måndag 28 april 2008

Vertigo

Avslutade läsningen av W. G. Sebalds "Vertigo" med den bestämda känslan att jag måste göra en omläsning. Det har varit så mycket annat på sistone. Jag har inte kunnat läsa koncentrerat i längre perioder, med det flyt i läsningen som uppstod när jag läste "Austerlitz" och "Saturnus ringar". Beror det på mig, på läsomständigheterna eller på texten?
"Vertigo" består av olika delar. Jag skrev om den inledande delen om Stendahl den 23 april. Denna del och den tredje delen, "Dr K. takes the waters at Riva", som handlar om Kafkas besök på en italiensk kurort, skiljer sig från del två, "All'estero", och den sista delen, "Il ritorno in patria".
Den sista delen är den mest lättillgängliga. Berättaren åker från Italien till sin hemby i en bayersk alpdal, som han inte besökt på trettio år. Han bosätter sig på värdshuset och skriver om minnen från sin barndom och om människoöden och händelser i byn. Det är bitvis mycket fascinerande.
Del två lämnar mig mer förbryllad. Berättaren åker till Italien för att komma över en svår period i livet, oklart vad det svåra innebär. Sen följer ett flackande mellan Venedig, Verona och Riva; det är mycket miljöer, många utvikningar, oro, missöden, sammanträffanden - som i "Saturnus ringar" - men utan att magin hos denna bok uppstår.
Men kanske är det jag som hamnar fel, jag vet inte.

söndag 27 april 2008

Pånyttfödelse och förintelse

Inte mycket blir läst dessa dagar då trädgård och växthus kräver insatser. De första vårdagarna med värme, de där dagarna man drömt om under den långa, tröstlösa västkustvintern, de har äntligen kommit.
För mig är den tidiga våren hoppets tid. Jag får kanske vara med ett varv till. Den spirande grönskan, fåglarna, sådden. Upplevelsen av vårens under, pånyttfödelsen, de intensiva sinnesintrycken, koltrastens sång som blir alltmer obegripligt vacker ju äldre man blir.
Pånyttfödelse, men också förintelse. Jag eldade upp mammas gamla korgstol som hade stått i växthuset och blivit mer och mer möglig. Jag bar den till åkerkanten, lade tidningar under och tände. Det kändes som en rit. Ett av de många, många avskeden.
"så lever vi och tar beständigt avsked",
som Rilke skriver i den åttonde av Duinoelegierna.
(Så blev det ändå en litterär tråd! Rainer Maria Rilkes "Duinoelegierna" finns i tolkning av Erik Lindegren, Svalans lyrikklubb, Bonniers 1967)

lördag 26 april 2008

Backsippan













På kvällspromenaden igår gick vi till den gamla gärdesvägen mot Halvbondagärde, numera till största delen upplöjd, men en bit klassisk hålväg finns kvar och här brukar det växa backsippor. I år hittade vi bara två. Jag tog bilden med mobilen i det sista mjuka kvällsljuset.

fredag 25 april 2008

Eftertankar om Rosenbergs kolumn

Präglad av trötthet blev gårdagskvällens text om Göran Rosenbergs kolumn lite kryptisk...
När jag läser Rosenberg igen slås jag av hur svävande han är. Här kommer några funderingar.
Jag tror att det finns ett slags underliggande skräck hos Rosenberg.
Om vi människor restlöst kan förklaras biologiskt, då försvinner moral och ansvar för handlingar, eftersom vi inte är fria, utan bundna av biologin.
Men det finns väl ingen som tror att vi är biologiska automater?
Förmodligen finns här olika skikt.
Ett är detta: om jag begår en ond handling, ett brott, så kan jag antingen dömas för det, eftersom jag är ansvarig, eftersom jag valde att göra det onda. Eller så var jag sjuk, störd, bestämd av krafter utom mitt ansvar och då ska jag få vård. Ibland ser man tolkningen att brottslingen var sjuk vid brottstillfället, men sedan tillfrisknat och därför ska dömas.
Är alla onda handlingar per definition orsakade av sjukdom? Då finns inget ansvar längre.
Ett annat skikt: gränsen mellan arv och miljö. Knappast någon kan förneka arvets betydelse, det biologiska och det sociala. Men var går gränsen? Kanske är det här Rosenberg får svindel? I vilken mening "måste" vi bete oss på ett visst sätt, t ex begå brott, om vi har ett tungt arv?
I vilken mening är varje människa fri att bryta med arvet? Frågor, frågor...
Ett tredje skikt: är människan fri och ansvarig för sina handlingar om och bara om viljan är helt fri? Är det en orimlig åsikt?

torsdag 24 april 2008

Biologism och frihet

Solen har gått ner nu och den nyss blå himlen över Sandgärdet vitnar och trädsilhuetterna svartnar. Jag har svårt att koncentrera mig på att läsa. För trött för att tänka också, men jag tänker ändå på en intressant kolumn av Göran Rosenberg i gårdagens DN, om biologismens anspråk på att (bort)förklara människans frihet.

