onsdag 31 december 2008

Ett år med bloggen och Gott nytt år!

I morgon är det ett år sedan jag började blogga.
Det hade jag inte tänkt uppmärksamma.
Men varför inte göra det man inte tänkt sig? Den långsamma bloggen kom till på förslag av vännen Henry. Tack för att du kom med idén! Jag tvekade och förblev tveksam länge, men efterhand allt mindre.
Har det blivit som jag tänkt mig? Tja, min tanke var att skriva personligt om läsning och de tankar läsningen ger upphov till, inte personligt om mig själv. I stort sett har det väl blivit så. Sen tonar väl ändå en bild av mig själv fram i det jag skriver.
Det var inte många som läste bloggen första halvåret, men antalet unika besökare växte och jag måste erkänna att jag gillar det. Inte minst kommentarerna, även om de är få.
Bloggen är min offentliga anteckningsbok. Den har lett till ett mer medvetet sätt att läsa och meningsutbytet med andra har gett mig en hel del. Det som är intressant för mig är ibland intressant för andra - och tvärtom.

Nu ska vi strax ge oss iväg för att fira in det nya året.
Jag vill bara säga Gott nytt år till alla (nåja, de ganska få ...) som läser det här. Särskilt till Henry och till mina första och flitigaste kommentatorer, Lena och Björn, och till Thomas som rekommenderade min blogg, vilket kom besöksantalet att växa...
Gott nytt år!

måndag 29 december 2008

Provokation

Susan Sontag: "On photography" (1971)

Det har vänt


Solskivan finns där bakom molnen. Det har vänt. Frosten på fälten ska tina bort, de kala grenarna grönska.
Efter P O Enquist läser jag Annette Kullenbergs biografi om Marianne Höök. Kullenbergs pratiga, nästan pladdriga prosa får mig till en början att nästan ge upp, men efter hand accepterar jag och ämnet, livsödet, tidsbilden tar över och jag läser vidare med större intresse.

söndag 28 december 2008

"Ett annat liv"

Söndag morgon.
Vaknar och minns att jag i drömmen funderat på vad jag ska skriva om P O Enquists "Ett annat liv". Så långt har det alltså gått med bloggandet!
Eller kanske bara en följd av att jag under två dygn läst de 529 sidorna, med bromsen på för att uppnå den goda långsamheten.
Några anteckningar här.

Vad är det här för bok?
I en intervju föreslår Torbjörn Flygt att boken är en kommentar till verksförteckningen. Enquist håller med.
Det är mer en biografi över författarskapet än över människan P O Enquist. Och människorna närmast kring Enquist, hustrurna, barnen, är nästan helt anonyma.

Av de tre delarna läser jag den första och den tredje med störst intresse.
Den första delen, som handlar om barndomen och uppväxten i Hjoggböle, den miljö och de människor som på något sätt alltid och på olika sätt bearbetats i författarskapet (och som han återvänder till för att rädda sig ut ur alkoholberoendet), den enquistska urberättelsen, är lysande. Roande och oroande på samma gång, klarläggande och gåtfull. Och detta språk, det arkaiserande, det dialektala, nästan magiska.

Mellandelen, de framgångsrika åren, då Enquist kommer till Uppsala, bygger upp sitt författarskap och sedan befinner sig på "En starkt upplyst plats" och skriver bok efter bok är, för mig, av något mindre intresse. Lite av försvarstal; mycket anekdoter.

Tredje delen, om det tilltagande alkoholberoendet och om hur han skickligt lurar både sig själv och de förstående läkarna. Hur han sitter i hustruns representationsvåning på Avenue de Champs-Élysées och under någon morgontimmes klarhet inte kan skriva en rad och sedan åter går in i alkoholdimman.
Turerna på behandlingshem, hans kamp mot integritetskränkande behandlingsideologier, flykten i strumplästen ut i snön i den isländska natten.
Och till slut det sista av behandlingshemmen, det danska, där han börjar skriva "Kapten Nemos bibliotek", där han återvänder till Hjoggböle och blir helnykterist, inte nykter alkoholist - han är ju dock fortfarande vice revisor i Hoppets Här - det är gripande och kanske det bästa i boken.

Varför skriver Enquist om sig själv i tredje person, som "han"?
Därför att han inte kan annat, därför att han återigen, som i "Kapten Nemos bibliotek" lägger ett nytt pussel av sitt livs pusselbitar?

Även en inte alltför initierad Enquistläsare, som jag, känner en vag irritation (jag hittar inget bättre ord) över det undflyende, det kryptiska, det mytologiserande.

