lördag 27 november 2010

Från Halland till Joniska havet

Denna lördagkväll, med mörker och iskalla vindar runt huset, befinner jag mig på resa i ett fattigt, smutsigt och sjukdomsdrabbat Kalabrien. Året är 1897. Jag reser tillsammans med George Gissing, genom att läsa hans "Vid joniska havet", utgiven av Atlantis 2004, i översättning av Christina Sjöholm. Hunnen halvvägs genom boken kan jag bara säga att det är en fascinerande läsning.

Sjöholm skriver i förordet hur Gissing lämnar ett kaotiskt liv, för att finna tystnad och ro och för att återfinna den klassiska värld han älskat sedan barndomen. Det mesta är borta. Men han låter sig inte nedslås, trots att
"floden Galaesus, som Horatius besjungit, bara var ett obetydligt vattendrag, att Aesarus var en förgiftad rännil eller att bara namnet på en järnvägsstation nu återstod av de stolta städerna Metapontum och Sybaris. Det antika landskapet levde i hans fantasi som det gjort alltsedan barndomen."
Men det är framförallt skildringen av det närvarande, av det landskap han nu reser genom, miljöerna, möten med människor, naturen, hans blick för sociala förhållanden, som gör att man som läsare gärna följer med honom.

Tack, Bodil för att du skrev om boken. Annars kanske jag aldrig hittat fram till den.

fredag 26 november 2010

Fredagskväll på landet

Jag skriver det här mest för att trycka ner den egentligen ganska förfärliga Cherry On Top Award-bilden.
Den här Award-utdelningen har lärt mig en del. Flera har, liksom jag, känt sig lite besvärade, men varit artiga och ganska lydigt fullföljt. Jag tänker på Bodil och Einar, t ex.
Karin föreslår något slags kedjebrevsklausul.

Det kanske inte vore så dumt. Å ena sidan finns det ju en god sida här. Man ger uttryck för sin uppskattning. Bloggar får nya besökare. Å andra sidan ställs mottagaren inför kedjebrevets krav att redovisa preferenser, vilket inte alltid är enkelt. Och så är det ju den där bilden...

Betydligt vackrare är novemberrosen vid Brunnshusväggen. Jag tog bilden den första novemberdagen förra året. I eftermiddags, en av de sista novemberdagarna, kom jag från jobbet och gick från bussen längs åkervägen i mörker och med en iskall nordostvind i ryggen.

Den här dagen innehöll en vändpunkt, en sekund när en gnagande oro i ett slag förbyttes i en befriande lättnad. Livet har ju sådana stunder.

I frysen hittar vi rådjursfiléer. Jag korkar upp en flaska vin. I posthögen ligger en bok och en CD-skiva. Det här blir en bra kväll.

Boken är Camilla Hammarströms nyöversättning av Rilke.

CD:n är ett försök att förflytta mig till tjugoårsåldern, när lyssnandet till dessa triosonater var ett sätt att lämna en besvärlig tillvaro.
Den inspelning jag lyssnade till då var en dubbel-LP från Deutsche Grammophon i serien Archiv produktion, med två oboer, fagott och cembalo. Jag har inte lyckats hitta den igen. Någon som vet?

onsdag 24 november 2010

Jag har skärpt mig... Nu med P.S.

Jag har fått ännu en Cherry on Top Award, denna gång av Bernur. För några dagar sedan tackade jag och bugade för en från Titti, men slingrade mig undan de svåra valen. Nu ska jag skärpa mig.

Jag skickar priset vidare till fem bloggar jag tycker förtjänar det:

Så olika och så läsvärda.

Mina tre favoritförfattare och favoritböcker blir:

Gunnar Ekelöf: "Om hösten"
Lars Gustafsson: "Sigismund"
W. G. Sebald: "Austerlitz"

PS: Oj, jag glömde reglerna! Här kommer de:

Det här är reglerna:
1 Tacka den du har mottagit priset av.
2 Kopiera prismärket till din blogg.
3 Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter, och nämn en favoritbok per författare.
4 Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Felläsning

Vid frukosten läser jag i DN om situationen i Korea. Bl a uttalar sig en säkerhetspolitisk analyriker vid Totatlförsvarets forskningsinstitut, FOI.
Analyriker.
Det tar några sekunder innan jag inser felläsningen.

