torsdag 28 februari 2008

Prag 1939

I Prag träffar Austerlitz efter efterforskningar en gammal kvinna, Vera, som tagit hand om honom som liten. Med hjälp hennes berättelser väcks hans tidiga barndom till liv. Människor, händelser, platser, språk.
Fadern, som är politiskt aktiv jude, flyr till Paris inför den annalkande tyska ockupationen. Modern lyckas skicka sonen med ett av de sista evakueringstågen till England. Hon blir sedan kvar i Prag.
Det är en plågsam läsning.
Livet för den judiska befolkningen i Prag kringsskärs av byråkratiskt exakta restriktioner. Begränsad rörelsefrihet, banktillgodohavanden och företag beslagtas.
Till slut en dag överlämnar representanter för den judiska församlingen detaljerade instruktioner (kläder, hygienartiklar, packningens vikt ej överstigande 50 kilo) hur modern, tillsammans med tusentals andra, ska infinna sig på en uppsamlingsplats för vidare transport.

Jag lägger ifrån mig boken, lyssnar till vinden i träden och försöker föreställa mig dessa människor i den tidiga morgonen i Prag, alla på väg mot uppsamlingsplatsen, med packning enligt givna instruktioner.

They stayed in this cold Trade Fair building for several days, untill finally, early one morning when scarcely anyone was out and about, they were marched under guard to nearby Holosevice railway station, where it took almost another three hours to load them on the trucks.
Jag går ner och lägger in ved i pannan. Stannar en stund ute i kvällsmörkret. I morgon blir det inget läst och inte i helgen heller. Det bär iväg på rovfågelssafari. Men boken väntar på mig.

onsdag 27 februari 2008

Recension in progress

Vad är det här egentligen? En recension in progress? Ja, jag antecknar ju efter hand som jag läser. Och det går inte fort. Se: 24,25 och 26 februari.
Jag läser alltså vidare i "Austerlitz".
Efter sitt sammanbrott kommer Austerlitz under sina nattliga vandringar in på Liverpool Street Station, passerar en dörr in i en väntsal som är under ombyggnad och får där en vision som öppnar en minnesport. Nu minns han hur han 1939 som fyra och ett halvt-åring hämtas efter en evakueringstransport från kontinenten på stationen av det totalt främmande paret som talar ett språk han inte förstår.

All I do know is that when I saw the boy sitting on the bench I became aware, through my dull bemusement, of the destructive effect on me of my desolation through all those past years, and a terrible weariness overcame me at the idea that I had never really been alive, or was only now being born, almost on the eve of my death.

Han inser att han hela livet undvikit att tänka på eller försöka minnas sin tidiga barndom. Och han har alltid undvikit kunskapen om nazismens slavstat och de förföljelser han undkommit.
För hans del har världen stannat vid sekelskiftet 1900.

...though in fact the whole history of the architecture and civilization of the bourgeois age, the subject of my research, pointed in the direction of the catastrophic events already casting their shadows before them at the time.
Decenniers samlande av kunskap var en flykt från det som inte fick komma upp till ytan.
Det här är romanens vändpunkt, efter 140 sidor.
På våren året därpå råkar han i en antikvariatsbokhandel höra ett radioprogram om transporter av judiska flyktingbarn till England.
Han beslutar sig för att åka till Prag.

tisdag 26 februari 2008

Tvånget att läsa

Även denna kväll blir det sent innan jag sätter mig att läsa.
När nervarvningsprocessen slutar är det redan dags att gå och lägga sig. Märkligt tvång det här, att ägna tid åt att läsa. Som kolliderar med tvånget att sova, för att orka upp och vara samhällsnyttig ännu en dag.
Austerlitz har nu, 1991, pensionerat sig efter trettio års undervisning i konsthistoria. Men när han nu ska sammmanfatta resultatet av sina forskarmödor kan han plötsligt inte längre vare sig skriva eller läsa:

I could see no connections anymore, the sentences resolved themselves into a series of separate words, the words into random sets of letters, the letters into disjointed signs, and those signs into a blue-gray trail gleaming silver here and there, excreted and left behind it by some crawling creature, and the sight of it increasingly filled me with feelings of horror and shame.