I morse råkar jag höra Ulrika Knutsson på radio säga, ungefär, att medan Lars Norén lämnar ut allt och alla, så lämnar Enquist inte ut allt och minst av allt sig själv.
Jag håller med.

Han säger några gånger i boken: "När allting gick så bra. Hur kunde det då gå så illa?"
Han letar efter tecken i sin släkt, i sitt eget liv. Hittar några. Men inget entydigt.

Han är inte säker på att det var det att han till slut kunde skriva "Kapten Nemos bibliotek" som räddade hans liv. Men han skriver:
"Den skulle handla om återuppståndelsen. Och hava namnet "Kapten Nemos bibliotek". Boken om Eeva-Lisa och honom själv och hans mor och döpojken och Välgöraren och Sjön och alltihop. Den skulle knyta ihop det sista i hans gamla liv och det första i det andra liv han nu fått som gåva.
Och han visste att han var räddad."
I "Ett annat liv" återkommer två gånger denna passus om Eeva-Lisa, fostersystern som finns med i flera av Enquists böcker:
"Eeva-Lisa, om vilken han ej fick tala".
Varför? Vad betyder det?
"Han var väl inte säker på vad som varit hans verkliga liv. En del rörde han vid, annat inte."
Han, Enquist, lämnar kvar en del gåtor. Som vanligt.

PS: den bästa recensionen jag läst är Lars Lönnroths i SvD.

torsdag 25 december 2008

Kapten Nemos bibliotek

Det blev "Kapten Nemos bibliotek".
Det var längesedan jag läste en roman rakt igenom, med sådan intensitet, sittande i läsfåtöljen, liggande på soffan, bara avbruten kortare stunder av nödvändigheter som att lägga ved i pannan eller att dricka en kopp kaffe och att äta en skinkmacka.
Jag letar i hyllan och hittar Thomas Bredsdorff, som skriver i "Det svarta hålet : om tillkomsten av ett språk i P. O. Enquists författarskap" (1991) att "I en bestämd mening är romanen en enda lång upprepning. Det är författarskapets mest självrefererande verk [...] ett slags efterskrift till hela det hittillsvarande verket." Men det som är intressantare är "hur den synvinkel kommer till stånd utifrån vilken bitarna läggs ihop till en ny bild."
Nu väntar "Ett annat liv". Hur läggs bitarna till dess bild?

Juldagen

Juldagens morgon går jag en sväng i betesmarken för att mjuka upp ryggen. Den gamla fägatans stenar är lätt frostiga i den låga morgonsolen. Marken är fortfarande vattensjuk. Jag tänker på vad jag ska läsa, nu när julfirandet övergår i en lugnare fas. Jag känner ett sug efter skönlitteratur. Omläsning P-O Enquists "Kapten Nemos bibliotek", innan jag läser "Ett annat liv"? Virgina Woolf?

söndag 21 december 2008

En bok som inte lämnat mig någon ro

Medan en tillfälligt blå himmel övergår i duggregn och halvskymning avslutar jag läsningen av Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", en bok som inte lämnat mig någon ro under några dagar.
Följande citat tror jag sammanfattar bokens kärna (men nöj dig inte med det, läs boken!):
"Det moderna samhället engagerar sina medlemmar främst som konsumenter; det är bara i andra hand, och delvis, som det engagerar dem som producenter. För att uppfylla normalitetens normer, för att bli erkänd som en fullt utvecklad, riktig medlem av samhället, måste man reagera snabbt och effektivt på konsumtionsmarknadens frestelser; man måste regelbundet bidra till "den efterfrågan som täcker utbudet", medan man i tider av ekonomisk nedgång eller stagnation ska vara en del av den "konsumtionsledda återhämtningen". Allt detta är de fattiga och oföretagsamma, människor som saknar en anständig inkomst, kreditkort och goda framtidsutsikter, oförmögna att göra. Den norm som dagens fattiga bryter mot, den norm som de inte får bryta mot om de ska kallas "normala", är följaktligen normen om konsumtionskompetens, inte normen om sysselsättning."
De fattiga är ett tema i bokens sista kapitel.

De fattiga är, menar Bauman, främst "icke-konsumenter", inte "arbetslösa". De är en "skuldpost, det är helt omöjligt att föreställa sig dem som en tillgång i nuet eller i framtiden."