Men det är kanske inte fel, ändå.
Borde det inte heta t ex Finansanalyriker?
Hur många sysslar inte med analyrismer om framtiden?

söndag 21 november 2010

En hedning lyssnar på Bach

"I en andäktig musik är Gud alltid närvarande med sin nåd", antecknade Bach i sin bibel.

Igår lyssnade jag till Bachs h-mollmässa i en fullsatt Varbergs kyrka, framförd av Varbergs kammarkör och Drottningholms barockensemble, med sångsolister. Efter ett och ett halvt års förberedelser var detta det sista av tre framföranden.

Uppsalaprofessorn Owe Wikström försökte i en inledande föreläsning (med vin och snittar i Stadshotellets spegelsal) övertyga oss om det riktiga i Bachs anteckning. Och att vår upplevelse av det sublima i Bachs musik - när vi rörs till tårar - är en försmak av Paradiset. Jag blev inte övertygad. (Han koopterade även John Coltrane, Keith Jarrett och, tror jag, Sting).

Vad jag, förvisso en musikalisk barbar men dock, upplevde där i kyrkan var människors verk. En alldeles överväldigande upplevelse av både storslagen och innerlig musikalisk skönhet och harmoni. Det räckte gott till för att jaga bort all gråhet en regnig novembersöndag.

lördag 13 november 2010

"... one damn thing after another with no sense to it all"

Att se tillbaka i det förflutna, säger W. G. Sebald i en intervju, har alltid givit honom en känsla av svindel. Det finns något som lockar där. Och han säger:

"I'm hardly interested in the future. I don't think it will hold many good things. But at least about the past you can have certain illusions."

Det är ord som talar till mig på ett särskilt sätt, en kväll som denna, när mörkret kom redan vid halv fem och jag sitter och lyssnar till vinden i träden och regnet som kommer och går.
Vem har en ljus syn på framtiden? Inte jag.

Omgiven av böcker, en oändlig textmassa, är jag fortfarande fast i denna oförmåga till koncentrerad läsning.
Det blir bara någon stund då och då. Jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det här tillståndet. Kanske är det bara en tvångneuros, detta att jag ska läsa. Kanske ska jag lägga ner och ägna mig åt något annat?

Sebalds idé om att vi kan ha illusioner om det förflutna är tänkvärd. Den är dessutom, tror jag, alldeles sann.

Han säger att det finns ett starkt drag av självbedrägeri i vår syn på det förflutna. Till och med om vi ser på vårt förflutna som en tragedi, så är det ändå ett sätt att skapa ett meningsfullt mönster, alltså något positivt:

"Whereas, in fact, it might just have been one damn thing after another with no sense to it all."

Allt detta pratande, allt detta berättande, alla dessa ord. Vår längtan efter mening. Tvånget att skapa meningsfulla sammanhang.

Intervjuaren, Eleanor Wachtel, tar också upp förekomsten av fotografier i Sebalds böcker. Vilken roll spelar de? Sebald svarar att de dels fungerar som ett slags verifikationer av texternas sanningshalt. Vi tror helt enkelt mer på fotografier än på ord.
En annan funktion, menar Sebald, är den att de hejdar tiden. Fiktionen är en konstform som rör sig i tiden, som har en början och ett slut. Bildernas frusna ögonblick kan ta oss ur den ständigt flytande tiden och hejda ögonblicket, låta oss dröja kvar.

"You are taken out of time, and that is in a sense a form of redemption, if you can release yourself from the passage of time."

Men är det inte just det jag söker i alla dessa texter?

*

Intervjun finns i "The emergence of memory: conversations with W. G. Sebald", edited by Lynne Sharon Schwartz. New York: Seven stories press, 2007.

måndag 8 november 2010

Albert Camus: Fallet

När har man läst en bok? Jag menar avslutat läsningen, läst klart boken? En trivial fråga i bokstavlig mening, men i en del fall en fråga som inte har något säkert svar.
Vissa böcker blir man aldrig färdig med. Man kommer tillbaka till dem. Eller kanske är det böckerna som kommer tillbaka till en? De väntar tålmodigt på att bli lästa på nytt.