Han begraver alla sina papper och allt sitt material i en trädgårdskompost och börjar vandra runt Londons gator under sömnlösa nätter. Märkliga minnen börjar dyka upp. Han är i kris.

...my life has always, as far back as I can remember, been clouded by an unrelieved despair.

Vad kommer att hända?

måndag 25 februari 2008

Inte mycket blir läst...


...när man kommer hem halv åtta, med en dags arbete i skallen. Några sidor bara i denne författares märkliga bok.




W. G. Sebald

söndag 24 februari 2008

Långsam läsning

Dagens vandring, i lätt duggregn, skedde uppe i Nackhälle, vägen upp förbi Bockatorpet mot Nackhällebjär och genom skogen ner till Berghem och sen ner till Dagsåsvägen igen.
Den tog en och en halv timme. Som vanligt mötte vi inte en människa.

Sebalds "Austerlitz" kräver verkligen långsam läsning.
Efter 77 sidor stannar jag upp, lägger ifrån mig boken och försöker formulera något till bloggen. Men det är för tidigt.
En judisk pojke kommer från Tyskland 1939 till en metodistpastor och hans hustru. Växer upp och uppfostras under annat namn, i ett hem som är lika kargt som landskapet.
Berättarjaget återger hans berättelse om sitt liv, när de slumpvis, med långa mellanrum, stöter på varandra. Det är en bok om minnet och minnenas bedräglighet. Rik på associationer, detaljer, utvikningar, men hela tiden med ett slags klarhet i iakttagelserna och en enkelhet i språket. Det flyter. Så lätt att man måste hejda sig och läsa om för att ta till sig allt.
De foton som illustrerar texten, dels autentiska på platser och byggnader som nämns, dels föregivet autentiska på människor, ger en säregen stämning.

In my photographic work I was always especially entranced, said Austerlitz, by the moment when the shadows of reality, so to speak, emerge out of nothing on the exposed paper, as memories do in the middle of the night, darkening again if you try to cling to them, just like a photographic print left in the developing bath too long.

lördag 23 februari 2008

Vägar, lika goda som någon livsfilosofi

Efter en dag med många bestyr, men också en vandring längs skogsvägar uppe i Dagsås, läser jag Henrys blogg med en underbar bild på en sommargrusväg.
Vilket får mig att gå till hyllan och ta fram en gulnad volym Gunnar Ekelöf: Dikter och läsa:

Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
och lövskogen så rik på skiftningar
som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi


Kvällen kommer nu att ägnas åt W.G. Sebalds "Austerlitz", som jag började läsa i går och som inte liknar något jag läst tidigare. Långa, vindlande meningar - det gäller att läsa långsamt. Och texten illustreras av foton. Redan nu, efter 32 sidor, är jag fast.

torsdag 21 februari 2008

Att välja bok

Regn och blåst. Äntligen normalt väder igen...
Jag läser de sista sidorna i Chandlerbiografin.
1954 avlider Chandlers hustru Cissy. Åren fram till Chandlers egen död 1959 präglas av författarens tilltagande alkoholism och sjuklighet. Han lever ett flackande liv som celebritet mellan London och Kalifornien. Mycket litet blir skrivet, pengarna rinner iväg. Efter hans död processas det om hans arv. En dyster läsning.

Jag läser bloggkommentarer om handlingsfrihet. Vad ska jag läsa nu? Ska jag läsa? Det lutar åt ännu en Chandler. Men så ser jag en liten pocketbok, W.G. Sebald: "Austerlitz". Jag har läst om Sebald och han verkar intressant. Och Sven Lindqvist tog upp honom i ett TV-inslag. Jag väger boken i handen. Hmmm... och väljer att börja läsa den. Kunde jag valt annorlunda?

onsdag 20 februari 2008

Bergströms misstag

Jag är en långsamtänkare.
Förra året läste jag filosofen, professor emeritus, Lars Bergströms bok "Döden, livet och verkligheten" (Thales 2004). I essän "Handlingsfrihet" argumenterar han för att vi inte har någon handlingsfrihet, att vi inte har frihet att välja det ena eller andra handlingssättet. Denna korta text irriterade mig, gnagde i mig, som jag skrev i ett av de första inläggen i denna blogg.
I eftermiddags på jobbet kom jag (det är en av fördelarna med att hantera böcker på jobbet) att tänka på essän och plötsligt kom jag på vad som är det fundamentala felet med hans resonemang.

