt tycks vara nästan lika gammal som begreppsbildningen själv, och är också fundamentet för filosofin (religionen) Buddhism.

Matte sa...

Grejen är att vi inte kan nå "den krassa verkligheten" med ord, utan endast beskriva den, och att beskrivning är ortogonal i förhållande till (dvs diametralt motsatt) det beskrivna.

En helt annan sak är att även verkligheten är ortogonal. Den är som en situation där det finns fler flygplan än landningsbanor, fast tvärtom, dvs att det finns fler landningsbanor än flygplan, och den hela tiden försöker besätta alla landningsbanor med flygplan. Själva uppgiften är omöjlig, i den mån det är en uppgift. Omöjlig är den i vilket fall som helst.

Vi som har upptäckt detta faktum blir inte populära, eftersom alla andra inte vill veta det, men sant är det i vilket fall som helst. Lika sant som att man använder en skruvmejsel till att dra åt skruvar och en borrmaskin till att borra hål, vilket är den enda typ av sanningar vi kan nå (utan ett dubbelt nej). Alternativet till att säga det, för oss som har upptäckt det, är att hålla käften och bara lyssna till tokigheter, vilket vi, naturligtvis, vare sig vill eller kan. Istället får vi finna oss i att bli avstängda från diverse fora för åsiktsutbyte mellan tes-antites-syntes-anhängare och tes-anti-tes-syntes-resonerare. Vi har inget annat val. Det är den slutliga stationen för alla av oss som söker förståelse i den "krassa verkligheten". (Förutom att vi kan göra karriär i statistik och statistiska metoder att beskriva verkligheten).

Lennart Erling sa...

"Matte",
den här bloggen är min och inget allmänt forum för åsiktsutbyte. Det är ingen allmän rättighet att få föra fram sina åsikter i vilka frågor som helst här.

Hittills har det inte varit något problem med en öppen kommentarsfunktion. Diskussioner och kommentarer har bidragit till att göra bloggen intressant.

Du får nu söka dig till andra fora för att föra fram dina idéer, fora där det finns intresse för dem.

Hanneles bokparadis sa...

jasså, du var på festen... jag fick inbjudan.

Lennart Erling sa...

Nej, jag var bara på prisutdelningsceremonin, inte på festen. Jag är ju inte medlem i sällskapet.