Under en vecka har jag långsamt läst Albert Camus "Fallet". Men jag har inte avslutat läsningen. Under läsningen måste jag då och då stanna upp och gå tillbaka och läsa om. Och nu efteråt lever bokens röst kvar i mig, dyker upp i mina tankar, blandar sig i mitt inre samtal med mig själv.

I boken är det just en röst som talar, i en hundrasidig oavbruten monolog. Rösten till hör Jean-Baptiste Clamence, en äldre parisadvokat som flytt till hamnkvarteren i Amsterdam.

Han träffar på en landsman på en hamnkrog och börjar tala till honom, påträngande och enträget, och berättar sitt livs historia. Det är ingen vacker historia. Clamence har aldrig älskat någon annan än sig själv, han anser sig vara en övermänniska, bortom all moral och med den egna njutningen som enda ledstjärna.
Trots att han i Paris gjorde sig känd som de fattigas och uslas försvarare och steg i allas aktning fann han just detta drag hos sig själv föraktligt.
Han ser sitt gedigna, borgerliga och hedervärda liv som en chimär, som ett spel, som en roll han spelade.

"Jag har levat hela mitt liv i klyvnadens tecken och det var ofta i mina allvarligaste handlingar som jag var minst engagerad."

Monologen borrar sig envetet vidare på bokens sidor. Det är en formidabel läsning.
Mitt i självförhärligandet växer också den egentliga orsaken till flykten från Paris fram: Clamences skuldkänslor för att han underlät att rädda en ung kvinna på väg att kasta sig i Seine.
Han kallar sig sin egen domare-botgörare. Han vill bli fri från sin skuld. Det är en paradox: predikaren av övermänniskomoral förtärs av skuldkänslor.

Vad "handlar" boken om? Är Clamences skuld en symbol? Den moderna människans skuld efter 1900-talets krig och katastrofer, efter judeutrotningen? Boken kom ut 1956, året före Camus död. Eller är det en civilisationskritik, en uppgörelse med en cynisk individualism? Clamence vänder sig bort från den unga kvinnan vid Seine.
Vad allt är det inte vi alla vänder vi oss bort från?
Thure Stenström pekar i en fin recension på en del alternativa tolkningar.

Clamence "bekänner för att desto bättre kunna anklaga andra", som Horace Engdahl skriver i denna utgåvas förord. När skuldkänslorna blir övermäktiga måste vi åtminstone dela dem med andra.

Något jag funderat mycket på är bokens slutrader: vem är det Clamence uppmanar att säga de där orden? Är det i själva verket sig själv han mött och talat till genom hela boken? Är det en monolog inom honom själv? Finns det ingen lyssnare? Har vi läsare lyssnat till en inre monolog?


(Albert Camus: Fallet. Översättning Eva Alexanderson. Brombergs, 2007.)

lördag 6 november 2010

Varusamhällets konformism

En liten notis här bara, som livstecken.

Eftersom jag i dagarna blivit ännu äldre må det vara mig fritt att ytterligare gå ner mig i det träsk som kanske kan kallas kulturkonservatism.
Under ett förstrött letande i hyllorna fick jag syn på en vit pocketbok från 60-talet. Tar fram, slår upp och läser:
"I och med att man identifierar 'demokrati' med 'konsumentens valfrihet' förbinder man sig till varusamhällets konformism och accepterar ett kulturbegrepp, som opererar med varuproduktionens föreställningssätt. Man tror sig befria människan genom att befria henne från det demokratiska kravet på personlighetsutveckling - och man utlämnar henne därmed åt varusamhällets konformism i dag - och den totalitära statens terror i morgon. Genom att stämpla alla moraliska fordringar som 'moraliserande' och nivellera alla kulturvärden till lika gemensam nämnare urholkar man demokratins kultursyn till förmån för kulturindustrins syften."
Gunnar Gunnarsson: "Kulturkritik, avideologisering och varusamhälle", i: Dikten och demonerna", Bo Cavefors bokförlag, 1969.

Jag avstår från att skriva något om dagspressens kulturbilagor.

tisdag 2 november 2010

Är du aktiv, lille vän?

"Vi kan iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit."
The Loser, Håkan Lindgren, skriver klokt om Nicholas Carrs "The shallows", som jag skrev om här och här.