Bergström säger ungefär så här. En man som heter Gösta ska välja mellan två alternativ, Aftonbladet eller Expressen. Han väljer Aftonbladet. Kunde han valt Expressen? Hade han handlingsfrihet att välja Expressen? Nej, menar Bergström, det hade han inte. För Gösta betingas i varje ögonblick av hela sin tidigare historia (genetiskt och socialt) och det han väljer är determinerat av denna historia.
Och om nu Gösta valt Expressen, så hade det varit följden av att Gösta varit annorlunda betingad.
Alltså finns ingen handlingsfrihet. Vi väljer det vi är betingade att välja.
Bergström är superdeterminist.
Han vidgår att detta är en ovälkommen slutsats. Den är "oförenlig med vår benägenhet att göra moraliska bedömningar och att tala om skuld och ansvar." Han avslutar med att "känslan" av handlingsfrihet nog kan vara bra, för om man klandrar dåliga handlingar, så kommer det att ingå i den sociala betingningen av kommande handlingar.

Nu till Bergströms misstag.
Varje val vi gör är när det väl är gjort - gjort. Det är inte både gjort och ogjort. Detta ligger i verklighetens natur.
Men av detta förhållande sluter deterministen Bergström att det alltid bara finns ett och endast ett handlingsalternativ, nämligen det val som gjordes.
Har man den ståndpunkten kan man alltid avvisa alla andra alternativ än det som väljs.
Och vad som än väljs så påstår han att det determineras av den tidigare historien.


Jag tror att det i varje ögonblick finns många vägar att gå. Att det är ansvaret att välja som gör oss till människor. Vi är inte programmerade maskiner.

Denna lilla text kommer kanske att ändras senare. Jag kanske vill välja andra formuleringar...

söndag 17 februari 2008

Tom Hineys Chandlerbiografi

Läser Tom Hineys Chandlerbiografi. Den är mycket bra.
Chandler hade en märklig livsbana, från Nebraska till Irland, till London och collegeutbildning, till USA, värvning som soldat i första världskriget, åter till USA, välbetald direktör i oljebranschen - ett jobb som han söp bort och så hundåren som nykter alkoholist och massmarknadsförfattare innan genombrottet med den första Philip Marlowe-romanen "The big sleep".
När "The big sleep" filmades 1946 hamnade regissören i bryderi och telegraferade Chandler: vem mördade General Sternwoods chaufför? Chandler svarade: NO IDEA...
Chandlers skrev utan att på förhand ha klart för sig hur det skulle gå. Han hade ingenting till övers för pusseldeckare à la Agatha Christie.
Det viktiga var inte intrigerna, vem som gjorde det, utan karaktärerna, miljöerna, stämningen, Los Angeles - den ruttna, genomkorrumperade storstadsmiljön, djungeln där människor gör vad som helst mot varandra. Han skriver filmiskt. Ett språk där lakoniska wisecracks blandas med komplexa beskrivningar.
Privatdetektiven Philip Marlowe försöker för 25 dollar om dagen plus expenser utföra sina uppdrag med något slags moral som ledstjärna. Uppdragsgivarna ger honom sällan hela bilden. Marlowe ger sig inte, ofta oklart varför.
Han är ett slags mytisk hjälte i stiliserade sagor, sagor om en civilisation i förfall, på väg mot undergång.
Nu när jag börjat läsa dem igen är det stor risk att jag bara fortsätter.

lördag 16 februari 2008

Att vara tom

En annan sjukdomsvinst är att man plötsligt kan komma att tänka på något man läst och gå till hyllan och ta ut boken och börja läsa. Man öppnar en dörr i tiden och återvänder.
Jag läste Jenny Diskis reseböcker förra året. De är mycket bra och inte lika något annat. En resenär som helst av allt vill vara stilla. Som reser i världen och lika mycket reser i sig själv.