Dagens fattiga, "i sin nya roll som oavsiktliga offer för konsumismen" är "för första gången i historien helt enkelt till bekymmer och till besvär." "De bildar ett svart hål", och "De fattiga i konsumtionssamhället är totalt onyttiga."
De kan inte, som de fattiga arbetande i produktionssamhällets barndom, göra gemensam sak och kämpa för rättigheter och förbättring. De kan inte, som tidigare i historien, erbjuda sin arbetskraft och därmed en plats i samhället.
"De fattiga beskrivs som slappa, syndiga och moraliskt hållningslösa".
De är "Utanför den mänskliga gemenskapen, utanför det allmänna medvetandet.", skriver Bauman, och tillägger olycksbådande: "Vi vet vad som kan följa när detta händer. Frestelsen är stark att befria sig helt och hållet från ett fenomen som reducerats till ren plåga [...] att sudda bort en smutsfläck".

Socialstatens skyddsnät, som förr behövdes för att hålla producenterna i någorlunda skick, monteras nu ner. Vi är alla varor på en marknad och lyckas vi inte sälja oss och behålla vår konsumtionskapacietet (och skaffa privata lösningar för vår säkerhet) är vi överflödiga fattiglappar. Och det är vårt eget fel.

lördag 20 december 2008

Dystra tankar, goda dofter

Ännu en gråmulen dag med lite regn och en envis blåst. Efter städning och sillinläggning och innan jag börjar koka ihop basen till kvällens fisksoppa tvingar jag mig själv till en promenad bort till betesmarken. Vattnet stiger nästan över Gamla bron. Jag hade bara mobilen med mig, men jag tycker att bilden, med sina felaktiga färgtoner, är fin.

Nu ska jag läsa vidare i Baumans "Konsumtionsliv", som givit upphov till den längsta tråden här på bloggen. Inte konstigt. Det är en fruktansvärt intressant bok. Och fruktansvärd i det den förmedlar: vi har nästan alla disciplinerats att anta rollen som lydiga konsumenter i konsumtionssamhället. Om vi kan konsumera, vad klagar vi över? Det är ju frihet vi fått. Inte längre produktionssamhällets tråkiga uppskjutande av konsumtion tills vi hade råd. Nu kan vi fritt välja bland alla nya varor (de gamla blir snabbt gamla), kreditgivarna trycker pengar i händerna på oss (om vi inte slagits ut och inte längre är fullvärdiga konsumenter/medborgare, då är vi inte intressanta). Köp nu, betala sen. Allt är varor, ting och människor, allt måste omsättas, snabbare och snabbare.
Dystra tankar. Men på spisen sjuder fiskgrytan, det doftar av tomat, vitlök och timjan. Det tar den tid det tar. Lite mer salt?

torsdag 18 december 2008

Björk i DN

I den polemik mellan Nina Björk och Per Wirten, som jag kommenterat tidigare här, har Björk en i mitt tycke mycket klargörande replik i dagens DN.
Wirtén tycker att Björk omöjliggör all diskussion genom att hänvisa till biologiska fakta.
Björk skriver nu:

"Bara den politiska diskussion som säger att vi har vissa givna utgångspunkter och utifrån dessa ska vi skapa ett så bra samhälle som möjligt är vettig. Den politiken vet att människan av naturen är konstruerad på vissa sätt och att dessa sätt inte står i vår makt att påverka. Utifrån de villkoren måste vi agera.

Alltså: Hur ska politiken se ut för att alla människor på jorden ska få tillgång till mat och vatten? Hur ska vi lösa frågan om omsorg om små, svaga, sjuka och gamla människor? Hur ska politiken se ut så att det vi gör på jorden inte hotar jorden? Sådana frågor är inte slutet på diskussionen, utan just början."

Jag har sagt det förut, men säger det ändå igen: Björks kritik av liberalismens livsfarliga frihetsbegrepp är kanske en början på ett nytt sätt att tänka kring grundläggande samhällsfrågor.

onsdag 17 december 2008

Konsumtionsliv

Jag har börjat läsa den gamle sociologen Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv" (Daidalos 2008).
Som vanligt är han outröttlig och genial i sin analys, nu av den konsumism som i vår konsumtionsdrivna ekonomi ersatt den "normala" konsumtionen med ett aldrig helt tillfredsställt springande i konsumtionsekorrhjulet, som aldrig får stanna, för då brakar allt samman. Det är vår moraliska plikt att konsumera och att göra vägen från inköp till soptipp så snabb som möjligt.