"Allt fler av människans egenskaper sägs inte bara ha en biologisk förklaring utan också en biologisk väg till individuell förbättring och förädling. Genom sofistikerade metoder för biologisk manipulation av våra kroppar ska vi kunna förändra vårt beteende, styra våra känslor, utveckla vår intelligens, förstärka vårt minne, förlänga våra liv, bota våra sjukdomar, avskaffa våra lidanden. "

Det är så, skriver Rosenberg, "
med föreställningen om människans andliga frihet, att om den inte fanns skulle vi vara tvungna att uppfinna den.
Annars vore vi inte människor."

Kolumnen tangerar flera stora frågeställningar. Läs den!

onsdag 23 april 2008

Medan kastanjen slår ut

Medan kastanjen slår ut ägnar jag dagarna åt förvärvsarbete. Förvisso ett intressant och samhällsnyttigt sådant, men när jag kommer hem till grönskan och koltrastsången känns det som om jag missat något...
Jag ska försöka varva ner nu och läsa några rader i W. G. Sebalds "Vertigo".
Originaltiteln är "Schwindel. Gefühle" - och en känsla av svindel är just vad man får när man läser denna bok.
Den består av fyra delar.
Första delen, "Beyle, or love is a madness most discrete", är ett slags minibiografi över den franske 1800-talsförfattaren Henri Beyle, pseudonymen Stendahl, hans väg från ung soldat i Napoleons armé år 1800 till hans död 1842.
Det mesta kretsar kring Stendahls berömda bok om kärleken, "De l'Amour". (Jag har den i hyllan, oläst, i en översättning utgiven av förlaget Pontes 1986).
Den krassa bakgrunden till kärleksvisdomen är att författaren skaffar sig syfilis på en soldatbordell och ägnar resten av livet åt att uppvakta gifta kvinnor, plågad av syfilisen och de kurer han bekämpar den med, kvicksliver och kaliumjodid.
Texten tycks vara grundad i autentiska källor, men då och då övergår den i uppenbart "icke-autentiska", fiktiva skildringar av upplevelser, tankar och miljöer. Och det handlar, naturligtvis, om minnet och minnenas bedrägliga natur.

måndag 21 april 2008

Inte ett ord om läsning...

Inte ett ord om läsning idag.
Jag körde ner till Halmstad vid sextiden i kväll, för att gå på krogen och fira en arbetskamrat som går i pension. Jag var trött och en del av mig ville bara stanna hemma och vara ifred.
Men jag körde ner, med en konsert för oboe och orkester av Bach i högtalarna och solen lågt över havet och de nysådda fältens mjuka jordfärger. Norr om Falkenberg slätt, söderut mer kuperat, böljande.
Jag satt där innesluten i musiken och kände hur hjärnvindlingarna långsamt sköljdes rena från skavande tankar. Tröttheten gled undan och ersattes av ett slags meditativt lugn. Jag bara lyssnade och hörde vad jag lyssnade till och inget ovidkommande störde mig.
Jag ville bara fortsätta så, länge, länge.
Men jag parkerade vid Lilla Torg och gick till Fridolfs på Brogatan och det blev en trevlig kväll.

fredag 18 april 2008

Jag måste välja

Bokidioten förnekar sig inte - idag kom äntligen de fyra beställda W. G. Sebald-böckerna.
Jag hamnar i ett dilemma. Ska jag fortsätta läsa Nabokov, eller ska jag läsa Sebalds första roman, "Vertigo"? Det lutar åt Sebald. Jag kan ju inte läsa båda samtidigt. Växelvis, ja, men inte samtidigt. Jag måste välja. Tiden är knapp resurs, linjär och irreversibel. Jag måste veta vad jag vill.

En helt annan sak. Jag kollar det utmärkta statistikverktyg som jag installerat på bloggen. Det visar sig att från 1 januari har 222 besökare läst - och återvänt för att läsa igen. 439 har läst någon eller flera gånger. Jag är helt förbluffad. Vilka är ni? Ja, några känner jag ju...

torsdag 17 april 2008

Vladimir Nabokov

Det var fjorton grader varmt när jag kom hem ganska tidigt i eftermiddag. Och nu i kväll en nästan blå vårskymning. Men vad-det-nu-är-för-slags-infektion molar fortfarande i kroppen, trots penicillin.
Vladimir Nabokov nämns som en av Sebalds inspiratörer. Jag lånade hans självbiografi "Låt höra av dig, minne" på stadsbiblioteket igår och började läsa och den är mycket bra. Vem lockas inte vidare av dessa inledande rader:

"Vaggan vaggar över en avgrund, och sunda förnuftet säger oss att livet är bara en kort ljusspricka mellan två evigheter av mörker. Även om de två är identiska tvillingar, betraktar människan som regel det prenatala mörkret med mera lugn än det hon är på väg mot (med så där fyrtiofemhundra hjärtslag i timmen)."