I "On trying to keep still" (2006) finns ett kapitel, "On being shallow".
Diski har dragit sig undan till en stuga på en fårfarm i Somerset, för att läsa, tänka och lyssna. Hon skriver om den gängse föreställningen att ensamhet och isolering, undan stress och vardag, är ett sätt att verkligen lära känna sig själv, att lära känna sitt verkliga jag.
Men vad hon upptäcker är att hon inte har något dolt, inre jag.
Hon läser, lyssnar, skriver, minns, känner, tänker - tar in...
Hon är ett tomt skal, en hålighet, som tar in yttervärlden, lever i den - men som i sig själv är ingen.

"Again and again I strike out alone hoping that this time I will encounter something of substance, something deeper. But there's always the same nothing-very-much-there-at-all."

Det är något jag känner igen.

Satyajit Ray

Att däckas av förkylning har en fördel: man kan se på film.
Igår, en av de vackraste dagarna i år, drog jag för gardinen och såg den sista av filmerna i Satyajit Rays Apu-trilogi från femtiotalet. De svartvita filmernas långsamma berättande om pojken Apus väg genom livet från barndom till vuxenliv i Bengalen, i fattigdom och sorg, men också i vänskap och kärlek - det talar direkt till hjärtat.

torsdag 14 februari 2008

Jan Myrdal

Jan Myrdal skriver i SvD om Kinas återkomst som världsmakt.
Att Kina nu åter blir "en av världens ekonomiskt, tekniskt, vetenskapligt, kulturellt och politiskt ledande nationer" är väl ingen som betvivlar. Men Myrdal menar dessutom att Mao inte är en "innehållsligt tömd symbolbild" i dagens råkapitalistiska Kina. Miljardärspalatsen är tillfälliga, skulle Mao ha sagt, enligt Myrdal. För säkerhets skull förlängs den tid då det är rätt att göra uppror tiotusen år framåt.
Och Myrdal förnekar sig inte. Som tolvåring, 1939, diskuterar han det avgörande, väntande Stilla havskriget. Vintern 1965/66 sår han under ett USA-besök den insikt som fem år senare kommer Kissinger att i hemlighet flyga till Beijing för att normalisera USA:s Kinaförbindelser.

Jag läste Myrdals "Söndagsmorgon" i slutet av sextiotalet. Nu står femtio volymer i hyllan. För en ung arbetarkille som drogs med av vänstervågen och blev maoist var Myrdal med all sin lärdom och sina väldiga perspektiv en ledfyr.
Många texter håller fortfarande.
Men idag läser jag honom med andra ögon.
Myrdal har varit advokat åt många förtryckarregimer, från Stalin till Pol Pot.
Jag skyr som pesten alla som har så rätt att de låter miljoner krossas under historiens hjul på vägen mot lyckoriket. Och de som applåderar.

tisdag 12 februari 2008

The little sister

Den lilla rest av energi som finns kvar på kvällen efter en arbetsdag som tömt ut det mesta ägnar jag åt att läsa "The little sister", parallellt med att bläddra i Hineys biografi. Chandler är mer hårdkokt nu, 1949, tio år efter "The big sleep". Lite råare, mer effektiv. Jag vet inte om jag gillar det.
Det är i alla fall perfekt läsning en sån här kväll.

söndag 10 februari 2008

Avsikt att förinta 2

I kväll läste jag de sista sidorna i "Avsikt att förinta".
Denna dystra läsning är ett slags sammanfattning av Lindqvists senare böcker, om den europeiska imperialismens tradition av folkmord.
Varhelst västerlandets kolonialism och imperialism fann råvaror och jungfrulig mark, där fann man också på olika ideologier för att utrota undermänniskor som kom ivägen för utvecklingen.
I sista essän för Lindqvist ett resonemang om avsiktbegreppet. Var det verkligen alltid med avsikt dessa faktiska utrotningar begicks?
"Avsikt, det vet vi, är inte bara vad som sägs i offentliga deklarationer..."
"Det är verkningarna, särskilt de om och om igen upprepade verkningarna, som avslöjar den verkliga avsikten."
Det ska man komma ihåg när dagens imperialister beklagar de "collateral damages" som uppstår när demokratin sprids.