Ett lite långt citat från första kapitlet (som en utmaning - orkar vi längre läsa längre texter på nätet?:
"Även om konsumtionssamhället bygger sitt mål på löftet att tillfredsställa mänskliga begär i en utsträckning som inget annat samhälle i det förflutna kunde uppnå eller ens kunde drömma om att uppnå, förblir löftet om tillfredsställelse förföriskt bara så länge begäret förblir otillfredsställt; och ännu viktigare, så länge kunden inte är "fullständigt tillfredsställd" ; det vill säga så länge som begären som motiverade och satte igång sökandet efter tillfredsställelse och gav upphov till de konsumistiska experimenten inte tros ha blivit sant och fullt tillfredsställda.
Precis som de lätt tillfredsställda "traditionella arbetarna" - som inte skulle gå med på att arbeta mer än vad som var nödvändigt för att kunna fortsätta att leva som vanligt - var en mardröm för det framväxande "produktionssamhället", skulle de "traditionella konsumenterna", styrda av gårdagens välkända behov och beredda att blunda för och hålla för öronen mot betena och locktonerna från varumarknaden för att kunna följa gamla rutiner och hålla fast vid sina vanor, förebåda slutet för konsumtionssamhället , för konsumtionsvaruindustrin och för konsumtionsmarknaderna. En låg tröskel för drömmar, enkel tillgång till tillräckligt mycket varor för att nå denna tröskel, och en tro på objektiva gränser för "genuina" behov och "realistiska" begär som det är svårt eller omöjligt att förhandla om: de är de mest skrämmande motståndarna till den konsumtionsorienterade ekonomin och bör därför förpassas till glömskan. Det är just icke-tillfredsställandet av begären och den orubbliga, ständigt förnyade och förstärkta övertygelsen att varje successivt försök att tillfredsställa dem har misslyckats helt eller delvis, lämnar mycket övrigt att önska och kan lyckas bättre än det som gjordes innan, som är svänghjulen i den konsumtionsinriktade ekonomin."
Vi ska konsumera, men vi ska aldrig bli nöjda den vara vi köper annat än för en kort tid. Den ska snabbt förlora sin förmåga att tillfredsställa behovet och då ska vi ersätta den med en ny. Och så vidare, om och om igen.
"Förutom att vara överskottets och slöseriets ekonomi är konsumismen därför en bedrägeriets ekonomi. Den satsar på konsumenternas irrationalitet, inte på deras initierade och nyktra beräkningar; på att väcka konsumistiska känslor, inte på att odla förnuftet."

tisdag 16 december 2008

Andra bloggar

Jag läser bara en handfull andra bloggar. Ett skäl är att jag inte hinner.
Det finns naturligtvis en del bloggar där det förs intressanta diskussioner (och med lite fler kommentarer än här...).
Ett tema som läsare av denna blogg inte har kunnat undgå att märka är mitt intresse för Nina Björk och den debatt som hennes avhandling och artiklar har väckt. På den intressanta bloggen Biology and politics finns en post om detta tema, Den farliga naturen och de postmodernistiska krumbukterna, med många kommentarer. (Och med en länk till en av mina bloggposter..).

Och på bloggen Occident läste jag idag bloggposten Vad gör nätet med oss som läsare? om en artikel i tidskriften Axess om att det kanske är så att nätet formaterar om våra hjärnor och gör oss till lata läsare som inte längre förmår fördjupa oss i vår läsning utan bara skumma på ytan. Originalartikeln finns i The Atlantic: Is Google making us stupid?

Är det att jag sitter här och knåpar ihop en bloggtext istället för att läsa något symtomatiskt?

lördag 13 december 2008

Det farliga ordet "Natur"

Det är märkligt hur svårt det är för en del debattörer att ens förstå vad Nina Björk skriver. Som Per Wirtén som i ännu ett inlägg tillskriver Björk åsikter som hon inte har och sedan angriper dem.
I ett nytt inlägg i Sydsvenskan skriver Wirtén:
"Att säga Natur är som att säga Gud. Konsekvensen blir att diskussionen tystnar. Man drar en gräns som politiken inte får passera. Dit men inte längre. Varför blir en irrelevant fråga. I sitt svar skriver Björk: ”Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.” End of discussion."
Men herregud! (om uttrycket tillåts...): Om man påpekar att människan är en biologisk varelse och en del av naturen och därmed inte har och inte är i stånd att skapa någon obegränsad frihet - då är man alltså anhängare av något slags religiös fundamentalism, som tror på en gudagiven, evig mänsklig natur?

Jag tror att det är precis tvärtom. Det är en realistisk, kärv materialism, mycket långt från en viss typ av vänsteridealism...