Nej, den är inte alls så dyster. Tvärtom, en mycket fascinerande och detaljrik barndomsskildring så här långt.

onsdag 16 april 2008

Kolonialismens konsekvenser

Man kan läsa Sebald som en furiös skildrare av den västerländska imperialismens härjningar. Den långa passagen i "Saturnus ringar" om Joseph Conrad, "Mörkrets hjärta" och Belgiens utsugning och folkmord i Kongo mynnar ut i dessa rader:

"Korzeniowski [Conrad], som efter ankomsten till Ostende genast far till Marguerite Poradowska i Bryssel, uppfattar nu konungariket Belgiens huvudstad med dess alltmer bombastiska byggnader som en gravvård rest på en hekatomb av svarta kroppar, och fotgängarna på gatorna tycks honom allesammans gå och bära på den dunkla kongolesiska hemligheten. Faktiskt finns det i Belgien än idag en speciell fulhet, präglad av tiden för den ohämmade utsugningen av Kongokolonin, en fulhet som manifesterar sig i den makabra atmosfären i vissa salonger och en iögonenfallande vanskapthet hos befolkningen och som man sällan träffar på någon annanstans. I varje fall kommer jag mycket väl ihåg att jag vid mitt första besök i Bryssel i december 1964 mötte fler puckelryggar och dårar än annars under ett helt år. "

tisdag 15 april 2008

Pessimism och optimism

Penicillinkur, arbete, trötta kvällar. Förmår inte uppskatta det vackra vårvädret.
Och jag har återigen gjort misstaget att beställa böcker försent.
I denna väntan börjar jag läsa om "Saturnus ringar", vilket inte är så dumt. Verket öppnar sig än mer, jag uppfattar både strukturer och detaljer på ett nytt sätt.

En av de författare som Sebald tar upp är Sir Thomas Browne (1605-1682), en märklig man, läkare, författare, filosof, lärd, mystiker - läs om honom här.

Sebald skriver att Browne ser "hur intet har bestånd."
"Över varje ny form vilar redan förstörelsens skugga. Varje individs, varje samhälles och hela världens historia löper nämligen inte i en båge som svingar sig allt vidare och vackrare uppåt, utan i en bana som när middagshöjden är nådd leder ner i mörkret."
"Läkaren som ser sjukdomarna växa och grassera i kropparna har bättre begrepp om dödligheten än om livets blomning. För honom framstår det som ett under att vi står oss ens en dag. Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vintersolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is."
Man förstår att Sebald här funnit en själsfrände.
Det är en pessimism som tilltalar mig.
Hur kan man tilltalas av pessimism? Borde man inte vara optimist? Jo, och det är varje pessimist - också. Nästan varje dag ser jag skäl för optimism. Mest i det lilla, det nära.
Men i grunden är jag pessimist. Det som rör villkoren, det man rimligen kan förvänta sig, det man måste lära sig att leva med.

Läs slutraderna i Gunnar Ekelöf, "En verklighet (drömd)" ...
"Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
Men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång"

söndag 13 april 2008

Saturnus ringar

Vad är det här för bok, "Saturnus ringar" av W. G. Sebald?
Den inleds:
"I augusti 1992, när rötmånaden gick mot sitt slut, gav jag mig iväg på en färd till fots genom det östengelska grevskapet Suffolk, i hopp om att kunna undkomma den tomhet som bredde ut sig inom mig efter att jag avslutat ett större arbete.
Berättaren uppnår delvis det han vill, men:
"I varje fall upptog mig under tiden därefter både minnet av den sköna rörelsefriheten och minnet av den förlamande fasa som åtskilliga gånger har gripit mig inför de spår av förstörelse som även i denna avsides belägna trakt gick långt tillbaka i det förflutna."
Kanske var det av detta skäl som berättaren ett år senare,
"i ett tillstånd av närapå total orörlighet, blev inlagd på sjukhuset i provinshuvudstaden Norwich, där jag sedan, åtminstone i tankarna, började med att skriva ner följande sidor."
Och på dessa sidor får vi följa berättaren på färden, mestadels till fots, genom ett glest befolkat marskland, till små byar och samhällen, till förfallna gods, i nuet och genom plötsliga utvikningar bakåt i historien, och inte bara platsens historia, utan genom vindlande associationer till de mest skilda ämnen: Thomas Browne, Joseph Conrad och Kung Leopolds folkmord i Kongo, Taipingupproret och Opiumkriget i Kina och silkesmaskodlingens väg till Europa fram till Nazi-Tysklands program för silkesmaskodling, som togs upp "med den grundlighet som utmärkte fascisterna i allt som de gjorde", fram till "avlivningsgörat".