lördag 9 februari 2008

L'Annunziata

Mest om läsning.
Men det finns också bilder som direkt talar till mig. Som den här.
När vi skulle åka till Sicilien i höstas och jag läste in mig lite, stötte på jag på en målning av Antonella da Messina (ca 1430-1479) som genast fascinerade mig: "L'Annunziata", bebådelsen.
Det är en liten målning, olja på trä, som porträtterar Jungfru Maria när ärkeängeln Gabriel berättat för henne att hon ska föda guds son.

Den hänger i en sal på andra våningen på Galleria Regionale della Sicilia, som är inrymt i Palazzo Abatellis på Via Alloro 4, i Palermos gamla kvarter.

Vi letade oss dit och jag började andäktigt betrakta målningen. Jag gick närmare och längre ifrån och gladdes åt att äntligen få se denna underbara målning i verkligheten.
Ända tills Ingrid uppmärksammade mig på en skylt som sa att det var en reproduktion och att originalet var utlånat till Milano...
Sen hände det absurda att en kvinnlig museivakt plötsligt kom rusande in när jag närstuderade reproduktionen, som om jag skulle göra åverkan på ett original. Hon insåg detta, vände och log urskuldande och gick igen.

Lärda analyser av målningens religiösa symboliska kvaliteter har jag slumpartat hitta bl a här och här.

Men jag, den icke-religiöse subjektive betraktaren, ser bara ett oerhört levande porträtt av en vacker flicka från 1400-talet, med en inåtvänd, tankfull blick.

torsdag 7 februari 2008

Ohygglig läsning

"Avsikt att förinta" är ingen bok som man läser snabbt rakt igenom.
I kväll läste jag "Bombardrömmen", om Englands bombningar av tyska städer under andra världskriget.
Det är en ohygglig läsning. Lindqvist dissekerar engelska historikers försök att rättfärdiga militärt betydelselösa terrorbombningar mot civila mål. Det är en glänsande polemik, som man kunde njuta av - om det inte vore för fakta: "En halv miljon civila tyskar hade blivit dödade och lika många svårt skadade."
Varför bombade man? Som ett svar på tyska bombningar? I så fall i proportionerna 315 till 1. För att visa tyskarna? För att bombplanen nu ändå byggts och därför måste användas? För att visa Stalin? För att hävda lillebror England mot storebror USA?
Och sedan fortsatte det. Hiroshima och Nagasaki. Korea. Vietnam. Tjetjenien. Irak.
Lindqvist slutar: "Det kommer att fortsätta så länge vi undviker att göra upp med det förflutnas förbrytelser. De som bombar kommer inte att respektera dagens lagar, så länge brotten mot gårdagens lagar urskuldas eller rent av förhärligas."

tisdag 5 februari 2008

Avsikt att förinta


Regnet slår mot rutorna, vinden rister i huset. Jag sitter uppe och läser, Sven Lindqvists "Avsikt att förinta". Om rasism och sterilisering, om folkmord och bombkrig mot civila. Lindqvists behärskade, men skarpa, envist borrande text. Det var den här boken jag väntade på. Pessimisten i mig får vatten på sin kvarn. Det är ingen bok man ska läsa på kvällen. Men man bör läsa den.

måndag 4 februari 2008

Hur blir man en bokläsare?

Hur blir man en bokläsare? Jag menar då ingen bokslukare i allmänhet, utan en människa som förhåller sig till böcker och författarskap som man förhåller sig till levande människor. Som inte kan tänka sig ett liv utan dem.
Jag tänker mig två faktorer, en inre och en yttre.
Som barn är man som alla barn nyfiken, man vill förstå världen och kanske att man mer än de flesta undrar över vad det är för en värld man har hamnat i.
Och så finns det böcker och läsning i ens uppväxtmiljö.