Jag anser att Björk öppnar för en diskussion. Politiskt tänkande kan inte utgå från illusioner om mänsklig allmakt.

Ett PS några timmar senare: här är en länk till ett blogginlägg som jag läser först nu, om inställningen till Björk från "den postmodernistiska lattevänstern från Söder i Stockholm"... (därmed inget ont sagt om denna stadsdel i övrigt!)

torsdag 11 december 2008

Spridda notiser medan jag bekämpar mörkret och en stark önskan att gå i ide..

Ständigt denna Nina Björk! I dagens DN kommenterar Lars Linder paniken som utlösts i vissa vänsterkretsar efter Björks reflektioner över de biologiska gränserna för människans frihet.
Hon är ju konservativ! "En feminist kan tala om allt, men inte om biologi, då hotar särart, kvinnomystik och återtåg till hemmet."
Men det handlar inte bara om könsroller och jämlikhet, det handlar om grunderna för vår världsåskådning.
"Förödelsen och snedfördelningen av världens resurser bara ökar, år för år. Och vänstern jagar spöken."


Det går trögt med läsandet. Jag har läst "Orlando" och väntar på att kunna formulera några rader. Jag läser vidare i Timpanaro, men utan reda. Jag bläddrar i andra böcker. Och så dimper Zygmunt Baumans nya "Konsumtionsliv" ner i lådan och placerar sig långt fram på att-läsa-hyllan...

En av mina söner tyckte att jag borde lyssna på Bob Dylans nya, "Tell tale signs : the bootleg series vol. 8", vilket jag naturligtvis gör, i bilen på väg till och från jobbet.
Och vad passar bättre i detta mörker än den vackert sorgsna "Mississippi", med strofer som

Every step of the way, we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is piling up, we struggle and we stray
We're all boxed in, nowhere to escape

[...]

Some people will offer you their hand and some won't
Last night I knew you, tonight I don't
I need something strong to distract my mind
I'm gonna look at you 'til my eyes go blind

[...]

Well, the emptiness is endless, cold as the clay
You can always come back, but you can't come back all the way
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long.



söndag 7 december 2008

Lunch med en filmmentor

Jag åt lunch med min filmmentor, Ole. På sin välljudande danska försökte han entusiasmera mig för några amerikanska femtiotalsfilmer som han just köpt. Men jag måste erkänna att jag ännu inte sett alla de japanska filmer jag lånade senast...
Han såg lite besviken ut. Och eftersom jag ser på film företrädesvis när jag är sjuk, så tror jag att han i hemlighet önskar mig ett rejält ryggskott. För den goda sakens skull. För filmens skull. För min filmiska bildnings skull.

Varför ser jag så lite på film?
Det är inte det att jag inte kan uppskatta god film. Jag förstår att film är en egen konstform; jag är bara inte så hemma i den.
Jag tror det har att göra med att jag alltid betraktat filmkonsten som underlägsen litteraturen och läsandet.
Att jag ser den som lättviktig, kanske rentav lättsinnig. Mer ett nöje, inte på allvar på samma sätt som litteraturen.
Att filmen serverar färdiga rätter, medan läsandet handlar om att själv laga till dem. Att litteraturen kräver mer arbete och tar mer tid och därför är... bättre.

onsdag 3 december 2008

Om gränsen för det görbara rummet

Västkustvinter: nära noll, regn och hagel om vartannat och en grå halvskymning hela dagen.
Men ett intressant meningsutbyte lyser upp tillvaron för mig.

I Sydsvenska Dagbladet skriver Per Wirtén om Nina Björks artikel i DN, "Vi är alla kroppar" och undrar vad Björk egentligen menar när hon skriver att människan "enbart lever inom en levande naturs gränser". Han förstår inte. Han frågar sig om han missförstått henne.
Och det tror jag att han gjort.

Wirtén tolkar som vänstermänniska allt tal om människan som en varelse bland andra i naturen som reaktionärt och konservativt tal. Och om det gäller kvinnor handlar det om biologism: åter till underordning och barnafödande vid spisen. Med några undantag har Björk fått detta bemötande från feminister.

Wirtén är som alla vänstermänniskor lika väl som alla liberaler och som vi alla bundna av upplysningens grundidé om att människan är på väg mot den totala friheten, det totala oberoendet, genom vetenskapliga framsteg och samhällsförbättringar, kalla det socialism, kalla det Historiens slut.
Allt blir på sikt bättre, det onda i våra villkor kommer till slut att övervinnas och vi kommer att leva i ett natur-oberoende lyckorike.