Som en kommentator skriver: om man accepterar framställningssättet så förtrollas man av dessa utvikningar, vars tema är förfall, upplösning och förstörelse.
Eller som Martin Lagerholm karakteriserar boken i sin recension: "en lika vemodig som suggestiv sorgesång över alltings lagbundna vittrande."

Det är en bok utan yttre handling, egentligen. Det är en bok för melankoliker som jag.
I "The emergence of memory: conversations with W. G. Sebald" skriver en av författarna att hennes omedelbara impuls när hon avslutat läsningen av en bok av Sebald är att att börja om på nytt. Jag förstår precis.

fredag 11 april 2008

"det förflutna har ingen ålder"

"Man klagar på mitt dåliga minne och det kan så vara, men dessa mina minnen är varken mer eller mindre återuppstånden verklighet. Det är som om jag i en liten kavitet någonstans i mitt inre haft instängd en smula av den luft, doft, sol, tid plats som var då och en smula av det jag som då upplevde dem. Och som om genom någon slump kaviteten öppnades och allt det där åter kittlade mig i näsan eller något annat sinne. Faktiskt det är som om en gravkammare öppnades efter 3000 år el. mindre el.mer, ty det förflutna har ingen ålder."

Så skrev Gunnar Ekelöf någon gång 1936-37, i en fortlöpande självbiografisk text i "Tjock svart skrivbok - SJÄLV", kapsel "Tidiga manuskript".
Man kan ta del av denna anteckning i Gunnar Ekelöf : en självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar i urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf. Stockholm: Bonnier, 1971.

tisdag 8 april 2008

Sling Blade

Vinterkräksjukan avlöstes av influensa. Febern gör att jag inte kan läsa. Däremot kan jag se på film. Medan vårsolen lyser därute ser jag tre, fyra filmer om dan.
En av filmerna, Sling Blade , fick mig att fundera över skillnaden mellan film och litterär prosa.
Storyn i Sling Blade är att Karl, som suttit inspärrad på klinik sedan han som fysiskt och psykiskt misshandlad, mentalt efterbliven elvaåring mördat sin mor och hennes älskare, blir utskriven och återvänder till sin hemstad. Han finner sin plats, jobbar med motorer, blir inneboende hos en kvinna, vars tolvårige son blir hans vän. Det är en varm skildring av ett, trots allt, tillåtande amerikanskt småstadsliv.
Men kvinnan har en pojkvän, Doyle, som är ett parodiskt destillat av alla negativa mänskliga egenskaper: en dominant, supande, reaktionär, misshandlande och kränkande homofob, som hatar allt avvikande och genast börjar hacka på Karl.
Man förstår att något kommer att hända.
När Karl till sist lugnt och stilla hugger ihjäl honom med välslipat rotorblad till en gräsklippare gör han det för pojkens och kvinnas skull. Han har under sin vistelse på kliniken läst bibeln och det är därifrån hans rättviseideal hämtats.
Det märkliga var att jag på något sätt tyckte att Doyle förtjänade det.
Filmen hade impregnerat mig på ett sätt som litterär prosa inte kan.
Filmen hade gjort tänkandet åt mig och planterat det i mig. Den litterära prosan kräver mer av mig. Den tid det tar att läsa ger också tid till eftertanke.
Är jag emot filmen som konstnärligt medium? Nej, absolut inte. Den ställer bara andra krav på den som ser filmen än den som läser texten.
Har jag fel?

onsdag 2 april 2008

Vinterkräksjukedimma

Det här handlar inte om läsning och tankarna är dimmiga. Det är vinterkräksjukans fel.
Vinterkräksjuka - kan det finnas ett vidrigare ord?
Jag bläddrar orkeslöst i böcker. Ligger pall och ser mitt lilla förråd av Humphrey Bogartfilmer. "To have and not to have"och "Dark passage" idag. Kanske är det mer Lauren Bacall och blicken under lugg som får mig att se filmerna. Rösten, tonfallet, replikerna. Så sofistikerat och samtidigt, idag, så... stiliserat. Jag är helt såld, i alla fall.
"The big sleep" har inte en chans i konkurrens med romanen. Och ändå är den bra.
Det är bara att stå ut.
Jag ser att vårt skatpar har börjat jobba med ett nytt bo, i schersminbusken. Vi kommer att kunna sitta vid trädgårdsbordet och se på familjelyckan.