Jag växte upp i en lägenhet där det fanns några stringhyllor med böcker, de flesta utgivna av Tidens förlag. Min pappa var under en period i början på femtiotalet bokombud för Tidens förlag. I hyllorna fanns både skön- och facklitteratur. Reseskildringar, några konstböcker. Pappa dog 1962, när jag var elva år. Jag hann aldrig prata med honom om läsning och böcker.

Jag minns inte när jag lärde mig läsa. Inte heller när jag tog steget från barnböcker och seriemagasin till att börja plocka i stringhyllorna. Men jag kan se mig själv stående där, letande bland bokryggarnas titlar.
Några böcker gjorde ett starkt intryck på mig.
I en stor och tung, illustrerad röd volym, "Svensk arbetarrörelse i ord och bild 1881-1955" finns den här teckning av T. Schonberg i Söndags-Nisse, som en illustration av nöden under storstrejken 1909:


Det dröjde länge innan jag förstod att det var en teckning och inte ett foto. Jag fylldes av skräckblandad förundran över dessa fattiga människor, hur de samlat sig på ett fält och ställt upp sig tätt tillsammans för att forma dessa tre bokstäver, med fabrikssilhuetterna i bakgrunden.

Ett urval av stringhyllans böcker finns här hemma nu. Jag borde ha en särskild hylla för dem. De är biljetter till tidsresor.

lördag 2 februari 2008

Morgontidningarna var bättre förr...

...men i kulturdelen till dagens Svenska Dagbladet finns två intressanta saker.
Dels en intervju med Sven Lindqvist som får mig att ännu mer otåligt vänta på "Avsikt att förinta".
Den gedigne Lindqvist framstår som lika gedigen som alltid. Förr, när Dagens Nyheter var en riktig tidning, såg jag fram emot de regelbundet återkommande artiklarna av den alltid väl påläste Sven Lindqvist. Han är en av de författare som jag läst nästan allt av och som jag gärna läser om. Alltsedan femtiotalet och framåt har han inte bara utforskat världen utan också sig själv. Reseböcker, samhällskritik, dagböcker - han tycks drivas av ett slags begär att blottlägga sanningen. Från politik till det mest intimt personliga.
Nu gäller det de västliga demokratiernas folkmordspolitik. En fortsättning på "Utrota varenda jävel" (1992) och "Nu dog du" (1999) och "Terra Nullius" (2005).

Och dels en intressant understreckare av Susanne Wigorts Yngvesson om rädslans roll i vårt samhälle. Hon tar bl a upp sociologen Zygmunt Baumans "Flytande rädsla" (2007) och får mig att snegla mot hyllan med olästa och påbörjade men inte avslutade böcker... Vad gör alla larmrapporter i det moderna samhället med oss, vilket samhälle, vilka relationer skapas? Vilken roll spelar massmedia? Jag började läsa den i höstas, men något kom emellan.
Kanske varje bok har sin tid? Boken tar det lugnt, den väntar på mig.

Inte mycket läst... och: varför blogga?

Nej, det har inte varit någon bra läsvecka. Jag lever sannerligen upp till bloggens namn. Kvällarna har varit mörka och efter några sidor i "The big sleep" har det känts som om det är just det jag behöver. Att gå i ide och vakna upp i vårsolen.
Under veckan har jag botaniserat lite bland alla de litteraturbloggar som finns. En länklista finns hos Bokhora. Jag förstår att min blogg saknar det mesta. F f a är inläggen för få. Folk tycks ha en fruktansvärd energi. Läser och skriver dagligen. Har åsikter dagligen. Tänker snabbt. Det gör inte jag. Ibland tänker jag inte alls, utan finns bara.
Men jag ger mig inte. Jag ska fortsätta med bloggen. Se den som min anteckningsbok, som en handfull andra kanske läser ibland. Vad är det för vits med det? Jag har av och till genom åren antecknat saker. Jag märker nu, när jag tänker på vad jag ska skriva här, att jag funderar lite mer på vad jag skriver, att jag skärper mig, att jag försöker göra det läsbart. Och det är bra, för mig själv för att tankegångarna (kanske) blir klarare - och för er andra för att texterna (kanske) blir intressantare.
Sen är det en annan fråga varför någon annan än jag själv ska läsa dessa anteckningar.
Det är jag inte helt klar över.