Björk ifrågasätter hela denna grundidé om den fria människan. Hon gör det på ett undrande, funderande, tänkande sätt. Hon pekar inte ens med ett halvt finger ut riktningen vi bör ta.
Och då är det upplagt för missförstånd.

Wirtén gör t ex i sitt inlägg den absurda tolkning av Björks idéer att hon är emot att han använder antibiotika mot den sjukdom han drabbats av(!).

Visst finns det oklarheter i Björks texter. T ex är hennes användande av begreppet "okroppslighet" är alltför metaforiskt och öppnar för angrepp.

Men det som gör henne intressant och det som är så utmanande är att hon pekar på något mer grundläggande än politiska ideologier: det för den moderna människa så chockerande faktumet att vi alla är biologiska varelser i naturen och att detta faktum obönhörligt sätter ramar för vår existens i tid och rum - och för vårt politiska handlande och dess konsekvenser för människor och miljö.
Vi försöker förvisso tänka bort det, men universum bryr sig inte om oss, som det formulerades i ett citat i en tidigare bloggpost.

Björk svarar i dagens DN (jag hittar inte artikeln på nätet och citerar därför utförligt) under rubriken: "Jo, vi är bundna av biologi."
Hon skriver:
"Per Wirtén läste min artikel som ett uttryck för en längtan tillbaka till naturen. Som om jag gillade naturen och satte mitt hopp till den. Men jag välkomnar inte naturen. Jag säger inte att naturen är god. Jag säger inte att den är ond heller. Jag säger bara att den är. Och att det innebär att människan inte är allt som är.
Hans läsning är här symtomatisk för just det tänkande som jag vill komma åt. Det är ett tänkande som vägrar att låta människan spela en sekundär roll. Om någon talar om kroppslighet och natur måste denna någon antingen ogilla eller gilla kroppslighet och natur. Men här är det inte fråga om mänskliga värderingar. Här är det fråga om någonting som bara är, som är oss givet.
Wirtén förstår inte heller hur en politik baserad på begrepp som natur och kroppslighet ser ut i en värld där vissa överlevnadsfrågor "bara kan lösas genom att naturen dras in i det politiska och görbara rummet". Jag förstår inte vad det är han inte förstår. Det är ju så självklart. En sådan politik utgår från att dessa begrepp existerar - och erkänner därmed gränsen för det görbara rummet. Den gränsen säger till exempel att vi inte kan ha tillväxt som måttstock på ett lyckat samhälle. Den säger också att en av våra viktigaste politiska uppgifter är att se till att alla människors kroppar får det de kräver: mat, vatten, omsorg. I detta är vi faktiskt, oavsett vad vi anser om det, bundna av biologi."

tisdag 2 december 2008

Trött

Efter en arbetsdag som tröttar kroppen och fyller huvudet med ett sorl som bara långsamt lägger sig blir det inte många sidor lästa i "Orlando". Woolfs böljande, poetiska prosa motsätter sig snabbläsning och kräver ett skärpt sinne.
Men varför ska läsning gå fort?

Jag bläddrar i tidskrifter och minns att jag en gång var en notorisk tidskriftsläsare. Nu är det få tidskrifter jag läser regelbundet. Hur i all världen hann jag?
På centralen i Stockholm köpte jag Arena och läste en artikel av Annika Ström Melin om svensk skola, som stärkte mig i min närmast gammalsocialdemokratiska uppfattning.
Och så kom Ordfront Magasin i lådan, tillfälligt omdöpt till OLM, Ordfronts litterära magasin, med temat böcker och läsning. Jag inser hur oerhört lite av nyare svensk litteratur jag läser. Här kan jag i alla fall läsa om den.

måndag 1 december 2008

I Stockholm

Nils Ferlin stod som vanligt och frös på Klarabergsgatan, barhuvad och med sin cigg. En jämn ström av julshoppande människor vällde förbi och in i varuhusen och uppfyllde därmed därmed sin plikt att hålla konsumtionen igång.
Vi besökande lantisar var inte så duktiga på att shoppa.
Men vi hade roligt och vi åt gott.
Jag var på Rönnells antikvariat och jag lyckades med att gå därifrån med bara två CD med inspelningar av Gunnar Ekelöf.
På tåget hem, den perfekta platsen för läsande, försvann jag in i Virginia Woolfs "Orlando".
Jag kan inte läsa facktexter nu. Det får bli skönlitteratur. Det är något med mörkret.